Tips på hur man slappnar av och slutar tänka och längta?

Instämmer helt och fullt med Pimpinellan. Det där är rent skitsnack från folk som inte vet vad de pratar om. Människor i krigs- och svältdrabbade länder lyckas uppenbarligen bli gravida ändå, och jag tippar på att deras stress är långt värre än "jag vill så fruktansvärt gärna få barn". 

Ta hand om dig själv. Se dig själv i spegeln varje dag och säg högt att det inte ligger i dina händer. Hitta saker du tycker om att göra i ditt liv och gör massor med saker som gör dig glad. 

Min överläkare på IVF-kliniken sa precis det Pimpinellan skrev. Hon sa: I stort sett alla som går innanför vår tröskel är oerhört stressade och behandlingarna gör inte saken bättre. De flesta blir ändå gravida förr eller senare. Allt som behövs är lite hjälp och tålamod. 

Jag är ett strålande exempel på det Pimpinellan skriver om. Jag trodde att allt var mitt fel och att det berodde på bland annat det du skriver om. I slutänden hade det ingenting alls med mig att göra, utan usla spermier. Med ICSI, ett ET och 3 FET är jag nu gravid i vecka 15 efter tre års försökande med dåliga odds. 

Det tror jag är rent skitsnack. Rent krasst är det väl för att man försökt i många många år och det förr eller senare bör fungera. Det räcker ju faktiskt med ett bra ägg och en bra spermie, så försöker man i över 5 år (vilket många adoptionsprocesser tar) bör det ju hända åtminstone någon gång därefter. Det kan säkert hända även om man inte adopterar och man fortsätter att försöka. Många par slutar säkert ha sex efter ett tag för att det blir för jobbigt, så börjar de igen när det inte längre bara är för att bli med barn utan för att man vill. 

Jag tror att det är samma sak med huskurer som bisolvon m.m. Det funkar inte för att själva kuren i sig funkar, utan mest för att det råkade bli hända just då. Själv har jag haft på mig ett halsband med Fatimas hand sedan någon vecka innan vi gjorde det FET som ledde till graviditeten, och det känns lika troligt för mig att symbolen gjorde att jag blev gravid som att "slappna av" eller hålla på med huskurer ;) 

Jag bör påpeka att jag inte fått ägglossning sedan första IVF försöket på grund av stress. Inför varje återförande har jag fått behandla med Progynon och Provera för att dels få blödning och dels en bra slemhinna (ÄL behövs ju inte vid IVF). Jag är utbränd sedan i december, så detta är något jag diskuterat mycket med min läkare (överläkaren på Sahlgrenska), inte på grund av att hon var orolig utan för att jag ville vänta om det försämrade våra chanser att lyckas det minsta lilla. Hon var stensäker på att stress inte påverkar fertiliteten mer än det som hände mig - utebliven ägglossning. Och det är ett enkelt problem för dem att fixa till. 

Så jag blev alltså gravid medan jag var utbränd (är det fortfarande), trots utebliven ägglossning. Min kropp var både fysiskt och psykiskt sönderstressad, men det var inga problem ändå. 

Du har rätt i att endokrinologin påverkar hormoner, men inte så många eller såpass mycket att det förhindrar en graviditet mer än att man behöver hjälp (i så fall) med ägglossningen. Din kropp stöter inte ut embryon på grund av stress (som störande många faktiskt tror), den klarar att bära ett barn hur illa ställt det än är. Men utan befruktning och ett friskt embryo spelar det ingen roll hur stressad eller lugn du är :) 

Jag hann visst skriva svar samtidigt som du skrev...! 

Precis - alla (med undantag för de som inte planerar att bli med barn) vill ha barn väldigt väldigt mycket om man väl bestämt sig för det och det verkar inte hindra någon av dem ;) 

Jag tror att du är i värsta fasen av skulden och sorgearbetet. Det är ungefär nu du faktiskt inser att det är ett problem och har påbörjat en krävande och känslomässigt utmattande utredning. Du vet inte om det någonsin blir ett barn och försöker ställa in dig på det värsta samtidigt som du försöker lita på och hoppas på de behandlingar ni kan få efter detta. Det är fruktansvärt tungt, jag vet det. 

Men med tiden lär man sig små knep för att göra att vardagen går runt. Man skapar sig ett liv där barn inte är grundpelaren för lycka, utan snarare högsta jackpotten. Man längtar och vill, men lär sig också att ta det lite lugnare. Ibland slår sorgen till i full kraft, men man lär sig att det går över och att man överlever dipparna. 

Vården är duktiga. Jag och min man hade i princip ingen chans alls på egen hand, men har blivit gravida två gånger av fyra återföranden (varav ett MF) - vi som aldrig ens plussat på egen hand. 

Det blir bättre, jag lovar. Det blir sämre också ibland, men man kan leva med det också. 

Ett tips är att förekomma "välviljande" närstående. Tala om för dem att de inte gör dig gladare med att säga till dig att ta det lugnare eller att det kommer när det kommer etc. Be dem att antingen bara lyssna på din sorg eller låta det vara fullständigt. Jag har aldrig bett någon att låta bli ett ämne jag tycker är känsligt förr, jag brukar inte be om något alls, men just med detta har jag faktiskt gjort det. Och det hjälper enormt.