Vems är problemet?
Problemet är väl bägges tänker jag spontant. Hur tänker du själv TS?
Inlägg från: HäckHäxan
|
-
-
Ja fast då är ju frågan, om man inte har lust och inte vill ha sex, vilken vettig man vill ligga och doppa i någon som inte vill och inte är kåt? För den delen kan jag finna helt absurd och osund, alltså behovet av att stoppa kuken i någon som faktiskt inte ens är kåt eller lite kåt alls?Anonym (Vem?) skrev 2015-06-30 05:46:15 följande:Jag tycker absolut att problemet är bådas, men min erfarenhet här på FL och bland vänner (i verkliga livet) är att den med mindre lust inte ser sin roll i det hela.
Jag har en vän som är stenhård i orsak-verkan. Hans fru vill inte att han skall ha sex med andra, men då är han stenhård på att hon även skall ta det ansvaret. Vill hon inte att han skall ha sex med andra då får hon se till att fylla hans behov (som absolut inte är orimliga). Han vill inte att hon skall ha sex med andra heller men är mer än villig att ta sitt ansvar, om hon bara låter honom.
På samma vis tycker jag det är absurt att inte vilja ha sex och ändå neka den andra att vara med andra. Jag är helt övertygad om att många relationer hade fungerat bättre om folk levde i öppna relationer, så kärlek och sex inte behöver krocka och slita så hårt på relationen enbart för att man har olika lustnivå, självklart skall ju även den med lägre nivå då få lov att ha sex med andra också om den vill, lika skall vara lika såklart.
Så lika lite som jag tycker att man har rätt att skambelägga den med låg lust, lika orätt är det att skambelägga den med högre drift, ingen av de två är ju fel utan bara olika. En annan grej vore väl om folk snackade om saker innan de flyttade ihop, skaffade barn osv och liksom hade en plan eller tanke på vad gör vi om livet blir såhär eller såhär. Har vi samma lustnivå alls, vem kan leva med vad osv, att man faktisk har saker klara för sig innan, lite som många gör med ekonomin, pratar ut och att man gör det innan problemet står där och slår en rätt i nyllet.
Är man tex väldigt sexuell ja då kanske man backar från en relation om den andra vet med sig att den har såpass mkt lägre drift och är ärlig om det från start. Jag hade backat rakt av om jag mötte en man och han ärligt sa att joo när den där förälskelsen och det galna lagt sig så kanske jag bara vill ha sex en gång i veckan eller mer sällan. Jag hade beklagat det hela och hoppats att han hittade någon som var på samma nivå som han och jag hade önskat det av hela mitt hjärta, men jag hade brutit där, för jag kan på inget sätt se att den relationen kommer gå framåt han kommer ju högst troligen inte få högre lust med åren utan dala och vad skall jag då göra av all min lust. nej det är liksom dömt att misslyckas från start, kan man däremot leva i en sexuellt öppen relation, ja då behöver det där kanske aldrig bli ett problem alls utan är ett icke problem helt enkelt. -
Du är klok som en bok! Jag älskar ofta att läsa dina inlägg och ditt sätt att resonera.sextiotalist skrev 2015-06-30 11:05:51 följande:Jag vill nog använda ordet önskemål. Såklart han förstår att han riskerar att förlora mig om han skulle göra något sådant, sedan är det upp till honom att värdera vad han tycker är viktigast för honom. Att få knulla runt så mycket han vill (eller kanske tror att han ska få göra) eller leva med mig och knulla något mindre. Uppenbarligen så vill han leva med mig och ha det sexet som vi har tillsammans. Och eftersom han värderar vårt förhållandet så mycket, så är han kvar hos mig. För det har jag förstått att den där gröna ängen med massor av kåta kvinnor som väntar på mannen, den är ofta en illusion hos många män. Därför stannar de kvar och gnäller istället (och det gäller självklart kvinnor också, men de brukar gnälla om annat istället)
Jag är av den åsikten, känner man att förhållandet mer tär en ger, då bör man överväga om man ska stanna kvar.
Håller med om sista meningen, men även gällande prioriteringen och hur man värderar förhållandet. Någonstans kommer jag aldrig förstå varför man väljer att vara otrogen, vad som får en att gå över gränsen. Kanske någon dag eller kanske aldrig, för just det där har aldrig hänt mig ännu. Ändå kan jag förstå frustrationen hos den med mer lust och allt det där eftersom jag själv varit den med mer lust, men från det till att faktiskt gå över gränsen, det förstår jag inte riktigt.
Jag tycker någonstans att precis som din sista mening där, man går om alla den andra sakerna inte uppväger den där saken man har problem med och frustration över förväntningar man byggt, precis som svartsjuka och annat är ens eget problem. Det är inte min partners fel om jag byggt förväntningar i mitt huvud för hur tex vår kväll skall vara och det inte blir som jag fantiserat ihop alls. Sånt får man liksom bara ta och sortera ut inom sig själv ibland kanske ihop med partnern men inte få det viset att man belastar partnern för det utan mer surt shit happens, kan vi kramas lite så jag får tröst för min spruckna illusion, tack snälla. -
För många kvinnor var sex ett nödvändigt ont för att få just barn. Man måste också ha med sig att förr räknade ingen med att alla barn överlever, att några av många barn dog och aldrig uppnådde vuxen ålder var inget ovanligt, vilket man ju får mena att det är idag även om barn tyvärr fortfarande dör, men inte i samma utsträckning.Anders 386 skrev 2015-06-30 11:13:11 följande:Jag tror det är ett problem som varit och är i alla tider och alla kulturer. Men det diskuteras sällan öppet, därför ser det ut som det inte existerar.
Förr var det förstås ett mycket större problem eftersom samlag ofta resulterade i barn. Jag tror att det var ett helvete för många kvinnor förr, dom ville inte ligga eftersom dom inte ville få fler barn. Men eftersom mannen hade makten och religionen på sin sida så blev kvinnan tvungen att ställa upp på sex. Min egen farmor är ett bra exempel på det. Elva barn och en make som tyckte att preventivmedel var en synd.
P-piller har heller inte funnits så länge och många män är ovilliga till kondomer, tror det tog tid att få dem att använda dem på samma vis som det görs idag.
För min mormor är sex just det där nödvändigt onda för att få barn, finns inget nöje i det alls för hennes del, naturligtvis beror mkt av det på mannen hon gifte sig med. Hon fick fem barn och det femte sökte hon abort för, min mamma, läkaren där insåg att min mormor mentalt inte skulle klara en abort för hon var egentligen inte ovillig till fler barn men de bodde trångt och på den tiden så var systemet sådant att hade du en lägenhet ja då hade du ett hem och att då få en större var svårt, så ett nygift par kunde få den lediga trean och mormor med man och fyra barn fick stanna kvar i sin etta med kök. Iaf läkaren som uppenbarligen var en human man insåg detta och han ringde bostadsförmedlingen, på den tiden var ju läkare lite auktoriteter också, iaf så fick mormor med familj en större lägenhet och mormor slapp utsättas för abort. Hon steriliserades efter förlossningen. Så jag finns och existerar tack vare en human läkare år 1960 och för det faktum att p-piller inte funkade så bra på just min mamma så hon blev gravid iaf.
Låter extra jobbigt för din farmor med en man som resonerar sådär, att skydd är en synd, den inställningen existerar ju ännu lite här och var i världen, sorgligt i sig
-
Varsågodsextiotalist skrev 2015-06-30 13:39:10 följande:Visst är det så, får man en kram och "ledsen älskling att det inte blev som du önskat" så är allt förlåtet.
Och nej, jag fräser inte ifrån när jag inte har lust, utan svarar "älskling, inte nu, det fungerar inte för mig"
Tack förresten
Nej man måste inte fräsa eller vara otrevlig och jag tror i sunda relationer så är folk inte det, för man vet så väl att saker växlar, att man inte alltid synkar på alla plan jämt och det är liksom okej, nästa gång är det den andre som inte synkar med något man själv vill osv. Det är inget märkligt, skulle mer vilja påstå att det är normalt. Skillnaden är väl hur folk väljer att hantera det. Lite som med sexbrist, jag tror det är långt svårare att lära sig leva med att vara den som har högre drift och inte får utlopp om man tex samtidigt förlorar närheten, det intima, kramar och allt det där, fungerar den biten så tror jag man kan leva utan sexet längre, för de där andra små bitarna bekräftar ju kärleken och det faktum att man är viktig och älskad. Tappar man alla delar så blir det nog hårt och svårt.
Sen tror jag många har väldigt orealistiska förväntningar som tex alla de som skaffar barn och på allvar tror att livet skall flyta likadant, att deras egon skall och kommer kunna få ta lika stor plats, att deras kvinnor skall vara sexgudinnor två dagar efter förlossningen osv. Klart att det finns såna kvinnor, men det är ingen realistisk förväntning och jag tror kvinnorna har lika orealistiska förväntningar.
Själv var jag själv och hur jag än tänker tillbaka så har jag svårt att se hur jag skulle hunnit eller haft energin till att odla en kärleks relation samtidigt som jag var småbarnsförälder, utan att hamna i läget där man känner sig maktlös och får känslan av att inte räcka till. Såg det hända med så många och jag blev lika ledsen varje gång. Någonstans där kände jag att det nog var en bra sak att jag var ensam och kunde fördela min energi och odla min relation till mitt barn utan krav på annat. Därmed inte sagt att tvåsamhet är fel, för det tycker jag inte. Jag har bara svårt att se hur jag skulle fått ihop det, självklart beror väl det på vilken sorts man man hade delat livet med.
Annat är det nu när barnet blir 8, men samtidigt blir iaf jag bekväm med åren och dessutom skeptisk till att blanda in någon i mitt barns liv bara sådär, så gissningsvis kommer jag nog fortsätta leva själv ett bra tag till. Fast jag kan sakna den där intimiteten, dela vardagen med någon vuxen, vuxensamtal och ja allt det där. Var sak har väl sin charm och sin tid kanske =) -
Tror det är ganska vanligt, men inte talas om. Just det där med energin och att all närhet går till barnet helt naturligt och man tar det för det handlar om ett barn, men att de där stunderna man får vara ifred och ha rätt till sin egen kropp, blir liksom viktiga också eller så kände jag. Lite kraschlandning i soffan på kvällen och bara PHU min kropp är min iaf en liten stund här *andas glöm inte andas* Har du ätit idag alls förresten, inte röva dig ut och gör en macka eller något då. Duscha, jaaaaaa egentid! Dock under halv panik ifall barnet skulle vakna men ändåsextiotalist skrev 2015-06-30 13:57:56 följande:Det som gjorde att jag hamnade i en rejäl svacka som småbarnsförälder var att jag kände att jag förlorade rätten till min egen kropp, till min egen privata sfär. Med sonen kunde jag ta, eftersom han var så liten så det var liksom min skyldighet att ge honom den närheten han behövde, Men när sambon sedan kom och ville ha närhet, så var det som hela kroppen skrek NEJ, INTE EN TILL. Det var som all min energi var borta. Jag hade dessutom svårt att sätta ord på det, eftersom jag innerst inne visste att det var lika viktigt att vårda sin vuxenrelation som den till barnet. Det gick liksom inte att utesluta den ena, även om den personen var vuxen.
Men vi pratade om det och han fick mig sätta ord på vad jag kände (och han förstod, det var ju hans tredje barn, mitt första). Genom att använda mantrat, "alla måste må bra i famiiljen" och genom att arbeta på det, så fick vi igång allt igen. Men jag måste nog ge sambon den stora äran, för han lirkade fram allting.
Låter som en bra man! En sån vill jag också ha om jag skall ha någon alls. Är inte så duktig på att tala eller hitta rätt ord så jag är nog en sån där man måste lirka ur saker, låser mig lätt och blir stum och absolut om jag har känslor, dels vet jag inte hur jag skall formulera mig alls, linda in ord är jag inget bra på och jag vill inte såra den andra heller med mina känslor eller ord, jobbigt läge. Skriva är lättar för mig, så har jag löst det i relationer innan, skrivit ner vad jag tänker och känner och sen har vi pratat om det, det har funkat och är ju helt klart bättre än att låsa sig som en mussla och inte få fram något. -
Haha ja det förstår jag och med all rätt. Tänkte nog mer en egen lika vettig mansextiotalist skrev 2015-06-30 14:16:21 följande:Egentligen är han inte så verbal, men han är duktig på "hantera" mig. Vi är inte så mycket för att prata ut, men vi är båda problemlösare om man så säger. Ser vi ett problem, så försöker vi lösa det. Sedan behöver man inte analysera allt på vägen.
Men du, jag behåller honom för mig själv
Problem är till för att lösas och det är viktigt att man gör det och tar sig tiden för det. Nej man måste inte analysera sönder allt även om jag personligen är väldigt duktig på det. Men flyter livet och funkar så blir det mindre av den varan per automatik eller iaf inom relation allt annat i världen fortsätter jag analyser per automatik
-
Ibland blir jag nästan lite kär i digCelines Essence skrev 2015-06-30 20:40:59 följande:Först och främst tror jag det ofta inte ens handlar om lust i ordets bemärkelse. Orsaken att man inte vill ha sex i en relation behöver inte alls bero på att det är sexlusten som brister.
Många gånger tror jag att avsaknad av sex och närhet är ett SYMTOM på att något inte står rätt till i relationen.
Det kan vara allt mellan himmel och jord. Allt ifrån att partnern blivit kär i någon annan, eller tom är otrogen, till att man har konflikter i relationen som tar uttryck i minskad lust till sex. Jag tror allt hänger ihop mer än man tror, därför blir det då fel när man plockar ut "sexproblem" ur en relation när orsakerna kanske inte ens är sexuella i grunden.
Med mitt ex låg problemen överallt i relationen. Utan att snöa in på det kände jag mig förminskad i hans närhet.Jag blev osäker på mig själv. När jag förstod hur mycket han påverkade mig och mitt sätt att vara på ett negativt sätt, började jag tappa känslor för honom. Trots att jag aldrig haft bristande sexdrift, ville jag inte längre ha sex.(eller närhet) Jag fortsatte att onanera och upptäckte då hur mycket jag kunde njuta. Visst fick jag orgasm med honom också, men det kändes ofta stressigt och framtvingat att pressa fram orgasmen under våra samlag.
Här kan man tänka sig att vi skulle kunna gått i terapi eller något, men jag hade ingen lust, ingen motivation, och det hade bara blivit ett spel för galleriet om vi försökt oss på något sådant. För vissa andra kanske det hade funkat, men inte för mig. När vi sedan hade bestämt oss för att skiljas och jag började göra mig fri funkade vi mycket bättre ihop som vänner och gemensamma föräldrar.
Om man ska prata om minskad lust som orsak till att inte vilja ha sex måste man ju dessutom förutsätta att sex med, ens partner ger sexuell tillfredsställelse. Så är det inte alltid. Många gånger blir sex en prestation. Särskilt om partnern, vi säger mannen, (kan ju vara kvinnan som vill ha mer sex) börjar be om sex, eller tjata, och berätta hur viktigt det är för honom. Jag tror sådant verkligen kan få lusten att sina . Jag tror mycket sällan att det är rätt väg att gå.
Jag tror att båda parter måste VILJA ha sex. Har man en partner som inte vill ha sex bör man försöka ta reda på varför. Är hon trött, stressad eller orolig, måste partner först bemöta henne i de känslorna, bekräfta hennes känslor, SEDAN kan han låta närheten utvecklas till sex. Han måste vara lyhörd. Han måste våga ställa frågor som "är det något jag kan göra för att ge dig njutning " . Tex kan han fråga hur hon tänker sig ett bra sexliv, hur hennes drömsexliv ser ut och varför hon tror att de inte är där. Visa omsorg, visa intresse.
Är det verkligen den grundläggande sexdriften, sexintresset, som skiljer bör man ta ställning till om man vill leva kvar i relationen. Väljer man att stanna har man själv också prioriterat ner sex... Och då får man stå för det.
Öppna relationer kan säkert funka för vissa, men jag tror de relationerna ofta kräver att man har en bra relation i grunden. Att man känner tillit och är bra på att kommunicera. Jag tror många har en förenklad bild av det som lösningen i relationer utan sex. Man ska inte heller underskatta att många lätt får känslor för någon man har bra sex med och kanske ofta vill dela massa annat med den personen.
Är man den som inte vill ha sex bör man ta tag i det som känns fel i relationen.. För jag tror oftast det grundar sig på något... (Kanske är skilsmässa det rätta).Man kan gärna fråga sig själv hur man vill ha sitt sexliv och hur man kan nå dit. Om man verkligen inte har det minsta lust till sex, trots försök att få igång lusten, kan man inte ha sex för sin partners skull. Man måste VILJA. Allt annat är bara en en tillfällig uppskjutning av problemen.
Jag tror allt det du skriver är viktigt och logisk, även om jag tror att det finns människor vars lust dalar och förändras också, kanske har de till och med pressat sig till att ha sex oftare i början än de egentligen ville och redan där svikit sig själva och bedragit partnern istället för att satsa på att bara vara som de är lustmässigt, bara en tanke alltså.
Annars tror jag som dig att när något med dynamiken i relationen rubbats eller ändrats så påverkar det helheten också, om bara så enkla saker som att vänja sig vi den ny kropp efter att ha fått barn och hitta tillbaka till sin gamla känsla och lust igen, får man press där mer än kärlek och hjälp och kraft så kan man nog sabba mycket tänker jag spontant.
Vet precis vad du menar med att stressa och pressa fram orgasmer, så har jag också levt, inte av samma skäl men principen blir väl samma en kroppslig reaktion där hjärnan och själen inte alls är med helt, eller det är min upplevelse iaf. -
Tycker att ni moget skall överväga att adoptera mig faktisktCelines Essence skrev 2015-06-30 21:39:58 följande:... Och jag blir nästan kär i dig också charmiga Häckis
Jo. Det är sant som du skriver, visst kan lusten dala i perioder, i livet.. Men ibland är det kanske bara ett reslutat av livssituation, eller av relationen, som liksom egentligen inte har sin grund i sexlusten.
Under en period nyligen hade jag en mindre dipp i min annars ganska höga sexdrift. Orsaken var en ovanligt hög press och stress jag hade på mig i mitt övriga liv, och sexuella reaktioner från min kropp satt plötsligt lite längre in. Nu har mitt liv lugnat sig lite och jag börjar känna igen mig själv
Jag berättade i alla fall för Anton precis hur jag kände(och han hanterade det på ett underbart sätt) och även om vi inte haft en jättelång relation, tror jag det är bra att kunna berätta sådant där, för precis som du skriver tror jag det kan vara så att man kanske vill leva upp till den initialt höga sexlusten och fortsätter med det så att man kanske tom lurar sig själv. Det gäller att vara ärlig både mot sig själv och sin partner.
Jag tror det där med att pressa fram orgasmer, eller pressa tillbaka, för all del, i vissa fall kan ta så mycket energi att själva upplevelsen av sexet blir lidande. Jag tror det är rätt vanlig orsak att sex blir "jobbigt".
Jag och Anton har en skön och avslappnad inställning till orgasm. Det där med att komma för snabbt eller för långsamt är liksom inga problem. Det är bara olika från gång till gång... Och vi tycker inte ens att all sex behöver ge orgasm...Vi kan hålla på med varandras kroppar, varandras kön, utan att man riktigt kan kalla det sex alltid. Då är det lätt. När allt är kravlöst.
Sedan tror jag också dynamiken mellan par kan förändras i samband med barn och föräldraskap. För mig var inte den perioden svår. Jag tror att småbarnstiden lättare fick mig att acceptera stunder av snabbt och trist sex. Och våra roll som mamma och pappa förenade oss tillräckligt för att det skulle funka...Uppenbarligen fungerar vi alla olika och olika relationer olika.. .
Tycker nog det är logiskt att småbarnsåren kanske gör det lättare att vänja sig och acceptera trist snabb sex och så blir det liksom standarden efter det. Själv vande jag mig långt innan för när jag försökte förklara eller visa eller ja vad som helst så kunde jag lika gärna snackat med en vägg, det nådde aldrig in. Jag lärde mig helt enkelt komma fort och stressat istället, resultatet blir ju ingen större extas i skallen, men någonstans bättre än att inte komma alls. Så jävla dumt när jag tänker tillbaka även om jag finner det helt logisk.
Ibland undrar jag hur jag kunde dela livet med en man som jag hade WOW med och sen nöja mig med att dela livet med en man som bara fick WOW upplevelser av mig men inte hade kapaciteten att ge det tillbaka.
Många år senare så ger första mannen mig fortfarande WOW varje gång vi ses, trots att år av att vara isär och ingen intimitet, kärlek osv borde göra att det inte funkar kan jag tycka rent logiskt, men det räcker han tar i mig så funkar det eller för all del pratar i telefonen, min kropp och hjärna reagerar oavsett. Lite som knark fast han är bara en människa och jag är en köttsligt svag jävla människa. Allt är fel men känns alltid rätt just då, helt idiotiskt, går över mitt förstånd och är emot hela min moral, så gissningsvis är jag väl ett as då innerst inne eller bara svag eller bägge delar. Hoppas det går över iaf för det förstör andra delar av mitt liv och dränerar min energi enormt mkt!
Jag tror du är inne på något viktigt att berätta, det är viktigt och att det är okej att berätta att man faktiskt inte är på topp, att närhet kanske är viktigare än sex just där och då, men också att personen man talar med faktiskt förstår det och accepterar det. För jag tror någonstans att stress och press med sex bara är av ondo. Alltså inte om man både gladeligen kastar sig över varandra och tar en snabbis för att man vill just då, utan mer att det blir fel om det är den enda sortens sex man alltid har ihop, snabbt hetsigt eller jag inbillar mig det iaf, för vissa kanske det fungerar optimalt, men för mig gör det inte det. Jag älskar sex där timmarna bara liksom försvinner och ingen stress finns, för mig är det kvalitet, sen om den stunden bara är 30 minuter eller 4 timmar spelar ingen roll, det är just grundläget med ingen stress över det hela som gör det, fast nog fan föredrar jag ett race på 4 timmar framför 30 minuter
Tror även inställningen till orgasm är av vikt, att det inte är ett krav eller ett stress moment, innan jag ens kunde få orgasm ihop med någon så lärde jag mig absolut gilla sex iaf som helhet så jag har nog aldrig haft det som något grundkrav alls, förutom den där stressade relationen där jag fick hetsa fram dem, med facit i hand genomkorkat
Någonstans tänker jag att intimiteten och tilliten är av vikt men även att man har samma gemensamma mål lika njutning för båda.