Nedsatt spermakvalitet - det blir nog IVF/ICSI

Min man hade 4,5 milj spermier så jättedåligt! Vi dtöttade varann, ibland grät vi ihop ibland var för sig, men mest lät vi inte det ta en stor plats i vårt liv!

Vi reste, drack vin och njöt av att bara vara vi! Låter lättare än det var, men vi försökte verkligen njuta av att vara barnlösa!

Vi berätta för vänner och familj! Och har ingen förklaring till varför.

Idag efter 3 försöket icsi så har vi en 6 månaders! Dt vackraste, smartaste och underbaraste barnet i världen! Värt varenda spruta,spray och äggplock! Vägen dit var inte som vi föreställt oss men nu är vi starkare, lyckligare och tröttare än vi någonsin varit. Men mitt tips är att göra saker man inte kan göra med! Spahelger äventyrsresor osv!

Sambon hade bara kring 5 miljoner spermier så det blev icsi för vår del. Sonen kom till efter 3 behandlingar o 9 återföringar. Lillasyster kom till på första syskonförsöket, samma äggplock som storebror.

Lycka till!

Nej, ingen skillnad vad jag kan minnas. Den första behandlingen var iofs lång (höll på att bli överstimulerad) o de andra två korta. De korta passade mig bättre.

Håller tummarna för er!

Min man hade också bara kring 4-5 milj. spermier i proverna. Läkaren vi hade då vågade inte ens säga att det var "kört" för oss på egen hand, utan sa att "det var något påverkat resultat". Sen hade vi överläkaren som IVF-läkare, en härligt brutalt ärlig kvinna :) När jag reagerade på att vi skulle göra ICSI och frågade om det var så illa log hon vänligt och sa: "Ja... Ska jag vara ärlig tror vi inte att ni lyckas befrukta ett ägg om vi ens lägger ägg och spermier i samma burk" XD 

Vi har gjort ett IVF-försök med 4 återföranden. De två sista har jag blivit gravid. Förra försöket fick jag tidigt missfall, tyvärr, men är nu i blygsamma v. 8+3 och fick se ett hjärta förra veckan :) 

Vi har berättat för ganska många eftersom det tagit oss mer än tre år totalt. Jag har mått fruktansvärt dåligt i perioder också, så det kändes oundvikligt. 

Vi har inte fått ett svar från sjukvården, de vet nog inte alls, men har en privat förklaring. Det verkar vara ärftligt då makens pappa har samma problem, förmodligen även hans farfar. 

Vi har pratat mycket om saken. Till en början var jag väldigt arg, eftersom vi precis som ni utgått ifrån att det var mig det berodde på. När det visade sig vara han som hade problem blev jag jättefrustrerad över att han låtit mig bära hela skulden i 1,5 år. Jag tror att han insåg att jag förstod honom bättre än han trodde då, för jag visste exakt var han var. Sen har jag blivit frustrerad på honom genom behandlingarna också eftersom jag behandlar mig för ett problem som ligger hos honom. Jag tror att det är viktigt att prata om det ordentligt och inte tiga ihjäl det man känner, för det är så mycket som händer. Relationen sätts verkligen på prov. 

Oroa dig inte för mycket! Vår läkare hävdar att detta är ett ganska litet problem. Du har ju fortfarande möjlighet att bära ett barn! Det är bara svårt att få till det. Var inte rädd för att det inte ska ta sig på första försöket, det är ganska ovanligt. Det tar några försök, precis som vid vanligt barnaskaffande. Lev som vanligt, försök ta hand om varandra och njut av sommaren :)