Varför får man inget tillbaka?

Jag kan tänka mig att de andra föräldrarna helt enkelt inte tycker att deras 4-åringar behöver en massa aktiviteter på helgerna, om de har dagis och kompisar hela veckorna. De kanske bara vill ha lugn och ro.

Frågar aldrig barnen själva (din son och hans kompisar) om de kan få gå hem till varandra och leka? Och vad ger kompisarnas föräldrar för anledningar om sonens kompisar frågar om de får följa med honom hem eller om han får följa med dem hem?

Inget av mina tre barn har träffat sina dagiskompisar efter dagis. Det har det börjat med senare. Det kan inte vara så att du är den enda som ordnar med lek och kalas bland dagisföräldrarna då?

Hej

Vi brukar aldrig följa med/ta med någon efter dagis. Barnen är rätt trötta då och även jag. Utan det är helgerna vi pratar om.

När jag skickat sms till någon av föräldrarna om vi kan leka så skriver dom "Ja. det skulle johan/erik/milo/etc tycka vore roligt". Ibland så säger de "Nja, idag har vi annat för oss, vi ska till mormor etc" och det köper jag fullt ut såklart.

MEN. Det är just det att det alltid är jag som måste Lyfta luren. Om inte jag gör det så ses de aldrig och jag börjar tröttna på det

Barnen kan iofs fråga även på helgerna. Är det du eller sonen som tar initiativen?

Våra barn har inte haft särskilt stort behov av att träffa kompisar på fritiden vid fyra år. Så visst, jag tycker det skulle vara trevligt enstaka gånger att träffa andra dagisföräldrar med barnen men inget jag skulle jobba särskilt för eller ta initiativ till. 

Det är jag som tar initiativ och det tycker barnen om

Nu vill jag inte göra dig ledsen. Och det är inte just dig jag pratar om här. Men på min dotters förskola finns en förälder som tjatar, tjatar (upplevs som det) om att barnen ska leka. Det ska göras ditten o datten. Inget av barnen har någonsin föreslagit att leka efter dagis. Men denna förälder försöker jämt. Ofta har man lite annat på helgen som ska hinnas med. Och det känns mest som en stress att planera in lek med dagiskompisar också.

Som sagt, barnen har aldrig frågat. Kanske är det just det, att folk känner att det är lite stress?
Kan du inte föreslå något annat, behöver kanske inte vara just med dagiskompisarna. Men med andra vänner, att alla träffas och spelar fotboll och tar med fika eller så?
Och kanske inte så ofta. Har flera vänner som upplever det jättejobbigt när vissa föräldrar ska bestämma lekträffar på helgerna.

Ta inte illa upp, förstår att du bara vill att ditt barn ska ha kul och få leka. Men det kan bli lite stressigt om man har mycket i övrigt att ta hand om.

Tror helt enkelt att du är lite tidigt ute. Ditt barn är så litet. Jag har tre barn. De äldsta är 7 respektive 6 år. Ingen av dem hade planerade lekträffar när de var 4 år. De lekte med barn på gården och så när vi var ute, men bara för att det då föll sig så....att de var ute samtidigt. Ingen av dem hade varit på något barnkalas heller som 4-åringar. Något 5-årskalas var har de varit på och hade själva sina första då, men framföra allt 6- och 7-årskalasen har varit många. 

Om man har lång arbetsvecka och det egna barnet faktiskt inte visar på något eget intresse eller behov så jagar man knappast aktivt lek"date". 

Dels är barnet litet.

Sedan - om man jobbar typ heltid och barnen är på förskolan mest hela dagarna så kanske man uppskattar att umgås med dem på helgen, och ha lite lugn och ro. Sedan har många egna bekanta och släktingar som man vill hinna träffa också.

Om man har flera barn (i ungefär samma ålder) minskar behovet att de ska träffa andra barn på helgerna.

Har man äldre syskon till barnet så kan helgerna vara ganska uppbokade med aktiviteter och att skjutsa hit och dit till kompisar.

Hej allihopa

Tack för svar. En liten fråga återstår bara, hur kommer det sig att föräldrarna ibland nappar på mina förslag? Det är det jag menar. Om dom tycker att det är en bra idé ibland varför hör de inte av sig just "ibland" då?

Därför att har man inget att göra just den dagen och kanske känner att det känns trevligt och passar bra med någon aktivitet, då nappar man. Men man känner aldrig ett behov, därför tar de inte initiativ själva.

Upplever du att det bara är andra föräldrar som beter sig så? För om inte alla så större majoriteten iaf av mina vänner håller också på så, att det alltid är jag som får fråga och ofta säger de bara nej eller ignorerar utan att ge någon anledning eller förslag på annat datum som passar dem bättre och det är inte ofta de hör av sig och tar initiativ tillbaka. Jag kan inte svara på din fråga om varför många håller på så, jag vill själv gärna veta det, men däremot har jag lärt mig att inte lägga mer energi på dem än vad jag kan hantera för att ändå må bra mentalt om de gör som de ofta gör.

Så mitt tips till dig om du mår dåligt av allt det här är att istället för att förvänta dig att andra ska ändra på sitt beteende (tro mig, det kommer inte hända, jag har själv haft den förhoppningen), så lägg inte ner mer energi än vad du känner att du kan avvara utan att få något för det. Och lägg din energi på det som du tror har bäst chans att lyckas (tex om det är någon förälder som tackar ja lite oftare eller någon aktivitet/tid/veckodag som det brukar lyckas lite bättre med). Se det snarare som en positiv bonus de få gånger som det faktiskt går så som du hade hoppats.

Jag tycker att du ska fortsätta försöka, då vet du i alla fall att du gjort så gott du kunnat. Sen får skuggan falla på dem som kanske inte uppskattar dina initiativ såsom de borde.

Vi är själva såna som har svårt att planera (pga den typ av jobb vi har) så vi låter säkert väldigt mycket snack och liten verkstad ibland i kommunikationen med andra föräldrar. MEN då när det uppstår tillfällen och det funkar så brukar vi istället försöka vara spontana och bjuda med andra barn hem osv. så det förekommer ganska ofta ändå. Men vi kan alltså inte riktigt bestämma innan och så som jag vet att många föräldrar vill och försöker styra upp.

Bra sagt det är väl så man blir tvungen att resonera. Och jag håller med.e flesta vuxna människor är inte benägna att ända på sig.

Ditt initiativ = DU ordnar och gör "jobbet". Barnen är hos er. 

Ja precis men ingen förälder gör samma sak för mig, dvs bjuder hem min son till sitt hem

Nej, och det är med största sannolikhet för att barnen fortfarande är väldigt små, för att behovet från barnens sida ännu inte finns och att föräldrarna då inte tycker att det är något de vill lägga ner en massa tid och jobb på under helgen då de kanske har lång arbetsvecka. Helt ok ibland om någon annan ordnar, men annars minst lika bra att ha det trevligt hemma tillsammans och gå ut och leka på gården och leka med grannbarnen. 

Jag är helt inne på ditt spår Flickan och kråkan.
Även om det vore underbart med ett strukturerat upplägg oss föräldrar emellan med att hämta varandras barn och leka hemma, äta middag osv (vilket skulle underlätta vardagen väldigt mycket) så känns det ofta enklare att bara köra på. Det är så mycket ändå.

Beror väl på hur mycket annat man har, med äldsta hade jag säkert fixat med det.

Nu med yngsta försöker jag avstyra det i möjligaste mån. Med 3 äldre syskon som har aktiviteter och matcher och cuper i princip varenda helg är jag lagomt sugen på att börja skjutsa minstingen till dagiskompisar. Speciellt som hon inte vågar stanna själv utan man blir kvar. 

Hon har två kompisar på gatan, vi nöjer oss där så länge.