Känslan av ensamhet efter en skilsmässa
Jag går igenom en skilsmässa just nu. Jag har precis flyttat in i min nya lägenhet och exet i sin. Jag känner mig så ensam, så jäkla ensam....
Jag vill inte på något vis tillbaka till mitt ex som har visat sig vara en riktig skitstövel på flera olika sätt. Jag är glad att vi har separerat och jag mår mycket bättre sen det beslutet togs och sen jag kunde flytta in i min egna lägenhet. Så det handlar inte om en längtan till det som varit.
Jag har alltid varit en ensam person, inte många vänner utan umgåtts med några få och med familj och släkt. Jag har aldrig haft några tjejkompisar som jag har kunnat prata med eller gått ut med och det har funkat bra. Jag har trivts med livet.
Men sen skilsmässan så har jag tappat halva umgängeskretsen, förlorat mitt ex syskon och familj. Nu har jag "bara" min familj kvar. Jag känner mig så ensam. Jag vill inte belasta dom med allt som händer, med alla tankar och funderingar, med alla mina känslor. Helt plötsligt efter alla år så känner jag mig ensam.
Hur ska jag kunna gå ut och roa mig när jag är barnfri? Hur ska jag kunna träffa någon ny? Vem ska jag umgås med efter jobbet och på helgerna? Vem ska jag kunna ringa för att prata med en stund?
Just nu så känns det som att jag kommer få leva ensam resten av mitt liv.
Vakna, få iväg barn till skolan, gå till jobbet, gå hem, laga mat, läsa läxor, ingår med mina underbara barn, träna, titta lite på tv, gå och lägga mig och sen börja om nästa dag. Helgerna blir inte så annorlunda, hitta på något med barnen, kanske träffa deras kusiner en stund, vara ensam när barnen hänger med sina kompisar eller är med sin pappa.
Jag har världens underbaraste barn och familj. Vi har jättebra kontakt och har riktigt roligt tillsammans men just nu känns inte det tillräckligt. Jag känner mig så ensam.
Jag skulle vilja träffa någon ny, bli förälskad, få känna mig älskad och uppskattad för den jag är. Känna att någon vill vara med mig för att jag är jag. Få ta hand om någon annan, ha någon som vill ta hand om mig. Skratta ihop med någon, känna värme och närhet.
Ingen kommer vilja ha en frånskild kärring som har två barn i tonåren. Som dessutom bara sitter hemma, inte har några vänner och bara umgås med sina föräldrar, syskon och deras respektive. Som aldrig är ute på krogen med väninnorna, som inte tillför några nya bekantskaper till umgängeskretsen.
Jag vill komma ut mer, umgås med folk, skratta, snacka och ha kul men har ingen att dela det med. Har jag ingen att göra allt det med så kan jag inte heller hitta någon att dela det med. Det blir bara en ond cirkel. Jag är inte beredd att gå ut själv. Jag har mina barn i stort sett heltid så jag har inte mycket egentid.
Jag har många människor runt omkring mig som älskar mig och som jag älskar och jag har sån tur som har dom men ändå känner jag mig så ensam just nu, så ensam....
