Hur många äggblåsor hade ni? Finns det hopp?

Skönt att slippa hålla på med adoption och sånt krångel. Det hade ju varit lite förnedrande att behöva göra en sån grej bara för att det gäller samkönad relation, jag menar, många av oss heteropar som behöver fertilitetshjälp behöver donation lika mycket som ni och då blir båda föräldrar per automatik ändå. Lite lustigt ändå att våra partners fyllt i exakt likadana blanketter ;) Jag har nästan ett krig mot de där jäkla samtyckelapparna för att det känns så omyndigförklarande att beslutet rent juridiskt blir min partners om vad jag gör och inte gör med min kropp ;) Jag hänger med på varför, men gillar det inte ändå. Jag hade precis som du önskat ett lite generösare besked, onekligen. Vi får verkligen hoppas att det är fyra guldägg, i så fall är det en betydligt bättre kvot än jag fick. Det är kvalitet, inte kvantitet som har betydelse. Tvinga dig inte att pusta ut än, jag förstår att det är alldeles för mycket på spel för att göra det. Ta dagen för vad den är - ett nödvändigt ont du måste genomlida för att komma vidare. Grubbla inte för mycket och försök inte att tänka dig in i olika situationer som kan hända imorgon, det ger ingenting mer än ännu mer oro. Du är väl medveten om att det kan gå bra och att det kan gå fel, det räcker så. Du är så förberedd du kan bli. 

Slå på någon film eller serie när du kommer hem och försök att bara låta tankarna vara så gott det går. Du måste inte vara optimistisk eller peppad eller försöka intala dig att allt är solsken och rosor. Det är ok att känna besvikelse även om det än så länge inte är en dålig prognos på något sätt. Vi alla hoppades på fler ägg, så är det. Imorgon är en ny dag. 

Vila ordentligt och ta hand om dig så gott det går. Tummarna kommer att hållas tills de ramlar av. LYCKA TILL!!!! Kram! 

Jag hade varit skitskraj också i dina skor. Just för att man själv sitter i den sitsen, inte för att det nödvändigtvis finns något att oroa sig för än. Men precis som du skriver - man tror gärna att mängder med ägg är bra grejer även fast det inte betyder ett smack. Det känns som att det är större chans, även fast det kanske inte är så. 

Och jag vet att du vet det jag skriver :) Men rädsla är en obehaglig sak som tar över alla tankar på något vis och förvränger dem, så när jag är rädd för något behöver jag höra det jag redan vet, gärna många gånger för att tränga undan rädslan. Tänker att det kanske är så för dig också. Du är en klok tjej, men just nu är det riktigt, riktigt tufft. Och utan facit i hand är det klart att det är rena rama mardrömmen. Ett återförande hade varit magiskt, det kanske hade kunnat lätta på en stor del av bördan. 

Jag vet precis vad som händer om det inte går. Du bryter ihop. Du sörjer. Sen reser du dig upp igen efter ett tag, precis som du gjort så många gånger förr i livet. Du behöver inte planera eller förbereda dig eller ens peppa dig för att klara det, du kommer att göra det ändå när tiden kommer. Du behöver inte oroa dig, det löser sig. Och varför ber du om ursäkt? Det är du som har det jobbigt nu och du får hantera det hur du vill. Varken jag eller någon annan ska försöka pracka på dig hopp när du inte vill ha det eller försöka vända något till det positiva. Det här är din situation att hantera så som du kan hantera den bäst. Jag själv vill inte alltid fyllas av hopp, för hopp är inte alltid bra. Ibland är det bättre att bara acceptera hopplösheten, och det är bara du som vet det. 

Jag vet att du är rädd, och jag vet att det är få rädslor som är så uppslukande och totala som den att inte få några barn. Jag har den fortfarande och blir ledsen i själ och hjärta varje gång jag hör någon mer som behöver känna den, för den är omänsklig och orättvis. Det är så himla logiskt att du känner som du gör just nu. Men det finns fortfarande lösningar kvar. Kanske inte alls välkomna lösningar just nu eller något förstahandsalternativ, men det är långt från kört. Barn får ni, det är jag säker på. Frågan är bara vilket och när. Så lås dig inte i tanken att det här är enda sättet och enda chansen, för det stämmer inte. Möjligheterna är fortfarande många :) 

Vila på, ta hand om dig och STOR KRAM!!! 

<3 <3 <3 

Tack min vän. Jag hoppas också att det snart blir glädjande besked - för din skull. Någon gång kommer det att vända, och jag hoppas att det är nu. 

Precis, så är det ju. Jag fick ju hur många ägg som helst eftersom jag var ganska kraftigt överstimulerad, men det var ändå "bara" 7 av dem som blev bra, och bara 1 enda som kunde bli barn. Man tror liksom att kvantitet är bra, jag var självklart jättelycklig för att jag fick 7 fina embryon, men så här i efterhand känns det ju också som att vi förmodligen slösat många fina ägg på absolut ingenting. En vän till mig som gjorde plock nu i december fick ut 9 finfina ägg som befruktades med ICSI, bara ett befruktades och det delade sig inte korrekt (det är manlig faktor som spökar hos dem också). Och sen träffade jag en tjej på profylaxen som gjort 4 (!!!) plock där de bara lyckats med max ett enda återförande per gång och som nu alltså lyckats. Jättemärkligt hur det kan vara. Ingen som helst logik och ingenting man kan dra slutsats av är bättre eller sämre. Men återförande känns som en bra första grej. 

Jag sitter och kollar på klockan och tänker på dig. Håller tummarna så hårt för att det blir glädjande besked per telefon. Stor styrkekram <3 

YES!!! Det var ju hur bra som helst!! Bara ett endaste litet ägg som inte ville sig :D Vilken tid gäller imorgon? Det är verkligen hårt nu, först väntan på att höra om det blev befruktat och nu väntan på om det blir insättning. Ta en minut i sänder, så är den här dagen snart över. 

Det vet du att jag gör :) Du är så himla gullig som boostar mig tillbaka, det behöver jag just nu. Fortsätter att hålla tummarna hårt för imorgon! 

Eller hur! Som de svarade dig, det händer ju bara typ 2%. Något litet embryo ska väl klara sig :) Jag tror att det egentligen är jättebra att ha donator just för att kunna byta ut åtminstone en komponent om det inte funkar. Funkar inte min makes spermier är det liksom bara att försöka exakt likadant igen och igen tills vi väljer att avbryta och byta, vilket verkligen inte är självklart (vi kan ju inte trampa på en mans ego ;) ). Tur att de hör av sig på morgonen, det är ju helt omänskligt att gå nästan en hel dag och bara vänta på ett sånt avgörande besked... Vi fick göra det med sista återföringen, när de hade odlat dem till blastocyster. Då visste vi inte om en enda hade överlevt förrän vi var på kliniken. Det var tufft, trots att vi fått tillbaka tre stycken tidigare och jag var rätt inställd på att göra äggplock nummer två. Tre timmar är långt att åka, så jag hoppas verkligen att det blir en väl värd resa :D 

Aha! Så är det säkert. Äggstockarna producerar ju progesteron efter ägglossning, vilket du just haft av det kraftigare slaget ;) Jag ägglossade ju inte alls vid någon av mina FET och behövde alltså ersätta det helt och hållet. Bra svar :) 

Ååååh, jag ÄLSKAR såna målarböcker!! Har en som jag klottrar i just när tankarna är för besvärliga, gärna med något ljud i bakgrunden för att inte lämna en millimeter till jobbiga tankar. Mysigt att baka! Vad blir det för något? 

Naaw, tack min vän <3 Hahaha, det roliga är att maken sagt detsamma XD Vi får helt enkelt börja följas på Facebook eller ta en fika ;) Det är så himla skönt att känna någon mer som förstår hur det är med IVF. Det gör liksom inte gemene man, tyvärr, så man blir så ensam. Det känns som att jag aldrig riktigt kommer att lämna den här bubblan, även om den snart inte är hela mitt liv. Men det är lättare när man inte är helt ensam därinne, det är skönt att ha sällskap av någon som dig. 

AAAAAAH!!!! JA JA JA!!! Nu gråter jag härborta :'D ÄNTLIGEN!!!! 

Fy farao för den där väntan alltså. Förstår precis vad du menar med ett telefonsamtal som har makten att rasera hela ens värld. Vad skört allting är liksom, och vad utsatt man är. Vad desperat man hoppas och så lite som krävs för att släcka det lilla hopp man har. Det är så fruktansvärt grymt. Du förtjänar verkligen att ÄNTLIGEN ha fått lite medvind :D 

Precis - vad gör det om detta är guldägget! Det är inte alltid att de klarar sig även om de klarar frysen. De kan lika gärna bli odugliga när de tinas upp, och på sätt och vis kanske man invaggas i falsk säkerhet av att ha dem där och bli superbesviken när de inte klarar sig. 

Våga fortsätta tro in i det sista. Du behöver inte oroa dig. Det finns inga garantier, men det vet du om någon alldeles för väl. Just i denna stund är du gravid. Just i denna stund växer någon i din mage. Just i denna stund har ni kommit längre än någonsin. 

Stort, stort grattis!!! <3 :'D 

Det gör du helt rätt i :D Det har jag unnat mig varje gång vid återförande. För det är något magiskt i det där att bära något levande i magen. Det är så himla värt att njuta och suga ur varenda liten droppe glädje man kan. 

Mycket bra beslut, tycker jag. Man blir inte lugnare av att tjuvtesta. Ofta blir man bara ledsen och tror ändå inte helt och fullt på testet. Men en dag hit eller dit spelar ingen roll, så gör det absolut där det känns bekvämt :) Vi tjuvtestade den här gången då maken hade examen på TD. Men precis, ta det som det kommer. En dag kommer inte att göra någon skillnad :) 

Fira på i all hemlighet ;) Den är där, och den kämpar för att bli en riktig bebis. Ett litet mirakel. 

Tack själv <3 Och njut nu!! Det förtjänar du verkligen. 

Tänk att ägget redan när du fick tillbaka det delats TVÅ gånger. Det klarade inte bara att dela sig, utan det gjorde det en gång till. Minst. Jag önskar att man kunde få ett bra svar på vad det är som inte funkar med äggen. Så himla jobbigt när huvudet börjar spekulera utan att man har en aning. Man tänker ju ofta det värsta när det egentligen kanske inte är så illa. Men det är helt klart en liten kämpe i din mage :D 

Det gör ingen som helst skillnad. Jajamensan, vi testade dagen före. Jag började blöda lite och som sagt skulle maken ta examen, så vi ville ha dagen för oss själva att bryta ihop. Snacka om att vi blev chockade när testet var hur starkt positivt som helst med eftermiddagsurin. Sen testade vi igen dagen efter, på TD, för att känna oss hundra när vi rapporterade in till kliniken. Instämmer med att det bästa är att ta beskedet, vare sig det är positivt eller negativt, hemma. Det hade i alla fall jag velat.

Fira på!! :D Och kör försiktigt ;) 

Min största skräck under utredningen var att bli oförklarligt barnlös. Att inte förstå är något av det värsta jag vet ;) Det låter väl kanon med fem celler!! Äggen ska dela sig inom ett visst intervall, inte för snabbt och inte för långsamt, så fem celler låter som att det delat sig två gånger och varit på väg mot den tredje delningen. Det är jättebra! Jag läste en studie där de såg att de flesta befruktade ägg som inte blir till barn dör inom de tre första delningarna (det är därför det är så bra prognos på en blastocyst som alltså kommit över det antalet), uppenbarligen har ditt lilla guldägg inte stannat vid två delningar i alla fall :D 

Jag har läst ganska mycket genetik och fosterutveckling på universitetet och nyligen fräschat upp minnet (har undervisat i genetik på grundnivå). Saken är att vi människor är så extremt känsliga för minsta lilla fel i generna. Man måste inte ens ha något direkt ärftligt fel, utan det kan uppstå små fel när DNA ska dela sig. Därför blir det väldigt mycket oftare än vi tror och vill fel under befruktningen. Små fel gör att det inte blir några barn. Det är därför jag tror mycket på när de säger inom vården att det är ren och skär otur. Det råkade vara ett litet fel i ägget eller i spermien, och det sabbade hela grejen. Vet inte om det är tröstande eller ännu mer frustrerande, men det behöver i alla fall inte vara några fel alls på dina ägg. 

Jag tror att din kropp är fantastisk på att ruva. Skulle något gå fel beror det inte alls på dig eller din kropp, utan skulle i så fall bero på att det är ett embryo som inte kan bli ett barn. Klart din kropp är GRYM på att ruva!

Hahaha - eller hur!!! Du är FRI!!! Ibland har jag känt mig lite för fri, nästan ensam. "Ska jag inte ringa in den här veckan?", "Bara en medicin att ta?", "Är det ingen som ska kolla något med min kropp?" XD Man blir lite förstörd av processen ;) 

Jag mår bra, tack, men nu har förvärkarna börjat bli besvärliga. Igår på kvällen trodde jag att det var på gång för att det gjorde så ont, men det gav sig förstås till natten ;) Vaknar flera gånger på nätterna av att det gör ont. Men men, snart är det väl över ;) 

Haha, tja, kombination mellan ofrivilligt barnlös och biolog ;) Vi läste ett gäng poäng med genetik, men det blev väldigt aktuellt när jag själv fastnade i barnlösheten. Tyvärr är jag som en svamp och suger åt mig all fakta jag bara kan när jag har ett intresse, så det är både bra och dåligt antar jag ;) 

Rent krasst är du gravid nu. Sen om graviditeten fortsätter eller inte är väl frågan. Men just nu är det ett befruktat ägg som delar sig därinne, och det är väl en graviditet? Man bombarderas ju av att kvinnor känner när de blir gravida och i princip till och med känner om det blir en befruktning, men jag köper inte det alls. De flesta känner av en ägglossning på ett eller annat sätt, resten tror jag är önsketänkande. Så det är ingen dum tanke, det är ju vad vi luras att tro. Jag kan inte påstå att jag direkt känt skillnad någon av de fyra gånger jag ruvat. Inte så tidigt i alla fall. Den här gången hade jag inte en susning om de skulle se något i livmodern eller inte vid VUL, och då var jag i v. 8. Så ingen känsla ens då ;) 

Jag gillar också att ruva. Eller, första veckan gillar jag att ruva, sen blir jag nervös inför testet ;) Men de första dagarna är ju allt toppen. Man vet att det blev ett embryo, man vet att det är därinne, man kan förutsätta att det än så länge går bra. Så ta tillvara på dagarna :) Du har ju verkligen fått kämpa för att få lov att ruva, så det kanske aldrig blir jobbigt för dig alls. Jag håller med dig, det är liksom bara att vänta ut tiden och inte spekulera för mycket. Symptomen får man ändå på grund av progesteronet man tar, men det kanske är lika bra. Nej, ruvning är en dans på rosor jämfört med väntan på om det blir några ägg eller om äggen klarar att dela sig. 

Ja, snart snart :) Jag längtar så jag går sönder. Även om vi kommit så långt känns det som världens längsta graviditet. Vi har väntat henne i mer än 3,5 år nu. Och hon verkar otålig att komma ut också, hon tar liksom spjärn mot ryggen och trycker sig utåt mot magen XD Jag vet inte om hon satsar på att komma ut genom ryggen eller magen! Tack min vän. Jag hoppas det, för hennes skull.