Anonym (Ledsen) skrev 2015-07-20 00:03:43 följande:
Hej tredje gången gillt, tack för svar.
Skönt att du har nära och kära runt omkring dig som sluter upp. Men själv känner jag verkligen att nej, folk runt omkring mig förstår faktiskt inte. Det kan ingen göra som själv gått igenom detta. Så jag vill verkligen inte prata med familj/vänner. I de enstaka fall jag försökt att prata om det så har det blivit så tryckt stämning att jag känt att det inte varit värt det - folk vet helt enkelt inte hur de ska bemöta detta, och jag vet inte hur jag förväntas bete mig. Alla mina vänner har fått sina barn utan problem. Jag känner ingen som fått MA, och ingen som fått missfall med sitt första barn.
Jag har ställt in sommarens planerade fester och sammankomster så att jag slipper umgås med folk. Kanske inte helt bra, men jag vet inte vad annat jag kan göra. Det är svårt att beskriva känslan, men det känns ungefär som att det är något fel på mig och att när jag umgås med folk jag känner så kan de se det på mig. Jag får nästan panik av tanken på att behöva umgås med fler än tre personer samtidigt.
Jag hoppas också att må bättre snart. I slutet av augusti ska jag börja plugga så det blir förhoppningsvis så fullt upp med studier att det tar tankarna från allt annat.
Jag hoppas också att din tredje gång blir den gång då det går hela vägen. Håller tummarna för dig!
Jag förstår vad du menar att folk som inte har gått igenom samma sak förstår. Det kan bli tryckt stämning som du skriver och jobbigt att gå vidare i samtalet. Ibland tänker sig folk inte för och ställer den idiotiska frågan "När ska ni ha barn då??" precis som att dom kommenterar vädret. Utan en tanke på att man kanske kämpar och mår väldigt dåligt. Det är ju samhället som ska ändra på sig, inte vi som inte vill svara eller vi som svarar ärligt och får stapplande ursäkter tillbaka. Alla sörjer naturligtvis på olika sätt och om det känns bättre för dig att inte umgås med andra så gör inte det, jag tänker bara på att det är så lätt att glida in i en depression utan att märka det.
Det är också viktigt att du känner att du vill försöka igen, gör det inte för sin sambos skull. Min man ville försöka direkt efter första missfallet men jag valde att vänta för jag hade tappat suget efter barn då. Ja, det är verkligen tredje gången gillt för mig nu, ska in på VUL på torsdag och är så nervös att jag nästan kräks. Har inte så mycket förhoppning om att det lever tyvärr. Det enda som skulle vara positivt med det är att vi äntligen skulle få en utredning startad.
Håller tummarna för alla oss som kämpar.
du tänker ju rätt med att räkna från första dagen i missfallet. Dom räknade min skrapning som min senaste mens!