MA i v.18 (fostret dog v.12-13). Någon med liknande upplevelse?

Vad hemskt, är så otroligt ledsen över att du behövt genomgå det där! Finns egentligen ingenting man kan säga för att få dig att må bättre i en sån situation, förstår att allt känns jävligt pissat just nu. Du har haft en otrolig otur, men försök tänka på att missfall oftast sker av att barnet inte är livsdugligt och att den förmodligen hade fötts med diverse svårigheter. Det är din kropps uppgift att upptäcka om ett foster inte utvecklats rätt och isåfall stöta ut det. Jag vet att det inte är mycket till tröst, men ge inte upp! Ni kommer få er en jätte söt och sprallig litet barn till slut och allt kommer att vara värt det.

Jag går just nu igenom ett utomkvedshavandeskap. När jag gick på ultraljudet så var min livmoder tom, efter många undersökningar och blodprover hittades graviditeten i min äggledare. Då visste vi med säkerhet att denna graviditet inte kommer att överleva. Och jag fick faktiskt gå runt och vänta på att ett "missfall" skulle ske. Det var en vidrig känsla, att veta att jag skulle blöda ut det, men att inte veta vart eller när. Att behöva gå runt och vara samt känna sig gravid och ändå inte få en liten bebis i slutet var bara elakt. (hormonerna var ju som de skulle och min kropp trodde att den fortfarande var gravid, hade symptom och allt). Nu är det massa kontroller på sjukhuset för att mäta mina graviditetshormoner för att hålla koll på när allt är ute.

Det är alltid jobbigt att förlora något som redan är så otroligt älskat. Men försök finna styrka i din man och kom ihåg att han förmodligen också känner sig lite trasig inombords nu. Finn styrka i dina barn som älskar dig över allt annat, försök att se all den kärlek du har runt omkring dig, men tillåt dig även att sörja ordentligt. Det är inte en lätt sak det du gick igenom. Och du behöver inte skaka av dig det och återuppta ditt liv som om inget har hänt.

Jag hoppas verkligen att du mår bättre snart och att ni vågar er på att försöka igen.

Jag vet inte faktiskt inte när allt är ute, jag hoppas verkligen att jag lyckats göra mig av med allt. Jag ska till sjukhuset igen på fredag för nytt blodprov. Får se vad det ligger på, om det är nere på 5 så är jag "återställd".

Jag fick reda på detta på onsdagen den 6/5 och då tog de blodprov på mig, då låg nivån av graviditetshormoner på 1700. Fick åka tillbaka på fredagen, då låg de på 1400, måndagen efter låg de på 285 och i fredags låg de på 80. Nu på fredagen hoppas jag verkligen de är nere på 5 eller lägre, men har en känsla av att de är för bra för att vara sant. Så hittills har det varit en väntan på "missfall" i 2 veckor.

På sätt och vis är jag glad över min kropp stöter ut graviditeten lite i taget så att det inte forsar ut blod och att jag får massa smärtor. Men samtidigt vore det så skönt att bara få det överstökat och känna att man kan gå vidare. Nu sitter man lixom fast och har ingen kontroll på vad som sker.

Jag hade förberett mig för starka smärtor eftersom graviditeten satt i vänstra äggledaren och dessutom hade vuxit som den skulle. De va ju förvånade att jag inte fått smärtor tidigare i graviditeten eftersom det ofta är så det upptäcks. Och var väldigt tydliga med att jag var tvungen att åka in för minsta lilla smärta då det kunde tyda på att äggledaren brustit och jag kunde då blöda in i magen och händer det så är det akut då man kan dö.

Vi kommer att försöka igen så fort min kropp tillåter, vi är ett ungt par som efter 5 år tillsammans bestämde oss för att få barn. Slutade med mina ppiller och på första försöket lyckades vi, vi var så glada och lyckliga över att få vårat första barn men rätt va det är så går allt åt helvete och kvar står man helt tom utan att hinna förstå vad det är som händer.

När ni väl får er efterlängtade lilla bebis så kommer allt vara värt det tror jag. Och ni kommer inte kunna tänka er att ha haft någon annan än just den bebisen! Min syster fick missfall innan hon fick min systerson, och även fast det var otroligt sorligt så kan jag i dagsläget inte tänka mig någon annan systerson än just honom :)

Alla dessa motgångar kommer till slut leda fram till den där lilla krabaten som kommer älska er villkorslöst och ni kommer inte kunna tänka er att ha fått en annan bebis. Under tiden skickar jag massa styrkekramar till dig och din respektive!

Hej! Mina värden hade gått ner och låg någonstans mellan 0-5. Lyssnade inte på den specifika siffran då jag blev distraherad av att jag nu blev friskförklarad :) Hoppas att min kropp fortsätter vara duktig och att mensen och ägglossningen kommer igång på direkten utan några större uppehåll.

Vi vill försöka igen men jag känner precis som du, önskar inget mer än att vara gravid igen men oron är outhärdlig. Oroar mig lixom redan nu för en graviditet jag ännu inte bär, kommer vara helt panikslagen när jag väl blir gravid igen. Denna graviditet var jag orolig sen dag ett, trodde jag skulle se blod på pappret när jag gick på toan och blev alltid lika lättad när det inte fanns något.

Vad skönt att ni ska träffa kurator, berätta gärna om det hjälpte dig rent känslomässigt. Jag och sambon funderar nämligen på det själva.

Kram på er!

Hej!

Hur går det för dig?

Så stolt över dig för att du gick på jobbintervjun! :)

Hur mår du och din sambo?

Kramar!

Hej!

Vad skönt att ni haft en härlig sommar! Vi har bara varit i Sverige men försökt njuta av den så mycket vi kunnat :)

Tråkigt att du inte fick jobbet, men det kommer nog flera möjligheter!

Med oss går det bra, jag går faktiskt in i v.18 på måndag.. känns fullkomligt overkligt. Hur mår ni nu och har ni tänkt nått mer på barn?

Har det känts bra att träffa psykolog? Vi var ju också inne på att göra det, men vi sköt fram det hela tiden. Det är så mycket känslor att ta itu med och vi har väl på något vis försökt att bara förtränga.. vilket inte är bra direkt.

Jag skriver jätte gärna privat!

Mitt fl namn är : GameOfLife