Sörjer min morfar fortfarande efter 4 år
Min morfar dog hastigt och utan förvarning för över 4 år sedan. Och först idag insåg jag verkligen att han är död. Borta. För alltid! Jag får aldrig träffa honom igen. Jag får aldrig mer höra hans röst, aldrig mer höra hans roliga skämt och aldrig mer få krama honom.
Jag insåg det när jag var och träffade min mormor idag som jag inte hade träffat på 3 år. Fast jag visste mycket väl att morfar var död sen en tid tillbaka, så kändes det så olustigt att vara hemma hos mormor utan att morfar var där. När jag senare åkte därifrån, så släppte allting. Jag har storgråtit i princip resten av dagen efter det.
Jag och min morfar stod varandra mycket nära. Jag brukade åka till mormor och morfar flera gånger i månaden när jag var barn, och speciellt jag och morfar hade oerhört roligt tillsammans. Man hade inte tråkigt en sekund med honom. Han ställde alltid upp för mig och lyssnade alltid och fick mig alltid på bra humör.
Men en dag så förändrades allt. Jag fick samtalet för lite över 4 år sedan att morfar inte fanns längre, och det var en av dom värsta dagarna i hela mitt liv! Jag var oerhört ledsen och grät och grät i flera veckor. Men efter en tid började det sakta, men säkert kännas bättre och bättre. Jag tänkte dock på morfar ofta och hälsade på hans grav och la dit blommor och ljus. Ibland var jag ledsen och kunde gråta en skvätt, men med tiden blev det mindre och mindre plågsamt.
Fram tills idag då... Då allting bara brast som en känslosam explosion! Jag vet inte när jag grät så här mycket senast. Antagligen när jag fick beskedet att morfar var död, och det är som sagt över 4 år sedan.
Är det nu chocken har börjat lägga sig och jag börjat inse och acceptera att han verkligen är borta för alltid? Självklart saknar jag honom varje dag och tänker på honom ofta, men jag trodde att det värsta sorgearbetet var över. Tydligen inte...
Hur länge pågår normalt ett sorgearbete? Kan det pågå i flera år eller vad beror denna känslosamma orkan på?
