Brukar du leka amatörpsykolog åt folk?

Ja men så är jag psykolog också :)

Ok, så du hjälper folk även privat, dvs utanför jobbet?

Ja, det är lätt att falla i den fällan - för en fälla är det. Det är väldigt lätt, särskilt för en hel drös kvinnor (och ett antal män), att vilja fixa och ordna och trösta och ha sig. En del av det sk "duktig flicka-syndromet". Många, många gör det med sitt egna psykiska mående som insats och betalning, för att de inte är utbildade och vet hur de ska hantera det, och för att de själva sen inte har någonstans att vända sig, för belasta psykvården "går absolut inte, jag behöver ju ingen hjälp, jag hjälper ju andra." Med totalt emotionell och social utbrändhet till följd. Och då är det redan för sent.

Folk har försökt lära mig vara mer "självisk", tyvärr är jag alldeles för skadad för det.....

Fy fan jag lyssnar inte ens när folk snackar om sina problem. Jag stänger av mentalt - kan inte fokusera mig på onödig information.

Ja fast om man vill hjälpa någon på riktigt så försöker man ju få vederbörande att må bättre, och då mår man på kuppen själv bättre, då man påverkar varandras mående. Själv är jag ganska kunnig i psykologi men jag har aldrig haft för avsikt att låta mig påverkas i negativ riktning, utan försöker alltid hjälpa andra att må bättre, så att de känner sig gladare och mer tillfreds med sig själva. Om fler hjälpte varandra på det sättet skulle vi alla snart börja må lite bättre. Tyvärr är det "trendigt" att vara deprimerad och må dåligt idag, så folk tror att de hjälper andra när de låter sig dras ner till den andras måendenivå, men det gör man ju inte, utan då hjälper man ju till att sänka personen. Jag har börjat genomskåda det där. Vill man någon väl, så vill man att personen ska må bättre, inte fortsätta må dåligt.

Själviska människor finns det väl tillräckligt av. Själv har jag aldrig mått bra av att vara en egoist. Jag mår bra när jag får vara till hjälp för andra..

Jag är hopplös med folk som ältar, de ringer en gång och sen iglar de vidare till något annat värddjur.

Men ja, vänner som har riktiga problem kan jag absolut leka psykolog till.

Ja, har gjort det sedan jag var liten. :$ Jag har haft kontakt med psykiatrin i snart 10 år, själv haft många psykiska problem, gått igenom en hel del och träffat en massa människor i svåra situationer. Har under en period haft psykiska problem som specialintresse. Människor tycks ha lätt att prata om sina problem med mig och jag försöker finnas som stöd så gott jag kan. Många tycker det är skönt att jag har handfasta tips om hur de t.ex. kan komma i kontakt med vården eller hantera självskadebeteende, eftersom jag själv varit i den sitsen.

Min uppfattning är att du egentligen inte behöver ha så stora kunskaper eller så mycket erfarenhet av psykiatrin, även om det naturligtvis är ett stort plus!

Ofta räcker sunt förnuft och en vilja att få andra att må bättre. För mig har det räckt ypperligt, men då är jag ändå påläst och har egna erfarenheter av vårdhem och alkoholism m.m.

Felet är att det i en bekantskapskrets ofta finns väldigt mycket problem (ofta små skitsaker) och väldigt få hobbypsykologer. Det är alltid någon som ställer upp på många. Att man själv automagiskt skulle må bättre av att hjälpa andra är önsketänkande. Det håller ett tag, i en viss utsträckning, men det där som att dra i polkagrissmet. Tillslut går det av, och har man tur så mår de man lekt hobbypsykolog åt bättre när en själv brakar baklänges in i den berömda väggen.

Det du tror dig ha "genomskådat" är förmodligen bara ditt egna vanliga ego. Du tror att folk fejkar, du tror att folk inte vill hjälpa andra "på riktigt" (bara att du använder det uttrycket säger en del) om de inte klarar av det (det är inte jag som säger det här, du skrev det själv). Egentligen är det oftast precis tvärt om, den som hjälper VILL hjälpa och ofta KAN de hjälpa också. Andra. Men de glömmer i processen bort sig själva. 

Det finns gott om själviska människor, det har du rätt i. Det betyder inte att andra behöver bli lite mer ego. De som har för mycket kanske kunde dela med sig lite av egot.