Anonym (Ofrivilligt barnlös)

Äldre 9 Jun 21:23

65 svar

Kan inte glädjas med andra som får barn.. Någon mer?

Jag och min sambo har inte skyddat oss på över 2 år, men det var först för ca 1 år sedan vi verkligen försökte bli gravida genom att pricka ägglossningar, men utan resultat. Jag fick PCOS diagnos i december och har nu ätit tredje omgången Pergotime utan resultat..

Personer i vår omgivning får barn på rullande band och jag kan inte längre glädjas åt dem, vilket känns otroligt jobbigt för jag är ju egentligen glad för deras skull, men min sorg är större.. Idag kom senaste barnet till två hyfsat nära vänner, men istället för att glädjas med dem, gråter jag. Jag klarar inte ens av att se bilden på deras barn på facebook eller att skicka ett grattis-sms och jag vet ärligt talat inte om jag kommer orka träffa dom överhuvudtaget nu när de har ett nyfött barn. Kanske när det blivit 1 år.. men nu eller de närmsta månaderna? Nej, det går inte för det gör alldeles för ont, fruktansvärt ont. Det låter hårt och jag känner mig hemsk, men det är såå svårt för mig att stå ut i detta och att se andras lycka när jag själv mår så otroligt dåligt över att det aldrig tycks bli vår tur, känns outhärdligt. Det är inte "bara" barn jag känner eller har nära mig som jag mår dåligt av att tänka på eller se, utan jag mår dåligt av barnvagnar, nallar, nappar, gravida - ja, allt som har med barn att göra. Det räcker att jag ser små barn på film, så gråter jag.

Anledningen till att jag skriver här är för att jag känner mig så otroligt ensam i detta och undrar om det finns någon som är i samma sits..?

Anonym (Ofrivilligt barnlös) Trådstartaren

Äldre 18 Jun 08:28

#3

Anonym (Le) skrev 2015-06-17 20:38:19 följande:

Jag känner exakt som dig... jag och min partner har försökt i några år nu. . Med två missfall och försöker att bli gravida igen men det tar sig aldrig. Min mens var försenad nu i en vecka som den aldrig annars är och gav falska förhoppningar. .den kom idag . :( de flesta på jobbet har fått barn de senaste månaderna och min sambos bror och hans flickvän fick sitt nu i april ..vi skulle fått vårat samtidigt om det inte blivit ett mf... och jag är jätte glad för alla deras skull men jag gråter och gråter och känner en enorm sorg . Du är inte ensam. Jag har träffat deras baby och det har gått ok. Men jag kan inte hålla i henne . Känns jobbigt när de frågar om jag vill det.

:( Usch.. mf är största fastan tycker jag, om man väl lyckats bli gravid. Lider med er! Jag förstår att du har svårt att hålla i barnet.. jag klarar som sagt inte ens av att träffa dom. Tycker det är jobbigt, men måste backa för min egen skull.
Jag hoppas att det tar sig för er snart, att ni får det där pluset och att det går vägen!!

Anonym (Ofrivilligt barnlös) Trådstartaren

Äldre 18 Jun 09:17

#5

Anonym (bebisverkstan) skrev 2015-06-18 08:55:07 följande:

Alltså fy på mig nu, men jag undrar om det är mindre chans att bli gravid om man är ledsen? Äsch, jag vet inte.. Tänker på hormoner o.s.v. Men det kan i alla fall inte vara så hälsosamt att gråta varje gång man ser en bebis.
Usch, jag tycker så synd om er. Det kanske tar ÅR innan ni blir gravida och att under den tiden vara så ledsen när man ser barn måste tära på både förhållande och sig själv. Mår era partners lika dåligt?

Det finns mycket som påverkar om man blir gravid eller ej, men det går inte att säga generellt att man inte blir gravid om man är ledsen eller deprimerad. Jag har svårt att bli gravid eftersom jag lider av PCOS.

Klart att det tär att blir ledsen av att se andra barn eller någonting som påminner om barn. Det är jättejobbigt givetvis, men man kan inte bara stänga av det..

Min sambo mår inte lika dåligt som jag. Han är ledsen för att det aldrig tar sig, men han mår inte dåligt av att se barn eller sådant som påminner om barn.

Anonym (Ofrivilligt barnlös) Trådstartaren

Äldre 18 Jun 12:19

#7

Anonym (B) skrev 2015-06-18 11:57:26 följande:

Jag förstår dig till fullo tyvärr.

Dina känslor är helt förståeliga.

Var snäll mot dig själv. Du behöver inte umgås med vissa om det känns alltför jobbigt för dig just nu. Förklara för de om du orkar.

Gör saker som får dig att må bra.

Var snäll mot dig själv.

Varm kram!

Tack!! Jag försöker vara snäll :)

Anonym (Ofrivilligt barnlös) Trådstartaren

Äldre 18 Jun 18:59

#10

Anonym (Le) skrev 2015-06-18 13:25:37 följande:

Det är ju inte så att man går och är ledsen över allt i livet. Men det komer ju stunder då det är extra jobbigt. Speciellt när det nyligen blivit ett missfall exempelvis. Men jag har inga problem att glädjas åt annat i livet. Och till dig som startade tråden. .lycka till och du kommer sakta men säkert vänja dig! <3

<3

Anonym (Ofrivilligt barnlös) Trådstartaren

Äldre 6 Jul 13:13

#14

Pommac1 skrev 2015-07-05 21:43:24 följande:

Vi har kämpat i tre år. Vi har gjort tre ivf (två av gångerna räknas inte då vi inte fått några ägg befruktade). Igår kom min Svägerska och hennes man förbi oss och sa att de väntade barn. Min svägerska har alltid sagt att hon inte ska ha några barn. Jag är riktigt besviken! Har många onda tankar just nu. Vet inte om jag vill eller kommer vilja träffa min mans släkt igen! Jag har extrem sorg! Jag kan dock glädjas åt min bästa vän som fått barn för ett tag sedan. Men släkten är värst. Vet inte hur min framtid ser ut. Ivf blir till hösten igen.

Usch fy.. jag lider med dig! :( Det är jättetufft när andra omkring blir gravida när man själv kämpar så och jag förstår att du tänker att du inte vill träffa din mans släkt igen, för jag vet hur jävla ont det kan göra inombords. Jag har inte träffat mina sambos vänner som fått barn och jag kommer heller inte att göra det fören jag själv är gravid. OM jag någonsin blir det..

Jag hoppas att det ska ta sig till hösten för er.

Anonym (Ofrivilligt barnlös) Trådstartaren

Äldre 6 Jul 21:38

#16

Pommac1 skrev 2015-07-06 14:09:12 följande:

Tack för att du skrev. Det känns jättetufft just nu och snacka om att hela semestern blev en mardröm! Jag vill bara gå tillbaka till jobbet och jobba. Har inte alls någon lust att ha semester längre. Jag kan nästan inte tänka på annat just nu. Kan inte sova heller. Hur går ni vidare? Tänker ni testa ivf? Eller har ni redan gjort det? Det ska ju tydligen vara effektivt för dem som har PCOS.

Nej, vi har inte kommit till ivf ännu.. Så egentligen kanske jag borde "hold my horses" med tanke på att det finns många chanser kvar, men jag har velat ha barn i så många år och vi har inte skyddat oss på över 2 år och varje jävla dag som går känns som ett misslyckade samtidigt som sorgen växer..

Jag har tagit pergotime tabletter i tre omgångar nu, men utan resultat och nu är det uppehåll till hösten då jag ska spolas.. Eftersom jag inte har någon egen mens & ägglossning kommer vi inte bli gravida under detta uppehåll, så just nu känns det som om livet står ännu mer på paus. Efter spolningen väntar mer hormonbehandlingar och om det då inte tar sig så blir det ivf.

Tre ivf försök hade ni gjort skrev du..får jag fråga hur länge har ni försökt och varför det inte går sådär filmscens enkelt för er heller?

Anonym (Ofrivilligt barnlös) Trådstartaren

Äldre 7 Jul 11:27

#18

Pommac1 skrev 2015-07-06 23:33:25 följande:

Okej. Då lever ju hoppet i alla fall. Visst lever mitt hopp också fast det inte är så stort. Vi är oförklarligt barnlös. Vi har alla förutsättningar för att bli gravida på egen hand. Vi har försökt i över tre år nu. Efter 1,5 år sökte vi hjälp. Jag gick ner 22 kg för att få göra ivf via landstinget. Vi började i november 2014 med ivf. Första gången fick vi köra korta protokollet med gonal-f. Vi fick ut 9 ägg men alla var inte mogna. Fem blev befruktade 3 delade sig normalt. Ett fick vi tillbaka. De andra två klarade sig inte till frysen. Andra gången fick vi testa en ny medicin som skulle göra äggen mognare och bättre. Menopur heter den medicinen. Vi fick ut nio fina ägg men inget befruktades! Läkarna hade dock hopp och ville att vi skulle köra menopur igen så vi gjorde som de sa (jag tyckte det kändes hopplöst) vi fick då testa ICSI för säkerhetsskull. Vi fick ut fem fina ägg och åter igen så befruktades inget! Läkarna är häpna över detta (de trodde inte att det skulle hända) en läkare jag fick prata med sa att det aldrig hänt under hans 30 år i arbetet. Nästa gång vi gör ivf ska vi gå tillbaka till den första medicinen igen. Så förhoppningen finns ju där att det ska fungera. Men vi får väl se. Så länge äggen inte befruktas får man försöks igen. Försöken räknas inte om man inte får något tillbaka.

:( det låter verkligen tufft! Dock bra att försöken inte räknas om man inte får någonting tillbaka! Jag trodde det var tre ivf och sedan var det tack och adjö, oavsett hur det gick. Håller tummarna för att det ska gå vägen för er nu när ni går tillbaka till den första medicinen, att ni inte behöver genomgå mer än en till behandling innan det tar sig.

Anonym (Ofrivilligt barnlös) Trådstartaren

Äldre 8 Jul 13:42

#20

Pommac1 skrev 2015-07-08 08:37:22 följande:

TAck! Det hoppas vi med. Ja det är skönt att det inte räknas när det inte går vägen. Annars hade det varit jobbigt. Vi får bara två försök i Norrland.

Jaha, jag trodde det var samma över hela landet. Att man hade tre försök.. Jag håller tummarna för er.

Anonym (Ofrivilligt barnlös) Trådstartaren

Äldre 27 Jul 21:34

#22

Libra1 skrev 2015-07-27 18:08:10 följande:

Det är tufft att vara ofrivilligt barnlös. Vi har kämpat i 6 år. Det gör ont att se alla små barn och gravida magar.

Det finns lite träffar runt om i landet för ofrivilligt barnlösa. Jag mår lite bättre när jag får träffa och prata med andra i samma situation.

Kika här: www.minbebis.com/blogg/libra/traffar/

Hoppas att ni lyckas snart!!! Har ni funderat på IVF? Det är bra om man har PCO.

Det blir IVF om det inte tar sig med pergo och andra hormoner, men jag vill ju givetvis helst slippa, men blir det inget plus som kommer vi göra IVF. Jag kommer inte ge upp fören det verkligen är kört! Tack för länken! :)

Anonym (Ofrivilligt barnlös) Trådstartaren

Äldre 27 Jul 21:36

#23

Skrev tack för länken, innan jag hade tryckt på den.. Den fungerar inte :/

Anonym (Ofrivilligt barnlös) Trådstartaren

Äldre 28 Jul 09:14

#26

Libra1 skrev 2015-07-27 23:48:27 följande:

Märkligt! Den fungerar för mig. :-/

Ja nu funkar den! Måste varit tillfälligt knas när jag provade igår ;)

Anonym (Ofrivilligt barnlös) Trådstartaren

Äldre 28 Jul 09:23

#27

Anonym (Barnlös) skrev 2015-07-27 21:45:56 följande:

Vi har fått beskedet att vi inte kan få barn. Att få barn naturligt är helt uteslutet och vi behöver ett litet mirakel för att överhuvudtaget kunna få barn, med hjälp.

Känner mig arg, besviken, bestulen på min livsgnista och befinner mig i en mörk tunnel just nu där jag inte ser något ljus. Så nej, jag kan inte glädjas med andra. Men det känner jag ingen skuld över. Det är inte konstigt direkt. Önskar att människor hade större förståelse för att många par faktiskt inte kan få barn. De allra flesta jag känner ser det som en självklarhet att kunna få barn, så det blir inte lättare när man får frågor om när man också tänkt skaffa barn.

:( Jag förstår att du känner dig arg och besviken, bestulen på din livsgnista och bara ser mörker omkring dig just nu. Det är inte alls konstigt att du känner så! Och någon skuld tycker inte jag heller att det finns i det. Du känner vad du känner och det har du all rätt till.

Jag önskar också att det fanns större förståelse och att människor i allmänhet inte var så klumpigt nyfikna; "Ska inte ni ha barn snart, ni har ju varit tillsammans så länge?" "Nu är det väl snart dags för er?" "Tänk vilken bra mamma du skulle blivit, ska ni skaffa barn snart?"

Jag har börjat svara att jag inte vill ha barn för då blir det oftast tyst på den som frågar, eller så säger jag att jag inte tycker om barn. Jag vill inte ha frågor kring barn så när de kommer ändå vill jag snäsa av frågeställaren utan att behöva fläcka ut det känsligaste i hela mitt liv - att vi har svårt att få barn och att vi måste ha hjälp, att vi försökt ett tag nu och att varje mens känns som ett knivhugg i hjärtat. Jag förstår faktiskt inte varför människor envisas med att fråga om barn, inser de inte att det är en fråga man absolut inte ställer? Det är ju en enormt känslig fråga för det finns såå många som inte kan få barn, som redan försökt i flera år eller som inte vill ha barn. Jag blir upprörd när jag tänker på det...

Jag är ledsen för er skull, att ni kommit till den punkt då det konstaterats att ni inte kan få barn :( Det är orättvis tycker jag, att vissa har så enkelt och andra har det så svårt.. är adoption ett alternativ? Eller ni kanske inte börjat fundera kring det ännu..

Anonym (Ofrivilligt barnlös) Trådstartaren

Äldre 5 Aug 14:16

#36

Anonym (?) skrev 2015-08-04 21:45:47 följande:

Du vill ha förståelse för din barnlöshet, men du vill inte att folk ska få reda på det?

Jag önskar att människor i allmänhet hade förståelse för att alla inte blir gravida utan problem och därav inte ställer frågor kring det till vem som helst! 15 % av alla i fertil ålder har faktiskt svårigheter av olika slag som gör det svårt att bli gravid. Därav tycker jag inte att man ska ställa frågor kring det till personer som man inte är väldigt nära.

Anonym (Ofrivilligt barnlös) Trådstartaren

Äldre 5 Aug 14:18

#37

Anonym (Förstår) skrev 2015-08-04 22:53:58 följande:

Förstår dig till 100% TS!
Jag har också Pcos, prövade med Pergotime i 5 månader ( egentligen rekommenderas det 3 mån i rad men av olika anledningar så kunde vi inte pricka in sex-dagarna i två månader så fick ha Pergotime 2 extra ggr). Varje månad kollade jag med Vul om jag fått ÄL. Och javisst, jag hade äntligen fått ÄL. Men det tog sig fan inte ändå. Fick ett ordentligt sex-schema av vår gynekolog men nää inget funkade. Till slut skickade han remiss för Ivf. Och vi gick igenom allt. Och lyckades på första förstöket, tack o lov!
Ivf är tydligen vädligt fördelaktigt när man har Pco/Pcos fick jag höra på vår klinik.
Och jag kan från hjärtat verkligen rekommendera att ni skickar remiss för ivf.
Och man behöver faktiskt inte umgås med bebisar! Jag berättade för mina vänner rakt ut när det var som värst att jag träffade de gärna, men bara utan bebisen och alla mina vänner respekterade det. När jag ruvade ville jag bara vara i närheten av bebisar hela tiden konstigt nog. Och om allt går som det ska så får vi en egen bebis i början på feb efter år av försök ${#emotions_dlg.flower}$

Åh, vad kul att ni nu väntar barn, att det tillslut tog sig. Önskar er all lycka!

Anonym (Ofrivilligt barnlös) Trådstartaren

Äldre 7 Aug 20:02

#53

Anonym (?) skrev 2015-08-07 19:32:00 följande:

Jag tror hon hade mått bättre. Det är inte hälsosamt att gå med en sådan sorg inom sig, utan att ventilera.

Eftersom hon drog sig undan vänner så är hon väldigt ensam idag. Man kan ha vänner och familj omkring sig och ändå vara sorgsen, men få stöd och prata ut. Känns som ett mycket bättre alternativ än att inte ha någon och må dåligt.

Tycker faktiskt att man är skyldig sig själv att ta vara på sitt liv och göra det bästa av det. Sorgen blir varken mindre eller större om man försöker leva som vanligt med jobb och umgänge, livet går faktiskt vidare. Hennes kille gjorde slut, han orkade inte med hennes ältande, fast han försökte länge. Hon ville inte resa, träffa vänner. Han har ju idag berättat varför, och känner att det är bättre att folk vet, för då accepterar de lättare att han ibland mår dåligt.

"Livet går faktiskt vidare"... Undrar hur du tänker? Är man ofrivilligt barnlös och har försökt en längre tid, så kan man inte bara skaka av sig den sorgen och "gå vidare" hur enkelt som helst. Sorg fungerar inte riktigt så och speciellt inte den här typen av sorg, för man sörjer någonting som man så gärna vill ha, men har svårt att få, eller i värsta fall aldrig kan få. Man kan inte göra annat än att kämpa sig blodig, för det är enda alternativet, tills den dag man kanske måste ge upp för att det har kommit till den punkt då det faktiskt är bevisat att det aldrig kommer gå. Att då säga "livet går faktiskt vidare" blir väldigt nedlåtande och förminskande av en såpass stor händelse och sorg i någons liv.

"...göra det bästa av det." Jag gör det bästa av mitt liv, trots den här kampen och sorgen. Jag gör det som jag mår bra av, för att jag är värd det. Alla i den här sitsen försöker givetvis att göra "det bästa av det". Hur kan du tro någonting annat, om det nu är det du gör..?

Jag umgås med de jag känner att jag kan vara mig själv med, drar mig undan de med små barn för att det gör för ont. Jag har berättat för de jag har närmast, men ser ingen anledning att dela det med hela släkten och alla i bekantskapen. Alla människor bär på sorger och svårigheter, bagage och grusade drömmar, men långt ifrån alla är öppna med det till alla de råkar ha omkring sig.

Det går inte att förstå hur det känns att vara ofrivilligt barnlös och befinna sig i ett virrvarr av behandlingar och att kastas mellan hopp och förtvivlan, om man själv aldrig varit där.

Anonym (Ofrivilligt barnlös) Trådstartaren

Äldre 15 Oct 08:11

#63

Anonym (Likadan) skrev 2015-10-13 16:34:42 följande:

Jag var likadan om inte värre, blev otroligt avundsjuk när kompisar blev gravida men aldrig jag. Jag gladde mig när en fick missfall. Jag gladde mig åt alla problem en annan kompis fick under graviditeten, åt hennes illamående, när hon kissade på sig när vi promenerade, när hon fick foglossning. Med mera. 3 år senare blev jag äntligen gravid och skäms verkligen idag över hur missunsam jag var då.

Förstår att du ångrar att du var missunnsam. Jag är inte missunnsam och jag önskar ingen missfall eller problem under graviditeten.

Anonym (Ofrivilligt barnlös) Trådstartaren

Äldre 15 Oct 08:13

#64

Anonym (lii) skrev 2015-10-13 16:20:01 följande:

Hej TS, har också befunnit mig i din situation, jag och mitt ex försökte bli gravida i 2 års tid utan att lyckas, jag genomgick flera tester, spolade äggledarna mm mm och det visade sig att jag fungerade ok, däremot var mannens spermier alldeles för få... Vi hade bokat tid för ivf och allting men jag insåg sen att jag inte orkade mer, (han var inte speciellt snäll på slutet). och vi gjorde slut. Jag minns att jag under denna process när vi försökte bli gravida mådde pyton, jag HATADE alla gravidmagar jag såg på fb och kunde inte heller glädjas riktigt åt mina vänners graviditeter, var så nedrans avundsjuk och det gjorde så fruktansvärt ont. Grät rätt ofta och tyckte synd om mig själv. Det värsta var iaf när hans vänner skickade mms med ul bild på deras foster å skrev "kolla vad vi lyckats med". denna bild skickades till båda våra telefoner (mitt nr hade dom inte ens så måste ha letat upp det på nätet). Blev iaf sjukt sårad och tyckte det var riktigt dålig stil, snacka om att strö lite extra salt i såret liksom då dom visste att vi hade det svårt..... nä fy å blä och jag förstår verkligen din frustration.
Däremot får du aldrig ge upp hoppet! jag sitter nu här, 2 år senare med en liten i magen och är i vecka 13 med min nya man, gick på första försöket vilket var VÄLDIGT snopet, så allt kan hända! håller alla tummar och tår jag har för er och att ni snart blir gravida! <3

Hej!

Tack för ditt inlägg och grattis till din graviditet! Jag försöker hålla hoppet uppe, men det känns tungt..

Kan inte glädjas med andra som får barn.. Någon mer?

INNEHÅLL