Ytterligare en aktivitetstråd, när blir det för mycket?

m det är så att det är t.ex. två träningar/vecka. Och så är man konsekvent i det.

Jag tycker att det låter som om hon just nu får en massa nya lärdomar och erfarenheter.....och börjar inse att ni som föräldrar faktiskt inte kan lösa detta åt henne .  Hon måste ta ställning till vad hon faktiskt vill. Och ibland kan man vilja det omöjliga.....och vad gör man då .

Men som sagt, ta det inte så blodigt. 

Jag tycker det är viktigt att det inte blir för mycket. Man ska ha tid att bara vara, göra ingenting, ha tråkigt, leka med kompisar, vara med familjen osv.

Min dotter går fklass och har fotboll en gång på helgen och simning en gång på vardagskväll. Det räcker nu. Ny aktivitet får bli när simningen är avklarad. Vi föräldrar och lillebror ska orka alla tider och skjuts och fix också.

Hej!

Jag har själv varit med i olika lagsporter i hela mitt och tycker att det är viktigt att man fullföljer det man lovat......MEN....

Uppfostran (och livet) är så mycket mer än att lära sig ta ansvar.

För mig är det centrala vilka värderingar man vill ge sina barn. Personligen låter jag mina barn välja själva om de ska på kalas eller match men inombords blir jag glad varje gång de väljer kalaset (varje gång hittills), det innebär att de värderar sina vänner högre än sin hobby och det tycker jag är sunt. Det är såna värderingar jag vill att de ska ha som vuxna.

Värderingar är inget man bara kan bestämma att "Nu ska du tycka såhär", det är genom såna här situationer värderingar sätter sig i ryggmärgen och följer med upp i åldrarna och livet.

Man kan också vända på det, om din dotter har kalas och vännerna väljer att spela match istället, hur skulle det kännas för henne?

De flesta skulle säkert bli ledsna och besvikna, så även barnen och deras vänner.

Kör på kalaset & discot säger jag, dottern är ju tydlig.

Nu lever jag inte med barnens mamma och jag vet inte exakt hur hon lägger upp det men oftast väljer barnen hos henne (vet inte om det är precis varje gång men verkar så).

Hos mig får de alltid välja, även om det blir ofta. Jag vet vilka värderingar jag vill att mina barn ska få och då kan jag inte agera emot det.

Om din dotter alltid väljer kalasen så säger det en hel del om vad hon prioriterar, i mina ögon är det jättebra.

Sen kan man ändå ha samtal om situationerna och prata om vikten av att ställa upp för laget etc. men att man förstår att vännerna går före.

Ja, det finns många barn som inte hittar rätt i lagsammanhang. Jag tycket att det är jättebra när barnen ingår i en organiserad grupp, sen om det är idrott, dans, musik eller konst spelar egentligen inte så stor roll. Det som är bra är att de lär sig att samarbeta, hjälpa varandra, ställa upp för varandra, att delad glädje är dubbel glädje, att följa överenskommelser, att man ibland får göra saker man inte är överförtjust i för att det ska fungera, att kompromissa, att om man lovat laget att komma kan det ställa till det om man struntar i det. etc etc etc.

När jag själv var aktiv var idrotten ALLT för mig, det fanns nästan inget som var lika viktigt. ..förutom min familj och mina vänner. Jag pusslade som bara den ibland men oftast löste det sig. Familjen visste hur viktig idrotten var för mig och anpassade tiderna lite om det var möjligt, för att hjälpa till lite. Men det där med att behöva välja är bara en kort period, då tycker jag att det är sunt att de väljer vännerna. Om ett par år blir kalasen glesare och då uppstår inte konflikten lika ofta och när den gör det är det är det ofta de lite bättre vännerna (ibland är vissa med i samma förening och då krockar det inte) och såna ska man väl värna om?

I lägre åldrar är det inte meningen att man ska välja bort kompisarna, det blir aktuellt först i tonåren om man satsar lite mer på sin sport men då har man i regel inte lika många kalas heller och skulle man ha en väldigt viktig match eller liknande är man stor nog att kunna ha en dialog med kompisen.

En annan aspekt är att man ibland har tränare som anser att sporten går före, att man måste satsa och ställa upp rejält.

Men handen på hjärtat, hur stor procent blir så bra att de blir elitspelare? Är det värt att missköta sina vänskaper för det?

Jag är övertygad om att de som verkligen blir riktigt bra, de tar igen några missade matcher ganska enkelt.

Missförstå mig inte, jag är själv superglad över att mina barn idrottar och tänker bidra till att de lär sig att ställa upp gör laget, att inte ge upp eller slarva bort träningen och bla bla bla.....men jag tycker som sagt att sunda värderingar är ännu viktigare.

Och att följa sitt hjärta och sin magkänslan.

Det säger man till sina nära i resten av livet, samtidigt lär vi barnen att INTE göra det, av löjliga principskäl. Klart att de sen tvekar när de är äldre, vi har ju fostrat dem att inte följa hjärtat och magkänslan