Hantera missfall

Prata, prata, prata och sen prata lite till. Skriv av dig all besvikelse och alla andra känslor du har. Glöm inte att även din partner har förlorat ett blivande barn.

Det är så jobbigt alltihop. Vi har försökt skaffa barn sen gav vi upp hoppet lite, sen helt plötsligt kom både graviditeten och missfallet som en chock samtidigt. Jag ger mig själv skulden för vad som hänt.

Det är inte ditt fel! Du hade inte kunnat hindra detta! Ja anklagade mig själv fruktansvärt också men det finns inget du kunde gjort annorlunda.... som skrivet ovan: prata prata och prata. Och när de värsta lagt sig och du bearbetat klart så ge dig fan på å lyckas bli gravid igen. Jag vände all sorg till ett Jävla anamma å de hjälpte mig mkt. Men se till å gråt först. Å skrik. Å få utlopp. Å vill du prata så är jag bara ett meddelande bort. <3 Styrkekram till dig å din partner!

Tack så mycket!

Var på gyn undersökning igår för jag var så orolig. Vi pratade med han där och jag frågade honom innan han undersökte om det kunde finnas en chans att barnet fortfarande lever, och han sa ja. Och dum som jag var fick jag sånna förhoppningar och blev glad för en kort stund tills han undersökte och sa att det tyvärr var ett missfall. Då blev det ännu värre och gjorde ännu ondare psykiskt än vad de gjort tidigare. Finns inga ord som kan beskriva den smärtan man känner. Så overkligt och tankarna går hela tiden "varför hände de här just mig"

man tänker på att det är naturens sätt att sortera bort kromosomfel och andra missbildningar som gjort att barnet inte överlevt iallafall. Så man slipper vänta längre innan man förlorar det.
Men det är inte lätt... Det är inte kul... Och det är inte roligt när folk börjar kommentera ev. barntillverkning... Jag har snäst av en hel del som klampar in i privatlivet och käckt frågat: Nu är det väl ändå dags?
Lycka till i framtiden. Vi gav inte upp och efter 4 mf/ma på raken,  så fick vi till det!

Du har absolut ingen skuld till att det lilla livet inte tog sig.

Jag har två missfall i bagaget innan det till slut gick hela vägen. Det gick rätt fort första gången efter att vi började prata om barn. I samband med att jag skulle fylla år var jag i v12 och vi hade just berättat för mina morföräldrar och min pappa (mamma visste sen plus). Sen dröjde det 3 år till nästa plus. Då upptäckte de på ultraljudet för kuben att liten inte levde längre. Ett drygt år senare kom nästa plus. Då hade jag kontakt med en gynekolog och fick göra ett vaginalt ultraljud och fick världens chock då det visade sig ligga två där inne. Den gången gick det vägen även om jag inte vågade tro på det förrän efter rul.

Nu vet jag inte hur länge ni försökt eller om ni redan sökt hjälp men oavsett så tycker jag att du ska ta kontakt med vården och be om att få prata med någon om dina känslor kring det hela. Jag ångrar att jag inte gjorde det själv.

Det som är jobbigast just nu är såklart att acceptera situationen men också att se andra med sina bebisar eller se någon som är gravid.

I början kunde jag glädjas åt att andra var gravida eller hade bebisar. Varje gravid/bebis var ett bevis på att det kommer att lyckas för oss också!

 

Efter 4:e var jag bara bitter och kände ingen glädje längre...

Det är klart att jag e glad för alla andras skull. Men att se andra får en bara att tänka på att jag också kunde ha vart gravid.

Jag har svårt att hantera mitt missfall, kan inte als glädjas med andra, utom möjligtvis dem jag står riktigt nära. I övrigt jämför jag med andra och blir bitter för "varför ska de ha barn när inte jag har? Jag skulle bli en tusen gånger bättre mamma än henne." osv. Ganska slitsamt och ohållbart, suck...