Känslan av ensamhet efter en skilsmässa

Hej!
Det du känner och upplever är helt normalt efter en separation/skilsmässa. Det blir bättre, jag lovar! Jag förstår känslan av ensamhet och att du inte vill gå ut ensam. Kanske kan du skaffa en hobby och på så sätt träffa nya vänner? Känn efter vad du vill göra med ditt liv, vad du tycker om och vad som känns roligt. När man levt i ett längre förhållande formas man efter varandra och bli ofta ett "vi" med gemensamma vänner och intressen. Att sedan stå ensam och upptäcka att den världen ryckts undan under ens fötter och fuktansvärt jobbigt och och stor sorg. Tillåt dig att bryta ihop men försök att inte fastna i det. Du kommer upptäcka att allteftersom du tar tag i ditt liv och gör det DU vill göra, kommer det gå längre och längre mellan attackerna där sorgen och ensamhetskänslan mer eller mindre tar överhanden. Känner du att du inte kan prata med vänner och familj om hur du mår, sök upp en kutator eller psykolog som kan hjälpa dig. Och kom ihåg, det BLIR BÄTTRE! 

Tack för ditt svar

Det är bättre, jag mår bättre, jag känner mig friare, gladare, piggare, mer social osv men ensam.

Jag har brutit ihop men rest mig igen, jag är starkare. Jag har inte fastnat i sorgen utan gått vidare med mitt liv och försökt vända blad och börja på nytt tillsammans med barnen. Men ibland tar ensamheten över...

Jag har en kurator som jag pratar med sen ett tag tillbaka, så det är skönt. Men just nu har vi sommaruppehåll.

Du har så rätt, jag har formats efter honom och det hade blivit ett vi. Nu måste jag hitta ett jag i det hela.

Idag är en sån dag när sorgen över ensamheten har tagit över, inte sorgen efter honom för den finns inte kvar. Utan sorgen över det som har kommit med skilsmässan.

Sorg över känslan som inte vill lämna mig ifred idag, känslan över att inte vara älskad av någon som inte är "tvungen" att älska mig för vi är familj. Den där lilla rösten i huvudet som ekar, du kommer leva ensam resten av livet.

Sorgen kommer nog tyvärr alltid att finnas där, men känslan av ensamhet behöver inte stanna kvar. Det är fyra år sedan jag och barnens pappa separerade, och sorgen över att inte kunna ge barnen en stabil kärnfamilj och över drömmar som aldrig blev sanna finns kvar, men inte alls lika starkt. Första året efter skilsmässan kände jag mig fruktansvärt ensam, men allt eftersom tiden gick ändrades det. Utan mannen vid min sida blev vännerna mer betydelsefulla och idag har jag vänner som står mig väldigt nära. Visst, många försvann i och med separationen men jag har även fått nya vänner.

Jag känner igen mig lite i det du skriver med att inte ha så många vänner, och till viss del är det fortfarande så. Men jag vet att de vänner jag har alltid finns där för mig, oavsett vad. Jag kände mig bra mycket mer ensam i mitt äktenskap än vad jag gör nu. Jag gissar att det faktum att det är sommar och semestrar just nu gör att din känsla av ensamhet byggs på extra. Det är ju en tid på året brukar alla ha fullt upp med sina familjer, vilket gör det extra jobbigt att vara separerad. Och jag tror inte alls att du kommer vara ensam resten av livet. Däremot skulle jag råda dig till att inte direkt börja leta efter någon ny. Bygg i stället upp ditt liv först så som du vill ha det och se till att må bra och vara trygg i dig själv. Min erfarenhet är att det då finns bra mycket större chans att få ett framtida förhållande att fungera. 

Vad vill du med ditt inlägg......

På Facebook finns det många grupper för ensamstående föräldrar. Jag har hittat massa nya aktiviteter o fått nya vänner där, alla i samma situation som jag

Jag hade en likadan dag igår, kände mig så ensam, håller också på skilja mig och har nu varit en hel vecka ensam utan barnen som egentligen är mina enda vänner.

Men idag känns det helt plötsligt mycket bättre, gjorde yoga två timmar på morgonen och det hjälpte. Började sedan fantisera om framtiden och om de roliga resor jag ska göra med barnen i sommar. 

Och visst finns det många som vill ha en skild mamma, vet många som har hittat någon, och är precis vad jag själv lite letar efter. Skulle vara svårt för mig att leva med någon som inte redan har barn då mina egna barn betyder så mycket för mig. 

Försök göra något fysiskt, ta en promenad, ut och jogga, ta en cykeltur. Eller sätt på musik och dansa för dig själv. Sådant brukar hjälpa mig när det känns ensamt.

Lycka till, det blir säkert snart bättre

Har också funderat på detta, ligger själv i en separation/skilsmässa.
Men jag tror det löser sig med tiden.
Finns som sagt grupper som är för tjejer som söker nya vänner.
Sök där så skall du se att du hittar.

Ser med stor tillförsikt på framtiden, det kommer bli ljust å härligt:)

Jag känner så igen mig i det du skriver TS, det hade nästan kunnat vara ett inlägg från mig. Jag har separerat/skilt mig sen ca sex månader tillbaka och ibland känner jag mig oerhört ensam. Har inte så många vänner. De jag har är nära och bra men har fullt upp med sina familjeliv. Har syskon som jag är nära men vill inte "belasta" dem för mycket. Saknar egentligen en vän som är i liknande situation som jag själv är. Det är inte lätt att finna nya vänner som vuxen tycker jag.
Jag försöker driva ensamtiden med att promenera, läsa, jobba med att hitta mig själv. Det är inte enkelt men försöker blicka fram och inte fastna i de negativa bitarna med separationen.
Vill bara säga att du är inte ensam om att känna dig ensam.

Tack för alla era svar!

Jag har haft en ganska bra kväll, avslappnad och skön. Fått massor gjort. Tror att det kändes värre förut idag för att jag vaknade med feber. Inte kul att vara ensam och känna sig ynklig.

Era inlägg har verkligen hjälpt!

Jag är verkligen inte ute efter att träffa någon nu utan vill få tid att hitta migsjälv, stå på egna ben och lära känna mig själv igen. Men jag vill få bort känslan av att jag kommer vara ensam hela livet.

När flera som skriver att ni inte heller har så många vänner men jag har inte en enda. Inte någon att umgås med utanför familjen. Visst jag har några bekanta, såna man hälsar på och byternågra ord med när man möts ute men inga att umgås privat med, inga jag kan plocka upp telefonen och ringa till.

Till dig som undrade vad jag ville med mitt inlägg. Ja du vad kan jag ha velat?! Skriva av mig kanske, få veta att jag inte är ensam i min situation, få tips och råd på vad jag kan göra för att ta mig ur känslan av att vara helt ensam mm

Till er andra, stort tack! Inte för att det är kul att veta att det finns flera i liknande situation men det känns skönt att veta att jag inte är ensam om att må så här! Tack för att ni skrev till mig och delade med er! Tack för att ni hjälpte mig ur en mörk stund!

Vi kan kanske starta en egen fb grupp som vi kan lära känna varann i och vem vet vad som händer????