Jag HATAR verkligen att vara gravid
Elenic skrev 2015-12-22 20:32:26 följande:
Låter som en mycket bra kompromiss! För alla I släkten förstår ju inte riktigt det här med att man saknar lyckligt gravid-glow...
Inlägg från: Anonym (TACK)
|
-
Nej så är det verkligen.. Livet är verkligen inte en dans på rosor nu och det är väl lite tabu att säga det. Därmed gör jag nog bäst i att vara hemma och inte sitta en hel kväll och höra tjat om hur magen växer..
-
Kul att du haft det så bra, med det där var ju precis att lägga sten på en börda. Vi som är i detta forum mår rent ut sagt piss med hyperemesis, psykisk ohälsa och alla andra möjliga åkommor.Anonym (mor) skrev 2015-12-26 12:58:28 följande:
Vill inte lägga sten på börda men måste berätta om hur jag ÄLSKADE precis varenda dag när jag hade bebis i magen. Lycka. Frid. Ingen ångest. Ja den existensiella förstås men samtidigt en frid som totalt överrumplade mig då jag är ett nervknippe som började min "karriär" mer eller mindre på BUP. Men alla är vi olika. ville bara nämna det.....................
-
Förstår din ilska!! :( måste vara fruktansvärt jobbigt. Och så känner man ju inte för att man vill missunna utan snarare att han borde tänka lite på vad DU går igenom.Ask skrev 2015-12-26 12:47:05 följande:
Det här har varit den sämsta jävla skitjulen i mitt liv. Sambon har druckit alkohol 23, 24, 25 dec. Inte så att han varit full men ändå. RISIGT!! Ikväll ska han ut med en polare så jag kan räkna ut med arslet hur det slutar. Har försökt umgås med mitt barn och dragit mig undan så mycket jag kunnat men inombords känner jag mig rasande. 80 % av graviditeten har gått och hit har jag tagit mig utan någon som helst pepp av honom. Blir så jävla förbannad och ledsen. Julefrid? Vilket skämt.
-
Du är ju inte sann. Du fattar ju uppenbarligen inte? Tror du att det är enkelt att längta när man ligger inlagd på lasarettet med dropp i 9 månader för att man kräks upp allt man äter? Bryter inte det ned en människa ja då vet jag inte vad som gör det. Det är fantastiskt att vissa slipper detta helvete och får en underbar graviditet istället, men det gäller inte alla och det måste du förstå. Du har hamnat i helt fel tråd, och det är inte peppning du håller på med om du trodde det. Sluta skriv i denna tråd, vi som är här vill verkligen inte höra på "det är värt det", klart som fan det kommer bli bra när detta är över - men just nu är det inte över! Läs istället på om: graviditetsdepression, hyperemesis, havandeskapsförgiftning och foglossning som medför kryckor. Det finns kvinnor som gjort abort för att de inte klarar av detta. Så jag ber dig, lev ditt liv så lever vi vårt. Kanske du kan hitta en tråd där man pratar om hur underbart det är att vara gravid istället, för det tycker nämligen inte alla och speciellt inte de som skrivit i denna tråd. Ibland kommer inlägg där vissa av oss fött barn efter en svår graviditet och säger att efter detta helvete är det bra igen, DET är peppning.Anonym (mor) skrev 2015-12-26 13:45:57 följande:
Absolut är det så. Jag är född av en i allra högsta grad motvillig tonårsmamma på 50-talet. Ingen glädje, ingen lycka och kärlek! Lycka till men kom ihåg att det är en människa du kommer att föda fram och hen har inte gjort ngt ont även om du spytt i nio månader och mått pyton. En MÄNNISKA!
-
Bara för att man spyr, är trött, deprimerad och ledsen betyder inte det att man hatar sitt barn i magen? Det är komplikationerna som kommer med graviditeten man hatar. Om du läser alla inlägg här så ser du även att INGEN har sagt någon illa om bebisen i magen. Skärp dig nu. Jag mår PISS som gravid, men jag känner fortfarande kärlek till att det är en liten människa där inne. Men jag måste ha rätt att få må så dåligt som jag gör, både psykiskt och fysiskt. Det betyder INTE att jag skyller allt detta på barnet? Snarare beror ilskan och besvikelsen på att min kropp inte klarar av en graviditet. Jag vill ha mitt barn, annars hade jag väl skyddat mig. Så ge dig nu.Anonym (mor) skrev 2015-12-26 15:51:24 följande:
Okay! Ja vad vet man om livet. Jag som fötts av en mor som hade aborterat mig om det varit gängse på 50-talet tror någonstans att mammans hat och motvilja sätter sig på barnet. Barnet där inne i magen är inte en egen individ utan den känner hur mamman mår...................
-
Anonym (Besviken) skrev 2015-12-26 15:25:48 följande:
Du borde nog ta dig en funderare om varför du egentligen känner ett så starkt behov av att gå in i denna tråd och kommentera som du gör? Om du har något slags komplex eller annan sorg som gör att du måste trycka ned andra som mår dåligt, är det ingen ursäkt. Klart står i vart fall att du knappast själv kan må så jävla bra - då hade du ju haft roligare saker för dig än att hänga här. Och för att besvara din idiotiska fråga: Ja, jag är helt övertygad om att jag kommer må bra igen när jag inte längre kombinerar en 9 månaders kräksjuka och hormonell deppighet med en extrem arbetsbelastning.
-
Bra sagt!mliten skrev 2015-12-26 17:10:24 följande:
Helt otroligt vad elak du är. Saknar fullständigt och totalt insikt. Jag är ledsen att din mor hatade dig. Jag är helt övertygad om att ingen här i tråden hatar sina barn eller vill avsluta sin graviditet. Jag är dessutom helt övertygad om att alla här kan särskilja sin upplevelse av sin graviditet från själva barnet. Så. Nu har du "hjälpt" färdigt tycker jag.
-
"Herregud så deprimerande"? Ja jo, det är ju precis depression denna tråd till stor del handlar om.Anonym (mor) skrev 2015-12-26 15:22:34 följande:
Herregud så deprimerande. Ja jag är kanske i fel tråd men det är väl "peppning" att påminna om att efter dessa nio månader (hur de än ser ut) så får man en blöt skrynklig liten babydocka på magen? Vill man inte ha en baby så finns alla möjligheter att avbryta och välja ngt annat
-
Känns skönt att höra att du vågade dig på en graviditet igen, detta är första gången för mig och känner bara att jag aldrig vill gå igenom detta igenMirabell79 skrev 2015-12-27 02:19:34 följande:
Jag vet precis hur nedbrytande det kan vara när man kräkts i 9 mån. Förra graviditeten blev jag så deprimerad att jag lades in på psyket, och då hade jag varit inlagd med dropp i två omgångar. Jag hade inte klarat denna graviditet utan antidepp-medicin. Är i vecka 23 nu. Det som hade hjälpt mig då, och som hjälper mig denna gång är att få veta att det finns andra personer med samma upplevelser. Så tack alla ni för att ni delar med er!! Och det är OK att berätta och "gnälla". Fortsätt!
går hos en psykolog och har även diskuterat att börja med antidepressiva. Får se hur det blir.
Ja , det är skönt att höra att man inte är ensam om att känna så här. Kramar till dig! -
Läs allt innan du kommenterar. Det finns ingen i tråden som inte varit tacksam över att ha ett barn i magen eller skyllt detta på barnet. Men alla människor klarar inte av graviditeter smärtfritt. Jag kan garantera dig att oavsett missfall eller inte finns det inte en människa som "uppskattar" att kräkas och vara inlagd på sjukhus nio månader för att få dropp för att man inte får behålla någon näring. När man mått så dåligt att man inte orkat gå upp ur sängen på ett halvår - ja då kan det vara skönt att se att man inte är ensam. Så sluta skuldbelägg oss som har det svårt på andra sätt än vad du har, det verkar lite osympatiskt. Beklagar ditt missfall men det gör inte oss med hyperemesis, havandeskapsförgiftning, extrem foglossning och graviditetsdepression mindre värda.Missfall skrev 2016-01-07 02:19:59 följande:
Fy f** att ni kan sitta och klaga över era graviditeter, vi fick missfall för 2 veckor sedan. Vi ska försöka på nytt snart igen men är livrädda att det inte ska bli en lyckad graviditet.