Nedsatt spermakvalitet - det blir nog IVF/ICSI

Min man hade 4,5 milj spermier så jättedåligt! Vi dtöttade varann, ibland grät vi ihop ibland var för sig, men mest lät vi inte det ta en stor plats i vårt liv!

Vi reste, drack vin och njöt av att bara vara vi! Låter lättare än det var, men vi försökte verkligen njuta av att vara barnlösa!

Vi berätta för vänner och familj! Och har ingen förklaring till varför.

Idag efter 3 försöket icsi så har vi en 6 månaders! Dt vackraste, smartaste och underbaraste barnet i världen! Värt varenda spruta,spray och äggplock! Vägen dit var inte som vi föreställt oss men nu är vi starkare, lyckligare och tröttare än vi någonsin varit. Men mitt tips är att göra saker man inte kan göra med! Spahelger äventyrsresor osv!

Hej Smurry, tack för ditt inlägg!

Många kloka synpunkter. Ska verkligen försöka "njuta" av sommaren och kommande semestern nu istället för att älta. I helgen gjorde jag och mannen en "bucket list" med saker/aktiviteter som vi ska hinna göra i sommar som vi inte kommer kunna göra lika lätt när vi väl fått barn. Det gör att vi siktar på en massa roligt så länge...

Vad roligt att höra att det gick bra för er. Vad är det som gjorde att det tog sig på 3:e försöket? Testade ni ngt annat då eller var det bara slumpen?

Sambon hade bara kring 5 miljoner spermier så det blev icsi för vår del. Sonen kom till efter 3 behandlingar o 9 återföringar. Lillasyster kom till på första syskonförsöket, samma äggplock som storebror.

Lycka till!

Härligt att höra ytterligare en solskenshistoria!
Gjordes något annorlunda i behandlingarna de 3 tillfällena? Dvs var det någon skillnad gång 3?

Nej, ingen skillnad vad jag kan minnas. Den första behandlingen var iofs lång (höll på att bli överstimulerad) o de andra två korta. De korta passade mig bättre.

Håller tummarna för er!

Okej!

Förresten, vad innebär "korta behandlingen" och vad menas med "3 behandlingar och 9 återföringar" som du skrev tidigare?
Jag är inte så kunnig (än) på detta med IVF men lär ju bli när vi satt igång...

 

En behandling kallar jag proceduren med alla hormonsprutor o dylikt för att få till en massa fina äggblåsor samt utplockningen av äggen. Med återföring menar jag att ett befruktat embryo (färskt eller upptinat) förs in via kateter in i min livmoder.

Minns inte exakt skillnaderna, men det är ingen nedregleringsspray i den korta metoden. Bara sprutor. Googla så får du mer information Otroligt att jag inte minns detta bättre, mina barn är ju bara 3,5 resp 1,5 år...

Vi bytte metod! Provade långa protokollet, det funkade helt enkelt med just min kropp! Lustigt nog var det nog den gången jag misskötte mig mest, men jag var totalt utmattad och orkade egentligen inte en till sp jag orkade med allt pyssel utan levde bara exakt som vanligt vilket jag är glad för nu :)

Det tycker jag låter som en helt fantastiskt ide! Vi åkte på massa ( tack letsdeal,groupon) romantiska weekends runt om i sverige och drack vin och njöt av varandra)

Min man hade också bara kring 4-5 milj. spermier i proverna. Läkaren vi hade då vågade inte ens säga att det var "kört" för oss på egen hand, utan sa att "det var något påverkat resultat". Sen hade vi överläkaren som IVF-läkare, en härligt brutalt ärlig kvinna :) När jag reagerade på att vi skulle göra ICSI och frågade om det var så illa log hon vänligt och sa: "Ja... Ska jag vara ärlig tror vi inte att ni lyckas befrukta ett ägg om vi ens lägger ägg och spermier i samma burk" XD 

Vi har gjort ett IVF-försök med 4 återföranden. De två sista har jag blivit gravid. Förra försöket fick jag tidigt missfall, tyvärr, men är nu i blygsamma v. 8+3 och fick se ett hjärta förra veckan :) 

Vi har berättat för ganska många eftersom det tagit oss mer än tre år totalt. Jag har mått fruktansvärt dåligt i perioder också, så det kändes oundvikligt. 

Vi har inte fått ett svar från sjukvården, de vet nog inte alls, men har en privat förklaring. Det verkar vara ärftligt då makens pappa har samma problem, förmodligen även hans farfar. 

Vi har pratat mycket om saken. Till en början var jag väldigt arg, eftersom vi precis som ni utgått ifrån att det var mig det berodde på. När det visade sig vara han som hade problem blev jag jättefrustrerad över att han låtit mig bära hela skulden i 1,5 år. Jag tror att han insåg att jag förstod honom bättre än han trodde då, för jag visste exakt var han var. Sen har jag blivit frustrerad på honom genom behandlingarna också eftersom jag behandlar mig för ett problem som ligger hos honom. Jag tror att det är viktigt att prata om det ordentligt och inte tiga ihjäl det man känner, för det är så mycket som händer. Relationen sätts verkligen på prov. 

Oroa dig inte för mycket! Vår läkare hävdar att detta är ett ganska litet problem. Du har ju fortfarande möjlighet att bära ett barn! Det är bara svårt att få till det. Var inte rädd för att det inte ska ta sig på första försöket, det är ganska ovanligt. Det tar några försök, precis som vid vanligt barnaskaffande. Lev som vanligt, försök ta hand om varandra och njut av sommaren :)

Tack för ditt svar!
Jag blev helt glad för ditt inlägg, känner igen mig själv så väl i det du skriver... Även om det känns tufft nu när jag insett att vi aldrig kommer bli gravida på naturlig väg, så känns det ändå mer OK nu när jag fått smälta situationen och vet att vi snart får påbörja IVF/ICSI.

Så tack återigen för dina kloka synpunkter.

Jag vet inte om du känner detsamma, men när jag hunnit smälta det blev jag lättad. Lättad att det inte berodde på att jag stressade för mycket, att jag åt fel eller bara inte hade förmåga att bära ett barn. Så här efter tre år tycker jag att den första perioden var svårast, alltså när man inte visste varför och det bara aldrig gick. Nu kommer det hända massor med grejer och varje steg är ett steg framåt. 

Det är tufft att befinna sig i vår situation. Behöver du gnälla av dig har jag stora öron :) 

vad händer efter spermieanslysen hos andrologi specialisten någon som vet?

Apelsinpress- Hur går det för er? :)