Inskrivning på MVC idag och tid för kub-test bokad. Surrealistiskt. Magen svullen som en jävla ballong men mitt psyke har, hör och häpna, hållit sig hyfsat lugnt några dagar. Jag ropar dock inte hej än på långa vägar.
Ö som tillflyktsort för gravida i behov av isolering, som någon föreslog - klockren affärsidé! Jag hade också slantat upp. Rakt av.
Däremot måste jag fylla på med lite info om min egen status. Jag har känt mig lugn i säkert en vecka nu. Wtf hände liksom?!? Nästan så jag börjar tro att nåt har hänt med fostret för hur skulle det annars kunna lugna ner sig så kraftigt mitt i all bedrövelse. Har iofs varit på ett besök hos psykologen jag gick till hela min förra grav och det var superbra. Kan verkligen rekommendera samtalsstöd (hos nån som är BRA. Skit i prislappen, om du kan, för det är verkligen värt det) till er andra som genomgår en inre graviditetskris. Det var min räddning förra gången.
Som grädde på moset ringde en släkting upp mig idag och skällde ut mig för att jag inte ville ta emot flera kassar med deras avlagda babykläder. Tydligen var det en personlig förolämpning mot dem att jag inte ville ha deras urtvättade kläder (flera med konstiga fläckar kvar) till vad som sannolikt kommer att bli mitt enda barn. Att jag försökte förklara att jag tyckte att de kunde ge grejerna till någon annan som faktiskt inte har råd att köpa nya kläder var ett "icke-argument" och otacksamt. Inte heller bet det på dem att jag själv växt upp med enbart begagnade kläder och nu vill ge mitt barn mer än så. De tog fortfarande illa vid sig.
Så nu får jag inte köpa kläder (att shoppa är typ min största hobby och ett stort glädjeämne för mig) till mitt eget kommande barn och därmed själv bestämma vad han ska ha för kläder utan att ha dåligt samvete gentemot dryga släktingar heller....
Dessutom stör jag mig som fasen på allt jävla daltande. Folk som aldrig annars bryr sig om hur jag mår nästan flyger på mig för att försäkra sig om min hälsa, om jag vill ha något att dricka, om jag vill ha en filt eftersom det bara är 20 grader ute, en stol att sitta på kanske? Jag är gravid, inte handikappad eller utvecklingsstörd, jag fixar själv om jag behöver, tack.
Men annars börjar jag faktiskt vänja mig vid att vara gravid, fasar lite för kommande arbetsvecka bara. Nu syns det tydligt att jag är gravid vilket det inte gjorde innan semestern så nu kommer väl alla tanter på jobbet gå i spinn över kommande bebis, de kommer säkert också att dra alla förlossningshistorier och graviditetskrämpor de själva varit med om (det gör de alltid när någon kollega är på smällen) oavsett om man orkar lyssna eller ej.
Så avis på alla er som snart är i mål! Lova att höra av er vartefter och berätta hur det blir med allt och om livet känns toppen igen när graviditetseländet är över.
Fy fan, jag är tillbaka i nåt tillstånd av konstant irritation. Är arg och folkilsk och har inget tålamod alls med min två-åring som jag dessutom är ensam hemma med nu ett tag. Muskelvärk och huvudvärk har jag dessutom haft varje dag i nästan två veckor. Hur har ni andra det?
PS. Jag är inte skapt för att vara gravid och vissa grejer gör jag fast man inte får. Vågar man ens skriva här på FL att jag snusar precis som förut och knaprar citodon på grund av ryggsmärtor (helt ok enligt min läkare dock).
Irriterad och folkilsk, javisst!
Fick spelet på en kollega som hävdade att hon aldrig hört talas om en grej som jag förklarade för henne i två timmar strax innan semester (som är allt för långt borta redan). Visst hon är trög men det är inte värt att jaga upp sig så.
Spyr också på alla frågor om jag känner sparkar, vad barnet ska heta, hur "jag" mår osv. (Gud vad jag tjatar om detta, förlåt.)
Blir arg bara jag läser mail som jag uppfattar har kort eller tråkig ton haha. Borde nog försöka bli sjukskriven så fort som möjligt, för allas skull.
Bara säga som det är? "Ursäkta, men jag är så galet trött på allt som handlar om graviditeter. Vi kan väl prata om nåt roligare i stället - vad gjorde du i helgen?". Så tänker jag. Eller om det är nån som riktigt trampar i klaveret och går över gränsen tycker jag också man kan säga att det där är privat eller det har jag ingen lust att prata om eller rätt upp och ner - det har du inte med att göra.
Själv är jag i v 15 nu och väldigt få vet. Har inte varit några problem att hålla hemligt på jobbet men så i morse ba' POFF, värsta kulan. Wtf, liksom?! Över en natt?? Hoppas det är gaser. Ju längre jag kan mörka desto längre kan jag undvika frågerallyt.
Skönt att höra!! Alla är så duktiga och lyckas sluta. Har gjort flera helhjärtade försök att sluta men det går inte!
Min läkares kommentar va typ: "ptjaa, det finns inte mycket forskning som säger att det är så farligt. Min kollega (också läkare) snusade hela graviditeten".
Det gjorde mig lugnare.
Har du dragit ner något?
Hur mår ni allihopa? Det blev så tyst här.
Jag är snart halvvägs igenom. Helt ofattbart egentligen. Är helt lugn i psyket bortsett från svinkort stubin. Kaggen har börjat växa men nästan ingen vet än så jag har sluppit allt snokande än så länge vilket förstås är otroligt skönt. Haft helvetisk huvudvärk flera dagar i veckan men allt känns som småpotatis så länge jag slipper apatiträsket.