Anonym (x2) skrev 2015-07-07 14:46:57 följande:
Jag fick också ett missfall konstaterat i fredags och skapades även då. Det känns som att jag går under, var inte lika långt gången som du men känslan av förlust är obeskrivlig. Måste tillbaka till jobbet i slutet av veckan och kan inte förstå hur det ska gå.
Det som hjälper för mig är min man, han är själv ledsen men vill gärna kramas och prata om saker och ting. Tycker även att det har varit skönt att gå ut och sitta och läsa en stund i solen, får inte bada än men bara vara ute och för mig själv en sväng. Försökte springa igår, något jag brukar göra när jag mår dåligt, men det var en fruktansvärt dålig idé så skulle inte rekommendera det.
Du måste inte träffa familjerna om du inte vill, vet inte vad ni har för relation till varandra och hur nära ni bor men om de vet vad som hänt tycker jag de borde respektera hur du känner.
När jag blev utskriven från sjukhuset fick jag ett nummer till en kurator, du kanske skulle fundera på att ta kontakt med en sådan. Själv går jag till en psykolog för andra orsaker men planerar att berätta om det här när vi ses efter semestrarna.
Just att det var första graviditeten känns så otroligt jobbigt också, när man inte vet om man någonsin kommer få barn. Min älskade man menar att det kommer gå nästa gång men det känns väldigt tungt att tänka på på något sätt. Man vet ju inte och jag är rädd för att förbli barnlös, något som känns fruktansvärt.
Tack för svar. Tråkigt att höra om ditt missfall, jag önskar verkligen ingen att behöva gå igenom detta!
Jag provade kurator men det hjälpte inte tyckte jag. Blev mest arg på henne för det kändes som om hon inte förstod.
Förstår att du inte rekommenderar att springa, jag skrapades inte utan fick tabletter men det har ändå känts som om allt därnere ska trilla ut om man tar i!
Nu när det har gått två veckor så var det dock ganska skönt att vara ute och gå i skogen.
Har varit sjukskriven sedan missfallet konstaterades (16 dagar sedan) och nu den andra sjukskrivningsveckan tycker jag att det känns lite bättre i alla fall. Visst, det kommer att bli jobbigt att gå tillbaka till jobbet men min sambo har sagt att han kan följa med första dagen som stöd. Jag tänker fortsätta att hålla mig ifrån släkt och vänner ett tag till, för jag känner att jag inte orkar med att umgås än. Det får väl helt enkelt ta den tid det tar, med mycket skogspromenader!
Hoppas att det gick bra för dig att gå tillbaka till jobbet och att du kan lägga tankarna på barnlöshet åt sidan (svårt, jag vet). Jag önskar innerligt för oss båda att vi får chansen igen, och att det går vägen den gången.
Styrkekramar till dig!
