Singelmammor och syskonförsök
Sitter här med min (snart) ettåriga dotter och känner en sån längtan efter en till. Vi hade en väldigt (VÄLDIGT) tuff start och jag kände första tiden att det här, det gör jag aldrig om. Hon föddes med fel på sina njurar så vi har spenderat många veckor på sjukhus med operationer och infektioner. Utöver det var hon mjölkallergisk med mycket ont i magen... Och nu sedan någon månad är en till det enda jag funderar på, varenda en jag träffade på sjukhuset sa bara att om du någonsin vågar skaffa en till kommer du tycka det är så lätt! Och lite så är det jag känner, det kan inte bli jobbigare än det var med min dotter (om det nu inte blir samma visa igen då men det ska inte vara något ärftligt).
Nu har dottern en pappa här i Sverige som åtminstone är lite inblandad (tyvärr helt på sina egna villkor vilket gör att de träffas väldigt sällan och hon blir rädd varje gång de ses eftersom han inte har vett att närma sig i hennes tempo). Dock har jag en rad totalt misslyckade förhållanden bakom mig och vill gärna bearbeta det innan jag ens försöker ge mig in i en relation igen och därför vill jag göra det här på egen hand. Ja det var väldigt kort..
Vad säger ni. Tuta och kör redan i år eller ska jag avvakta? Tänker mest som så att jag är rädd att jag inte vill börja om igen när hon väl blivit större.. har innan dottern kom varit väldigt bestämt med att hellre tätt än glest.