Vems är problemet?

Jag vill gärna bygga upp en stämning inför sexet, och självklar vill jag att den "uppladdningen" ska ge resultat. Ett idealsex börjar egentligen flera timmar innan samlaget med att man bygger upp både sin egen och sin partners spänning och kåthet genom fysisk kontakt och uppskattning. Om man då vet att det verkligen ska bli sex blir ju uppladdningsfasen inte en chansning. Men om 95% av "uppladdningarna" resulterar i en stor besvikelse så ger man upp, varje missad uppladdning gnager ett hål på självkänslan - och efter ett tag är självkänslan i botten och man slutar att uppvakta för att slippa besvikelsen. Och då är äktenskapet illa ute - eller övergår i nån slags ekonomisk förening.
För mig är allt jättelogiskt. Jag kan inte förstå hur man inte kan förstå det här?

En nobbad uppvaktning är precis som att man inte uppfyller sin partners förväntningar, man duger inte. Och samtidigt finns känslan där - om en annan man hade uppvaktat henne - hade hon velat knulla med honom då??
Jag tror det ligger en hel del gamla instinkter i det här som vi inte riktigt kan ändra på.
Ofta har jag satsat mycket på att bygga upp stämningen under dagen, och tyckt att det här går ju bra, för att på kvällen få ett "Jag är så trött, det får bli en snabbis"-kastat i ansiktet. Inte kul, så nu har jag gett upp, satsar allt på träning istället, då vet man i alla fall att det blir av som planerat.