Hur orkar man?

Varning för långt inlägg. Hoppas att någon orkar läsa.
Just nu känns allting så jobbigt. Vi påbörjade syskon försöken i Augusti, hade 4 blastocyster i frysen. På dem blev det två återföringar. Inget lyckades, bägge ggr kom mensen alldeles för tidigt.

I december bytte vi klinik och köpte ett trepack, inledde då ett försök med långa metoden. De tömde 30 äggblåsor och på de 30 fanns bara 2 mogna ägg. Fick äta pravidel för överstimulering. Fick tillbaka en toppenfin blastocyst och en toppenfin blastocyst till frysen. Men redan bara 4 dagar efter ET så fick jag mens. Hela världen rasade ju för stunden. Kändes så fruktansvärt tråkigt att vi inte ens fick en chans att hoppas knappt.

Nu inledde vi den 10/3 ett nytt försök med korta metoden och istället menopur i hopp om färre äggblåsor men fler ägg. Var på kontroll i måndags och allt såg bra ut. 12 äggblåsor var på gång. Det tyckte läkaren var lagom och jag fick fortsätta med dosen på 150 ie menopur. Idag var det ny kontroll och nu var det 21 äggblåsor. Så nu skrev han ut pravidel, fragmin och synarela och sa att vi skulle förbereda oss på att de kommer frysa alla embryon som blir.

Blev så himla ledsna. Vi hade blivit lovade intralipid den här gången och det kändes så positivt. Men nu känns allt bara jobbigt. Orkar inte. Kommer bli helt knäckt om vi måste vänta enda till i slutet på maj med en ny återföring.

Hur vanligt är det att de gör totalfrys och hur illa måste det vara för att de inte ska göra återföring? Vi får inte svar på e2 förrän imorgon, så det blir en lång väntan. Och jag hoppas så att det inte så illa som läkaren fick det att låta idag.

Hur orkar man vidare efter alla motgångar och misslyckande på misslyckande?

Jo vill man ha fler barn så måste man väl orka på något sätt. Har svårt att förlika mig med tanken att inte få fler. Är bara svårt att acceptera att det inte gått lika lätt den här gången. Och förra gången kändes det som jag verkligen gick under totalt för ett tag. Någon drog verkligen undan fötterna för mig och jag föll långt långt ner. Jag kände själv när vår son väl kom att jag oxå troligtvis blivit väldigt deprimerad. Hade dessutom en hemskt jobbig graviditet och var sjukskriven från v9. Mådde mycket bättre efteråt men blev då väldigt rädd för att förlora min son och trodde ofta att han skulle det. Det sitter lite i än.

Jag trodde inte att det skulle vara lika jobbigt nu när man skulle försöka med syskon, men det är precis lika jobbigt nu. Är såklart tacksam för att vi fick honom och för dottern som jag har sen tidigare förhållande, men det är ändå tung. Och man känner sig rätt ensam.

Pratade med kliniken idag och det lät ändå som de räknar med att vi ska kunna höra göra ET även den här gången så jag hoppas på det. Skulle kännas alldeles för jobbigt att få vänta till maj.

Jag hoppas verkligen att ni också ska få ert tredje barn. Skönt att höra att man inte är ensam om att känna så här. Tack för ditt svar.

Hur orkar man?

INNEHÅLL