Jag HATAR verkligen att vara gravid

Shit jävla pommes frites. Går snart in i v 39 är I NT E redo. Trodde väl aldrig att jag skulle skriva detta men det går alldeles för fort nu!! Trots att jag inte älskar att vara gravid har det den här gången (bortsett från kanske v 15-25 eller nåt) gått fruktansvärt fort. Det borde ju kännas enbart bra men jag ÄR verkligen inte redo. Har haft nån slags känningar i flera dygn nu så det känns verkligen att det inte är långt kvar men jag tror det kommer att bli chockartat att det hux flux kommer ut en bebis. 

Status nu på slutet:

Trött, andfådd, inåtvänd, sammandragningar så fort jag rör mig, förbannad på min sambo och vill helst slippa vara i samma rum som honom (detta har varit oförändrat hela graviditeten), törstig, sugen på kolhydrater och snask och allmänt irriterad och låg. Oroar mig för hur i hela friden jag ska orka med sömnbrist och amning och förbannar mig själv för att jag är så helvetes plikttrogen att jag fortfarande jobbar fast jag borde vara hemma och SOVA. Idioti. Har dessutom haft en period då jag toknojat över att det kanske är en pojke. Har varit helt säker på tjej hela tiden men enligt TUL kommer barnets födslovikt att vara 3600 g och med tanke på hur pytteliten min första (tjej) var insåg jag plötsligt att det här kanske är en pojke. Nojandet har mattats av en aning men det känns fortfarande läskigt att det kan komma ut en med snopp. 

Ang påstridiga svärföräldrar och andra. Fattar inte att ni står ut. Gör inte det! Jag tycker VERKLIGEN att man får markera genom att säga åt människor att nu får de faktiskt backa lite. 

Sex förresten, hahahahaha. Inte en chans. Kan iofs vara riktigt sugen men inte på att ligga med barnets far som retar gallfeber på mig med hur han låter, äter, rör sig osv. Tror f ö det är ömsesidigt för han kommer inte med några direkta inviter... Jag känner nu att jag kommer att ha svårt att någonsin förlåta honom för hur ointresserad han varit av ALLT som rör den här graviditeten. Tror han (pliktskyldigt) har sagt EN gång att jag är fin (och jag är faktiskt ganska fin) och NOLL gånger att jag gör det bra som bakar hans bebis i min kropp. 

En annan knäpp grej jag varit med om under båda graviditeterna: Jag tror att jag är kär i någon annan än min partner. Förra grav drömde jag hela tiden om ett ex och var även i vaket tillstånd säker på att jag ville ha tillbaka honom. Den här graviditeten är det en kollega jag suktar efter i hemlighet. Drömde om honom inatt (IGEN) och tänkte när jag vaknade att honom måste jag bara hångla med när ungen kommit ut. Vad i hela friden handlar detta om? Nån som känner igen?

Till dig här ovanför, idag har jag haft en jättebra dag och känt mig som en bra förälder. Häromdagen kände jag precis som du. Kopplar det starkt till hur mycket sömn jag fått på natten. Hoppas det känns bättre för dig imorgon!

f

Vad innebär snittkontrakt?

Slå i ansiktet, hahaha. Ja vilka jävla förväntningar man har. Jag kommer vilken dag som helst att låta grodorna hoppa och säga att det är jag ensam som tagit mig igenom den här graviditeten. STOLT Örjan över det men också galet förbannad på hans slappa ointresserade attityd. De måste vara korkade på nåt sätt. Känner också precis som du, att jag lika gärna kan föda ensam också.

Örjan? Vem fan är det. Ingen jag haft sexdrömmar om i alla fall. ÄR JAG, skulle det stå. Damn you auto correct.

[quote=76311199][quote-nick]Elenic skrev 2016-02-06 23:12:59 följande:[/quote-nick]

Önskar att jag kunde sätta ord på mina känslor på något som iaf liknar ett konstruktivt sätt. Problemet är väl att det skulle bli en total meltdown om jag började. Min make är bra på massor, men att få kritik är inte en av hans styrkor. Är rätt säker på att det skulle bli pajkastning en masse om jag öppnade munnen kring detta. Han tycker nämligen att jag inte släpper in honom, att jag drar mig undan etc. Och det stämmer ju, jag gör ju det för att inte säga allt jag tänker!! (Eller slå honom i ansiktet. ;) ) Att jag inte säger något är liksom en bra grej givet läget... Hoppas att allt det här löser sig självt när graviditeten är över och jag är mer hormonnormal igen....

[/

Jag fick till det rätt bra alldeles nyss. Han ynkade över att han är förkyld, jag tittade på honom, höjde på ögonbrynen och sa "jaha, och jag har varit gravid i snart 40 veckor". Sen lämnade jag rummet. Konstruktivt. Njä, inte särskilt men härligt bitchigt.

Hej. Jo jag är "klar" och ute på andra sidan. Har länge tänkt berätta ordentligt men hittar liksom inte tiden. Återkommer så snart jag kan men kan säga redan nu att rosaskimrande är det inte. Brottas mycket med mina egna och det större barnets känslor kring den här livsförändringen och nya familjemedlemmen. Kan inte påstå att jag tokälskar den här första bebistiden. Mycket hormoner i omlopp och känslor av att vara låst. Som sagt, återkommer.

Magnesium! Hade samma krypningar. Höll i sig hela graviditeten. Fick aldrig tummen ur för att köpa magnesium men har hört andra säga att det funkar.

Hej alla. Ända sen min bebis kom har jag tänkt att jag i lugn och ro ska avlägga lite rapport här men lugn och ro inträffar aldrig så nu blir det några rader från mobilen och säkert formulerat därefter.

Första veckan efter bebis var född var jag hög på hormoner och lullull, sen kraschlandning. Jag är så galet tvåbarnschockad. Mår ärligt talat inte skitbra. Älskar inte att amma för att det gör mig så låst och brottas med samvetet eftersom jag vet att ersättning (och att kunna dela på matandet) skulle göra mig mer harmonisk. Dessutom påverkas jag nog även av dessa hormoner som nån påpekade förut. Nätterna är akitjobbiga med uppvak varannan timme. Sömnbristen gör mig till ett monster så jag går fortfarande omkring och hatar min sambo och vill göra slut. Mitt hjärta blöder för min treåring som helt uppenbart är ledsen och förvirrad över att inte riktigt greppa varför morsan inte är tillgänglig jämt (eller nästan aldrig). Nä, första bebistiden är mest en kamp enligt mig. Ledsen att inte kunna komma med nåt hejigt inlägg om hur himla toppen allt blev när bebis var född. Nån av er andra som fött och känner likadant? Tar tacksamt emot tips också på hur man får bebisar att sova bättre på nätterna och lite input kring när tillvaron faktiskt lättar för det har jag förträngt/glömt sen förra gången.

Stor kram till er allihopa. Vi krigar på bra. Det ska man ändå komma ihåg.

TACK!!!! Kämpar som ett djur. Bebisen gnäller och skriker all vaken tid och kan inte ligga nöjd ens en kvart. Oerhört påfrestande. Känner inte alls nån bultande kärlek för barnet. Inte ens nära faktiskt. Har bett om kuratorhjälp på BVC. Eftersom jag var så oerhört negativt påverkad och deppig av gravidhormonerna är jag vaksam som en hök på hur jag mår även nu och tvekar inte inför att söka all hjälp som finns. Längtar till den där tremånaderdgränsen, för visst är det då allt blir lite lättare? Har förträngt. Har faktiskt haft stunder då jag undrat hur i helvete vi tänkte med ett barn till.

Du är varken otacksam eller värdelös. Man FÅR tycka att det är förjävligt att vara gravid och det tycker jag att sambos och systrar ska acceptera. Ställ alla krav du kan på mödravården för att du ska slippa en till traumatisk förlossning och be dem redan innan vara vaksamma på om du blir deppig efteråt. Hejar på dig!