MA i v.18 (fostret dog v.12-13). Någon med liknande upplevelse?

Vad hemskt, är så otroligt ledsen över att du behövt genomgå det där! Finns egentligen ingenting man kan säga för att få dig att må bättre i en sån situation, förstår att allt känns jävligt pissat just nu. Du har haft en otrolig otur, men försök tänka på att missfall oftast sker av att barnet inte är livsdugligt och att den förmodligen hade fötts med diverse svårigheter. Det är din kropps uppgift att upptäcka om ett foster inte utvecklats rätt och isåfall stöta ut det. Jag vet att det inte är mycket till tröst, men ge inte upp! Ni kommer få er en jätte söt och sprallig litet barn till slut och allt kommer att vara värt det.

Jag går just nu igenom ett utomkvedshavandeskap. När jag gick på ultraljudet så var min livmoder tom, efter många undersökningar och blodprover hittades graviditeten i min äggledare. Då visste vi med säkerhet att denna graviditet inte kommer att överleva. Och jag fick faktiskt gå runt och vänta på att ett "missfall" skulle ske. Det var en vidrig känsla, att veta att jag skulle blöda ut det, men att inte veta vart eller när. Att behöva gå runt och vara samt känna sig gravid och ändå inte få en liten bebis i slutet var bara elakt. (hormonerna var ju som de skulle och min kropp trodde att den fortfarande var gravid, hade symptom och allt). Nu är det massa kontroller på sjukhuset för att mäta mina graviditetshormoner för att hålla koll på när allt är ute.

Det är alltid jobbigt att förlora något som redan är så otroligt älskat. Men försök finna styrka i din man och kom ihåg att han förmodligen också känner sig lite trasig inombords nu. Finn styrka i dina barn som älskar dig över allt annat, försök att se all den kärlek du har runt omkring dig, men tillåt dig även att sörja ordentligt. Det är inte en lätt sak det du gick igenom. Och du behöver inte skaka av dig det och återuppta ditt liv som om inget har hänt.

Jag hoppas verkligen att du mår bättre snart och att ni vågar er på att försöka igen.

Tack! för ditt fina svar.

Jag beklagar ditt utimkvedshavandeskap...det är ju bara sååå himla jobbigt när det inte blir som man önskar och den där efterlängtade bebisen inte kommer.
När tror du att allt är ute?
Hur länge har du behövt vänta??
Vill ni försöka igen direkt när ni kan?
Har ni barn sedan tidigare eller var detta första?

Allt hade kommit ut för mig, de kontrollerade ordentligt på sjukhuset så då hoppas jag att allt ska gå vidare bra (inga infektioner mm).
Läkaren rekommenderade att vänta tills jag haft en vanlig menstruation och sa att det sedan är fritt fram att försöka igen om vi vill och orkar. 
Jag vill absolut börja försöka igen direkt när vi får...det blir i slutet av juni eller början av juli beroende på när mensen dyker upp.
Inte för att jag vet om jag är redo men jag vet inte hur länge det tar att bli gravid igen, dessutom har jag inte världens mest regelbundna mens heller.
Detta är även sista barnet och jag är inte längre purung så bara att sätta igång, känns så TUNGT! bara att vara tvungen att börja om helt från noll. Att behöva må illa igen varenda dag i 13-15 veckor, ha huvudvärk 80% av den tiden.
Att mentalt orka och att försöka att inte vara orolig, känns som en omöjlighet bara jag tänker på det.

Usch! Jag är så himla besviken att det gick såhär.
Mentalt hade vi kommit nästan halvvägs och nu kommer ingen bebis i Oktober, känns så grymt tungt!!!

Måste försöka återuppta studierna, om det går. Har en jobbig ekonomikurs kvar med tentamen innan sommarlov.

Dessutom har jag en arbetsintervju, men jobbet jag viljat ha länge. Men nu känns det inte roligt längre att förbereda sig inför denna.

Allt har liksom tappat sin mening!

Jag önskar att jag kunde tänka så, alltså att något var fel på barnet men det kan jag bara inte längre eftersom jag haft 4 st missfall.
Missfall i v.8, v.7 och MA (missed abortion) i v.13 (fostret dött v.11, blev nersövd och skrapad) och nu i v.18 (fostret dött v.12-13, fick föda ut fostret).

Jag har en sjukdom som heter sle, jag har väldigt lite besvär från den tack och lov och har alltså en mild! variant. Denna sjukdom påverkar mig inte dagligen och jag glömmer emellanåt att jag har den. Måste däremot äta mediciner p.g.a. den dagligen.
Med denna sjukdom sägs det finnas en ökad risk för missfall. Men min sle-läkare menar att jag inte har det eftersom jag inte har de anti-kropparna, men på internet står det bara att har man sle så har man ökad risk för missfall, ca 50% större tydligen.
När jag tänker på det blir jag så ledsen för då tänker jag att det är min sjukdom som tagit dessa barn ifrån mig och inte att det var något fel på barnen.

Jag vet inte faktiskt inte när allt är ute, jag hoppas verkligen att jag lyckats göra mig av med allt. Jag ska till sjukhuset igen på fredag för nytt blodprov. Får se vad det ligger på, om det är nere på 5 så är jag "återställd".

Jag fick reda på detta på onsdagen den 6/5 och då tog de blodprov på mig, då låg nivån av graviditetshormoner på 1700. Fick åka tillbaka på fredagen, då låg de på 1400, måndagen efter låg de på 285 och i fredags låg de på 80. Nu på fredagen hoppas jag verkligen de är nere på 5 eller lägre, men har en känsla av att de är för bra för att vara sant. Så hittills har det varit en väntan på "missfall" i 2 veckor.

På sätt och vis är jag glad över min kropp stöter ut graviditeten lite i taget så att det inte forsar ut blod och att jag får massa smärtor. Men samtidigt vore det så skönt att bara få det överstökat och känna att man kan gå vidare. Nu sitter man lixom fast och har ingen kontroll på vad som sker.

Jag hade förberett mig för starka smärtor eftersom graviditeten satt i vänstra äggledaren och dessutom hade vuxit som den skulle. De va ju förvånade att jag inte fått smärtor tidigare i graviditeten eftersom det ofta är så det upptäcks. Och var väldigt tydliga med att jag var tvungen att åka in för minsta lilla smärta då det kunde tyda på att äggledaren brustit och jag kunde då blöda in i magen och händer det så är det akut då man kan dö.

Vi kommer att försöka igen så fort min kropp tillåter, vi är ett ungt par som efter 5 år tillsammans bestämde oss för att få barn. Slutade med mina ppiller och på första försöket lyckades vi, vi var så glada och lyckliga över att få vårat första barn men rätt va det är så går allt åt helvete och kvar står man helt tom utan att hinna förstå vad det är som händer.

När ni väl får er efterlängtade lilla bebis så kommer allt vara värt det tror jag. Och ni kommer inte kunna tänka er att ha haft någon annan än just den bebisen! Min syster fick missfall innan hon fick min systerson, och även fast det var otroligt sorligt så kan jag i dagsläget inte tänka mig någon annan systerson än just honom :)

Alla dessa motgångar kommer till slut leda fram till den där lilla krabaten som kommer älska er villkorslöst och ni kommer inte kunna tänka er att ha fått en annan bebis. Under tiden skickar jag massa styrkekramar till dig och din respektive!

Jag vet hur du känner dig. 10 december 2014 kom vårt barn i toaletten hemma. Jag var då i vecka 17 och fostret hade dött runt v14 tror dom.

Fanns inga tecken alls att det var nått på tok. Jag fick bara tvär ont i magen runt kl19. Magknip tänkte jag och gick på toa men det hjälpte inte. Tog en dusch och sen toan igen och då kom det. Fick panik och skrek på sambon. Han ringde förlossningen som sa att vi kunde klippa navelsträngen så jag fick flytta mig från toaletten. De skickade en ambulans men eftersom det var en dag med mycket olyckor pga halt väglag så fick vi vänta närmare 2 timmar. När väl ambulansen kom så fick personalen plocka upp fostret ur toaletten. Inget trevligt jobb kan jag tänka mig. På sjukhuset fick de ut moderkakan och hinnor och sen fick jag ligga på förlossningen under natten. Lagom kul när man hör nyfödda skrika.

Vårt barn var faktiskt beräknad till idag den 19 maj.

Jag mådde skit ett bra tag efteråt men har hämtat mig nu och är nu gravid i v11 och får förhoppningsvis föda vårt efterlängtade barn i December ca ett år efter mitt MA.

Tillåt dig själv att må dåligt och prata med de du känner att du kan lita på.

Grattis till nya graviditeten, så underbart!

Jag beklagar! även det barn du förlorat.

Fick ni se fostret när de plockat upp det
Kändes det extra tungt den dag bebisen var beräknad? eller kring den tiden??
Är du extra rädd under denna graviditet?
Har ni barn sedan tidigare eller väntar ni ert första nu??

Dagarna går men känns ännu så jobbigt! Olidligt att studera och imorgon ska jag på en anställningsintervju, hoppas att den går bra trots allt, det är den tjänst jag sedan länge viljat ha och det jobbet börjar i augusti, så skulle ha ett tag att återhämta mig psykiskt.

Idag ska jag och min sambo träffa en kurator, äntligen!!
Hoppas att det kan hjälpa.

Hur gick det i fredags?
Kom du ner till 5?
Jag hoppas! verkligen att det bara går ner för dig nu så att ni får klartecken att börja försöka igen, om ni vill det.

Läkaren sa att vi skulle vänta en mens, de vill ju alltid det då det blir lättare att räkna ut barnets bf. Men jag tänker att det säkert är bra för kroppen också att få ha en blödning emellan för återhämtning.
Sen får vi börja prova igen...så om min mens kommer när den ska borde det bli ägglossning i slutet av juni/början av juli, men jag är inte så säker på att jag kommer att våga!!! Jag VILL ju inget hellre än att vara gravid igen och att få bebis men jag vet inte om jag orkar, och dessutom vet jag att jag kommer att må så dåligt av ORO om jag blir gravid igen.
jag mådde nog dåligt senast, det har jag gjort varje ggn. jag blivit gravid, sååå mycket illamående!
Men senast hade jag även huvudvärk, näst intill varenda dag. Det var en mardröm att försöka studera, men jag tror jag klarar av allt innan sommaren, några uppgifter kvar att fixa och en tenta (bara jag klarar den).

Idag ska jag och min sambo få gå och träffa en kurator och tala ut om det som hänt oss.

Hej! Mina värden hade gått ner och låg någonstans mellan 0-5. Lyssnade inte på den specifika siffran då jag blev distraherad av att jag nu blev friskförklarad :) Hoppas att min kropp fortsätter vara duktig och att mensen och ägglossningen kommer igång på direkten utan några större uppehåll.

Vi vill försöka igen men jag känner precis som du, önskar inget mer än att vara gravid igen men oron är outhärdlig. Oroar mig lixom redan nu för en graviditet jag ännu inte bär, kommer vara helt panikslagen när jag väl blir gravid igen. Denna graviditet var jag orolig sen dag ett, trodde jag skulle se blod på pappret när jag gick på toan och blev alltid lika lättad när det inte fanns något.

Vad skönt att ni ska träffa kurator, berätta gärna om det hjälpte dig rent känslomässigt. Jag och sambon funderar nämligen på det själva.

Kram på er!

Så bra! nyheter att du blivit friskförklarad, det är ju ett viktigt steg på vägen.

Verkar som att jag slutat blöda helt idag, exakt 2 veckor sedan mitt missfall, jag har blött väldigt lite! sedan 3 dagar efter missfallet men ändå lite lite varje dag.

De sa att man kunde börja ha samlag igen och bada så fort man är blödningsfri men jag vågar då inte! Ska vänta minst!!! 1 vecka till för att vara helt säker, sista man vill nu är ju att få nån infektion i livmodern.

Det var väldigt jobbigt hos kuratorn, mkt jobbigare än jag förväntat mig...det var så hårt att tala om missfallet och jag grät ganska mkt.

Men kemin med kuratorn var de bästa! hittills (& jag har vart hos en hel del).

Jag och min sambo har äve gått på samtalsterapi och en enorm skillnad på kuratorerna. Så härligt! för kemin var så bra mellan oss alla tre och jag märkte hur min sambo kunde slappna av för första ggn.på ett sådant möte.

Det kändes bättre efteråt, som att man fick ut en del, men vi ska fortsätta att gå hos kuratorn för vi vill försöka hitta strategier att våga igen. Tycker absolut ni ska prova! Om det inte hjälper er så är det ju bara att byta kurator eller sluta.

Pust, livet är så enormt tungt!!!

Att bara blicka framåt gör ont.

Jag är så stolt för igår tog jag mig till min anställningsintervju, trodde aldrig att jag skulle klara av det.

Jag gjorde det! om jag sen får jobbet betyder mindre, är ändå såååå stolt!

Vore trevligt! att följas åt och försöka stötta varandra i kommande vardagen, och till att en dag våga oss på att försöka igen, eller vad säger du?

Hej!

Hur går det för dig?

Så stolt över dig för att du gick på jobbintervjun! :)

Hur mår du och din sambo?

Kramar!

Hej!

Jo, det går bättre nu.

Jag fick inte jobbet eftersom en annan som hade utbildningen helt klart fick jobbet, jag har ju ännu ett år kvar på studierna.

Vi har gått några ggr.hos en Mac-psykolog och jag är på väntelistan för kbt.

Sommaren var underbar! Vi var utomlands bara vi två en vecka och sen på semester med barn och husvagn.

Hur går det för er???

Har du blivit gravid igen?

Hur har sommaren varit??

Hade vart kul att skriva privat (till inbox).

Säg till om du har lust medier så uppger jag mitt namn här på FL.

Hej!

Vad skönt att ni haft en härlig sommar! Vi har bara varit i Sverige men försökt njuta av den så mycket vi kunnat :)

Tråkigt att du inte fick jobbet, men det kommer nog flera möjligheter!

Med oss går det bra, jag går faktiskt in i v.18 på måndag.. känns fullkomligt overkligt. Hur mår ni nu och har ni tänkt nått mer på barn?

Har det känts bra att träffa psykolog? Vi var ju också inne på att göra det, men vi sköt fram det hela tiden. Det är så mycket känslor att ta itu med och vi har väl på något vis försökt att bara förtränga.. vilket inte är bra direkt.

Jag skriver jätte gärna privat!

Mitt fl namn är : GameOfLife