DU skapar DITT liv!

Instämmer ts! Faktum är att de flesta "slipade" människorna i min omgivning har ett tungt bagage med trasslig bakgrund. Jag tror mer på att det handlar om att ta den enkla vägen och gömma sig med offerkoftan eller kämpa, även om man går i motvind. Jag har även arbetat många år utomlands, runt om i europa. Och det är väldigt typiskt svenskt beteende att gnälla, söka medömkan och vara allmänt lat och se sig som offer.i sverige går var och varannan "in i väggen"/panikångest/deprimerad och det ligger troligen mycket i att vi har möjligheten att kunna stanna upp och pausa vardagen. Ex i london var det annat, där fanns det driv och hunger att få jobba. Lika så har jag arbetat med människor med fysiskt handikapp, och där fanns det mer driv än hos "friska". Nä svenskar är riktigt bekväma och mjäkiga människor, numera.

Jag tror du missar poängen. För att man ska KUNNA välja rätt så måste man ha rätt verktyg och rätt kunskaper om hur livet fungerar. Om man inte har det så kan det vara nästintill omöjligt att välja rätt, hur mycket man än försöker. Jag går i terapi och försöker lära mig dessa verktyg nu, men det tar tid, och fram tills att jag lyckats så kommer jag fortfarande att välja fel för att jag inte alltid vet bättre. Och fram tills dess kommer jag troligtvis att må ganska dåligt. Men då menar du att jag får skylla mig själv också om jag är olycklig fram tills att jag lyckats reparera den skada mina föräldrar orsakat? Det fungerar inte så att man knäpper med fingrarna och sen kan man bara börja välja rätt och bli lycklig. Föräldrarna har 18 år på sig att sabba sitt barn. Hur lång tid tror du det tar att reparera skadan?

Positivt tänkande i all ära, men när man hårddrar det riskerar man att framstå som väldigt oförstående och dömande. Du låter som någon som blivit frälst. Du har hittat något som fungerar för dig i ditt liv, och du är övertygad om att samma sak fungerar för alla andra. Men du missar en sak. Vi är alla individer. Vi fungerar inte alla som dig.

Du glömmer sådant som anknytningsmönster och andra trauman. Nej, man behöver inte ha suttit inlåst i en källare hela barndomen för att det ska sätta stora spår. Det finns mycket du kan läsa i ämnet för att få förståelse och kunskap.

jag haller med om att man har ett ansvar for sig eget liv. Tycker dock inte att man kan bortse fran en persons bakgrund, uppvaxt etc. Till exempel, en person fran en bakgrund med lagutbildade foraldrar, kanske fick de barn unga, kanske ar mamman ensamstaende. Antingen lagavlonade eller arbetslosa. Barnet far inte stod hemifran i skolan. Ingen motivation till att gora bra ifran sig, inget fokus pa utbildning etc. Nog har en person fran den har bakgrunden mycket svarare for att sjalv lyckas bra i livet. Sen ar det klart att du fortfarande har ansvar for ditt liv och att det ar fullt mojligt att inte ga i foraldrars fotspar, men det gor det ju mycket svarare. Samma sak med relationer, om du vaxer upp och ser din mamma bli daligt behandlad, forvantas skota allt i hemmet utan att forsoka forandra situationen sa lar du dig ju att det ar sa det ska ga till. Du far det att lata valdigt latt, TS.

... och det var du.

Jag, då: En ensamstående, urfattig förälder på två barn. Man utsattes för psykisk misshandel av grova slag (kränkningar, hot, manipulationer, gaslightning, hån... osv). Få vänner, mobbning genom hela skoltiden. Ingen vuxen som såg en, alltså ingen alls. De som såg, såg en som ett problem och konstig. Konstig var man för att man blev behandlad som ett djur.

Det gick inte bra, trots allt. Men en lever och kämpar som.. ett djur. Tar ansvar. Lycklig? Låter det vara osagt.

Inte intresserad av att höra fördomar. Ödmjukhet för det man inte förstår, sett eller kan föreställa sig kommer man långt med. (Y)

Nej ts. Jag tror att du har lite svårigheter med empati, att kunna sätta dig in i andras skor. Inte för att du inte sitter och tycker synd om massa människor. Utan för att du som personen lite längre upp sa hittat något som funkar för dig och tror att då funkar det för alla andra. Kan du överkomma din trasiga bakrund och få ett framgångsrikt liv kan alla andra det. Kan du välja att inte må dåligt kan alla andra det. Men det funkar inte så. Enbart ett fåtal människor kan välja hur de mår. Kan du sitta och må dåligt och sedan välja att må bra är väl det helt fantastiskt, men du är en person. Något som funkar på dig behöver inte funka på andra.

Många mår sämre än de behöver. Dom slänger på sig offerkofta och tar den enkla vägen. Det finns en bok som heter "Ingen tar skit i de lättkränktas land" som handlar mycket om offermentaliteten i samhället du nog skulle gilla. Men det är ett låååångt steg från det till att alla väljer sina liv och hur de mår. Den mänskliga hjärnan är mycket mer komplicerad än svart och vitt eller en on och off knapp. Och att du sätter dig på en hög häst och hävdar att detta skulle gälla alla är förolämpande och får dig att verka känslokall. Din bakrund kanske gjorde ett större intryck på dig än du tror.

Vad är det för fel på alla människor på dejtingsajter, på alla människor som skiljer sig och hittar nån ny och sen skiljer sig igen, och vad är det för fel på alla de människor som nöjer sig och lever år ut och år in med någon som inte är den stora kärleken?
Visst, man kanske får barn som man önskat men genom att man som kvinna har en begränsad tid att bli gravid så kan man då inte välja omständigheterna kring att få barn och dessa omständigheter (att uppfostra barn ihop med pappan halva tiden) försvinner inte då man skiljer sig.
Så jag menar att valet mellan två dåliga saker (barnlöshet el. fel pappa) inte ger valet att kunna skapa sitt liv som man vill ha det.

Jasså? Själv är jag trött på alla egoistiska människor som säger "Kan jag så kan alla", utan att se de minsta nyanser eller skillnader hos människor ang. bakgrund, uppväxt och förutsättningar. Typiskt den nya ego-generationen med charlatanen Dr Phil i spetsen, och ytterst en agenda från amerikanska staten att folk ska "lära sig" ta ansvar för sina egna liv så att staten på sikt ska slippa bry sig om människor som mår dåligt eller inte kan eller orkar lika mycket som andra.

Folk som skriver inlägg liknande TS är lättlurade och godtrogna. Men som flera sagt,funkar det för TS så är det väl skitbra.

Visst kan vi till stor del välja hur vi vill må, det håller jag med om, samt att många gräver ner sig för minsta lilla och har onödigt stor offerkofta, men att generalisera så grovt och säga att alla människor kan bara för att du och ett antal andra kan, så gör det inte det till någon universell regel eller allmängiltig utgångspunkt.

Jag kan delvis hålla med dig, men samtidigt tänker jag att mörka tankar, uppgivenhet och hopplöshet många gånger är symtom på just sjukdom, även om personen inte tror det själv.

Visst finns det många som bra ser sig som offer, men många är också drabbade av en depression. När man är glad och pigg är det lätt att få saker gjorda oh ta för sig av livet (se framåt och skapa sitt liv), men inte när man inte mår bra eller kan tro på sig själv.

Jag förstår lite hur du tänker TS. Själv är jag ensamstående med barn vv sedan en tid tillbaka, är ganska ung. Har bra jobb och bor i ett hus jag äger själv. Jag väljer aktivt varje dag att försöka se positivt på min situation, att tänka "friska" tankar, att välja lycka och inte älta- även om jag skulle ha anledning till det. Dock så är jag en otroligt stark person, det vet jag med mig själv och det är oftast så jag beskrivs av andra. Självständig, stark, målmedveten, positiv...

Däremot i mitt arbete (är socionom) möter jag människor varje dag som kommer från olika bakgrunder och med olika förutsättningar. I enstaka fall tänker jag "men ryck upp dig människa", men det är oftast i sådana fall där resurserna finns och där det enda som egentligen behöver komma till är lite positivt tänkande. De flesta jag möter har dock varit med om oerhört tunga saker i livet. De upplever en stor maktlöshet i sina liv och saker de själva inte kan påverka är en stor del av deras liv varje dag. Jag känner så oerhört starkt för dessa människor och gör mitt yttersta för att kunna vara en liten del av deras stöd, att kunna hjälpa med det jag kan för att kunna stötta upp. Men är det något jag lärt mig- och vet, så är det att vara ödmjuk och inte döma. Ge era medmänniskor kärlek, förståelse och visa att du finns där så är bara det en god hjälp på vägen.

Tänker att din trådstart hade kunnat beröra sååå många fler, och kanske motiverat någon att göra en liten skillnad under denna påskhelg, om den skrivits på ett motiverande, upplyftande och stöttande sätt istället för dömande och kritiskt.