"det är väl skönt att få komma hemifrån". Nej!

Är det samma människor som frågar flera gånger i veckan eller olika människor?
Jag har hört frågan och jag har ställt frågan utan någon större tanke bakom, möjligt att jag utgår från mig själv och vad de flesta i min närhet har känt men om någon inte har tyckt att det har varit lite trevligt att komma hemifrån har de gett sin syn på saken. Inte mer med det.
Jag tror att det är rätt vanligt att känna lite ångest när det är dags att gå tillbaka, ungefär som när semestern är slut som någon sa. Sedan kan det bli för mycket och då bör man fundera på vad det bottnar i, ensam eller med hjälp. Jag har stött på kvinnor som upplevt sådan ångest och det handlar egentligen inte om att de tror att barnet på något sätt far illa av att vara på förskolan eller hemma med sin pappa (vore ju riktigt sorgligt) utan att de helt enkelt vantrivs på sina arbeten och att föräldraledigheten inte bara var ett sätt att låta barnet knyta an utan att själv slippa undan, det eller att de inte har mycket till socialt umgänge eller intressen. Barnet blir allt det.

Du ska inte vilja något men fundera på varför du inte vill. Handlar det om barnet eller mest om dig själv om du tänker efter lite? Om det handlar om barnet, vad? Fungerar du likadant i övriga situationer där ni inte tillbringar ledig tid tillsammans, t.ex om du umgås med en vän? Vad är pappans roll i allt detta, har han varit föräldraledig alls? Känner du/ni (beroende på om du är ensamstående eller ej) att dagarna blir för långa på förskolan kanske ni skulle kunna gå ner något i tid?
Flera frågor men det skulle vara intressant att se svaret på dessa.

Du var hemma med ditt barn i 2 år. Nu är barnets pappa hemma och jag gissar att det inte kommer vara alls i närheten lika länge som du var. Jag säger inte att du är konstig men att det kanske handlar om dig, barnet har det bra med pappan eller hur och det är väl fint att de har den tiden med varandra?

Vad menar du när du drar in barnets välmående? Har barnet det inte bra hemma med sin pappa?
Jag har inte sagt att det är fel på dig. Bara frågat vad det bottnar i. Känner du så om du träffar en vän eller gör något på egen hand också eller bara när du arbetar?

Är du alltid lika defensiv?

Det var du som startade tråden, inte jag. Jag försöker förstå dig och ja, jag är nog alltid lika analyserade och det kommer mycket av mitt jobb som jag trivs med. Jag är ledsen om du tycker det blir för mycket. Fick en känsla först av att du önskade bolla kring detta och inte bara sökte medhåll.
Du drog in barnets välmående, vad menade du med det? Barnet är, som jag förstår det, hemma med sin pappa?

Om du tänker ett steg längre kanske det inte handlar om att slippa sitt barn utan att de har hittat en balans där allt kan ingå, att de inte känner ett behov av att vara med barnet 24/7 och att pappan är likvärdig.