Jag HATAR verkligen att vara gravid

Åh vad jag är LYCKLIG över att jag hittat denna tråd! (Ja, jag skriver faktiskt lycklig, fast det inte direkt kan beskriva mitt normaltillstånd just nu...)

Är gravid för tredje gången och tycker precis så illa om det som jag gjort de två andra gångerna. Paradoxalt nog så ÄLSKAR jag barn och har verkligen längtat efter denna lilla trea länge. (Det här är dessutom min 7.e graviditet, så jag har tyvärr erfarenheter av att det inte alltid går så bra, och ändå är jag inte "glad och tacksam" typ...)

Jag avskyr att bli tung, jag avskyr att bli otymplig, jag avskyr att inte kunna sova, att inte kunna träna som vanligt, att inte kunna ha mina kläder, att inte känna mig fin.

Än mer avskyr jag att alla ska kommentera hur man ser ut, att min bästis kallar mig för "tjockis" (trots att magen är mindre än normalkurvan..), att alla andra är superexcited och ska fråga hela tiden hur allt är och hur man mår och hur långt det är kvar etc etc.

Men mest av allt hatar jag hur grymt deppig jag blir. Att alla känslor av kärlek för min man blir som bortblåsta, att jag irriterar ihjäl mig på honom och alla (utom barnen). Att jag helt tappar lusten till allt annat än att stänga in mig hemma och aldrig gå ut igen. Fasar verkligen för julen och allt socialiserande den kommer innebära. Jag vill inte! Jag orkar inte! Ofta tänker jag att allt bara är ett misstag, att vi inte borde ha barn utan att vi borde skiljas och att hela mitt liv är skit typ. (Och så VET jag att det bara är hormonerna. Men det går inte att sätta sig över det.)

Jaja, "bara" att bita ihop tre månader till. Sen ska det vara över för sista gången. Kommer sakna att ha bebis när hen växer upp, men kommer INTE att sakna att vara gravid...

Saker jag irriterar ihjäl mig på just nu:

- Att min make tar varje chans att dricka alkohol som bjuds (när vi är ute och äter, när vi är på fest, när jag gått och lagt mig, när vi dricker glögg nu till jul m.m.) och när han ser mina sura blickar säger "Men liiite duktig är jag väl som inte dricker vin hemma?". (NEJ, det är inte "duktigt". Inte alls.)

- När idioter säger saker som "Men DU är ju inte gravid!" till maken när han meddelar att vi inte kommer på efterfest för att jag är gravid, trött och har foglossning. (NEJ, han har inte bebisen i magen, men han får fanimej göra visa eftergifter också..)

- När min bästa kompis kallar mig för "tjockis". (NEJ, jag är inte tjock. Jag har vanliga kläder i stl.38. Ja, det är större än jag brukar ha, men att säga att jag är tjock är fanimej en skymf mot riktigt överviktiga.)

- När maken lägger huvudet på sned och säger "Kan jag göööra nåt?" när jag tydligt smärtas av foglossningen. (NEJ, du kan inte göra något. Du har garanterat gjort tillräckligt.)

- När makens chef tycker att det är jätteroligt att "skoja om" att skicka maken 12 veckor till Australien. Fast ändå med lite underton om att det vore ju bra. Han är ju ändå hemma tills jag är i vecka 39, 40 sådär. (NEJ, det är inte roligt. Och inte schysst att hinta om att det heller.)

- När maken passar på att beställa in sån mat som jag inte får äta (men vill!) när vi äter ute. (NEJ, det är inte ok då heller.)

Ja, det var väl top of mind. Behöver köra en boxerciseklass eller nåt snart för att bli av med lite ilska. Nej just det, jag har ju foglossning...

Saker jag ändå är glad över (lite off topic, men måste ändå ge lite perspektiv):

- Att mitt jobb är TOPPEN och att jag möts av full förståelse där och att ingen behandlar mig som gravid utan med vanlig respekt och förtroende för min kompetens.

- Att min mamma inte på något sätt förväntar sig att jag ska vara gravidrosafluffigt glad utan accepterar mig som jag är.

- Att barnen är världens finaste barn som kommer bli världens finaste storasyskon och är sjukt lyckliga över graviditeten. Jag kan iaf glädjas åt deras glädje.