Jag HATAR verkligen att vara gravid

Oj vilken igenkänningsfaktor jag kände här! Detta är dock mitt första barn, men är också i vecka 31. Har spytt två gånger imorse och nu är det på g igen + ett härligt blodsockerfall som inte vill ge sig.. Är så JÄVLA trött på att vara gravid. Förstår inte folk som säger "det kommer att gå så fort!!", alltså nej, för mig känns det som att juli var för tre år sedan och att jag befunnit mig i vecka 31 i ett halvår. Längtar så mycket till förlossningen, det får göra hur ont det vill bara jag slipper detta elände tillslut. Vill bara bli mig själv igen, men med dessa hormoner har man ingen tillåtelse att ens vara glad :(

Fy fasen! Jag tycker att TENS hjälper en del mot min foglossning. Kanske värt att testa?

Och för foglossningen och hur dåligt du mår just nu. Låter INTE kul! Och känner igen mig så väl - min sambo gör verkligen sitt bästa, men minsta lilla motstånd eller kyla (eller klagomål!!!) från hans sida och jag blir antingen orimligt ledsen eller arg (eller både och). Dock har jag inte alls lika jobbigt som du med foglossningen, fy fasen.

Men din berättelse om förlossningen ger mig så mycket hopp! TACK! Jag hoppas innerligt att denna helvetesgraviditet ska innebära att jag nånstans är mer förberedd på och beredd att acceptera smärtan i en förlossning, än nån som seglat fram i ett lyckorus genom hela graviditeten utan minsta symptom eller åkomma.

Jag läste detta för min man som kände igen sig kan vi väl säga! Trodde han skulle skämma bort mig lite mer när jag är gravid men icke, massage får jag be om och det gör jag dessutom bara när jag har så ont så jag inte står ut. Jag hatar att hela tiden behöva be om saker, han vet hur jag mår och efter nästan 2 månader i denna situationen borde han kunna tänka själv och ta lite egna initiativ. Mest irriterad blir jag när han typ bryter en nagel och klagar på att det gör ont, själv går jag på kryckor för att foglossningen är så illa! Läkaren skrev i mitt sjukintyg att jag är "mentalt uttröttbar", vilket när det översätts till svenska betyder "jävlas inte med henne, hon kan explodera när som helst!!!" Så vi känner definitivt igen oss i er situation. 36 dagar kvar till BF och bebisen får gärna komma NU, allting är förberett!

Det låter verkligen som att du beskriver min och makens situation! Han var precis som din man, "det kan vi ta hand om sedan", ända till v22 då jag fick väldigt ont i buken och hamnade på akuten. DÅ kom paniken, barnet kunde ju komma när som helst! Här är allting färdigt endast för att jag har varit sjukskriven i nästan 2 månader och är av den rastlösa typen! Jag är så rastlös så jag har börjat planera hur vi ska göra om vårt extrarum/barnrum så att det kan användas till flera ändamål. Sorterat bland gamla papper/böcker, vilket jag hatar att göra, tvättat allting fler gånger än vad som egentligen behövs och annat som jag aldrig hade gjort annars, bara för att det är så tråkigt att endast vara hemma.

Just det, vi gifte oss i december, så jag hade lite mer som jag kunde pyssla med, nu är det bara en lång väntan kvar. Tur att vi har Netflix/Xbox/PS4 och ett stort kanalpaket :-S

Jag önskar att jag kunde trösta dig med att tiden går fort men det gör den inte, däremot var det som min bm sa, denna korta perioden kommer blekna och du kommer glömma hur lång den kändes när du var i den! Hoppas på det för vi ska ju utsätta oss för detta lidande flera gånger till :-P

Det är verkligen skönt att kunna klaga, speciellt när någon annan förstår min situation. Hoppas på tvillingar nästa gång, det blir ju en tidshalvering av lidandet jämfört med att skaffa 2 barn i två graviditeter

Vi är nog beräknade ungefär samtidigt du och jag då. Senaste två veckorna har jag velat VRÄKA i mig kolhydrater och framför allt godis och kakor, som jag väldigt sällan är när jag är "frisk" (läs: ej gravid). Äter snask varenda dag och tänker att "äh, ett par kilo till på vågen spelar då fan ingen roll".

Ang män som inte skämmer bort en som de borde (jo, faktiskt) skulle jag kunna skriva en avhandling. Har inte sett tillstymmelse till nåt extra ompysslande trots att jag är höggravid. Idag åkte han bort en vecka (sköööönt) och då kan man ju tycka att frågan "kan jag göra nåt för dig innan jag åker, storhandla eller så?" men inte då. Stolpskott.

TACK Elenic för förlossningsbeskrivning! Blev mindre sugen på att föda vaginalt kan jag säga. Jag var raskt på benen efter mitt snitt och hade inte ont mer än ett par dygn (har jag åtminstone för mig) så i jämförelse med att kanske ligga i födslosmärtor ett halvt dygn tar jag nog hellre ett operationssår, tror jag. Har stora problem dessutom att tänka mig att ligga med muffen till allmän beskådan i flera timmar.

Tycker tiden står stilla. Denna graviditeten är mega lång o jag vill bara att det ska bli juni så jag kan få ut ungen. Har ont överallt o spyr som en gris fortfarande. Imorse vaknade jag med värsta näsblodet. Har ingen ork till sonen o vill absolut inte ha sex. E arg o sur o vill helst bara vara ifred från omvärlden. Nej detta är absolut sista graviditeten. Aldrig att jag utsätter mig för detta en gång till.

alltså, tacktacktack för den här tråden och för att ni finns!

Är gravid med nummer 2, något oplanerat men välkommet. Storasyster kommer att vara 20 månader när lillasyster kommer och det kommer säkert att bli så fint.
Men jävlar vad dåligt jag mår!

Foglossning som började i vecka 7 och nu i vecka 22 går jag som en pingvin och kan inte sova bekvämt. Ändå vägrade läkaren sjukskrivning ens på 50% då jag helt enkelt bara skulle stå ut. Spyr fortfarande, är konstant yr, är så trött att jag skulle kunna sova konstant men det går ju inte.
Och maken förstår inte. Han kanske försöker förstå men han förstår inte hur överjävligt det är att ha konstant ont och må konstant dåligt. Känner mej som världens sämsta mamma som vilar en timma efter jobbet innan jag hämtar storasyster på dagis men jag vet inte hur jag skulle orka annars.

Fick till råga på allt en massiv blodpropp efter förra förlossningen och förlossningsdepression och även om jag är förberedd nu på båda så är jag så rädd för att totalt balla ur.

Ni som mådde apa och har fött, snälla säg att allt blev rosafluffigt med söta enhörningar och sockervadd? Eller iaf att det blev yttepytte bättre?

Shit jävla pommes frites. Går snart in i v 39 är I NT E redo. Trodde väl aldrig att jag skulle skriva detta men det går alldeles för fort nu!! Trots att jag inte älskar att vara gravid har det den här gången (bortsett från kanske v 15-25 eller nåt) gått fruktansvärt fort. Det borde ju kännas enbart bra men jag ÄR verkligen inte redo. Har haft nån slags känningar i flera dygn nu så det känns verkligen att det inte är långt kvar men jag tror det kommer att bli chockartat att det hux flux kommer ut en bebis. 

Status nu på slutet:

Trött, andfådd, inåtvänd, sammandragningar så fort jag rör mig, förbannad på min sambo och vill helst slippa vara i samma rum som honom (detta har varit oförändrat hela graviditeten), törstig, sugen på kolhydrater och snask och allmänt irriterad och låg. Oroar mig för hur i hela friden jag ska orka med sömnbrist och amning och förbannar mig själv för att jag är så helvetes plikttrogen att jag fortfarande jobbar fast jag borde vara hemma och SOVA. Idioti. Har dessutom haft en period då jag toknojat över att det kanske är en pojke. Har varit helt säker på tjej hela tiden men enligt TUL kommer barnets födslovikt att vara 3600 g och med tanke på hur pytteliten min första (tjej) var insåg jag plötsligt att det här kanske är en pojke. Nojandet har mattats av en aning men det känns fortfarande läskigt att det kan komma ut en med snopp. 

Ang påstridiga svärföräldrar och andra. Fattar inte att ni står ut. Gör inte det! Jag tycker VERKLIGEN att man får markera genom att säga åt människor att nu får de faktiskt backa lite.