Hur orkar man?

Hej,

Jag vet inte hur man orkar, man bara kör på.
Jag blev gravid med första barnet på första försöket. Blev överstimulerad, men det blev barn.
Andra barnet gjorde jag 6 ivf försök, fick nästan aldrig några till frysen, en gång fick jag åka till akuten pga inre blödning vid äggplocket, en gång fanns det inget att sätta tillbaka, men då hade vi två i frysen och ett fryst sattes tillbaka. Tre gånger satte vi in två embryon, två gånger fick jag missfall, men på det sjätte försöket, efter lite över 2 år lyckades vi.
Nu har jag precis satt in igen för ett tredje barn och jag hade glömt hur jobbigt det var. Det jag förstod efter andra barnet var att jag nog gått in i en depression, blivit osocial och känt mig svag och skör under de två år som vi försökte, när barnet kom, en tid efter, släppte detta igen. Det är priset av att bara köra på, hade det inte funkat hade jag väl hållit på än tills läkarna bannlyste mig. 

Nu börjar jag igen och allt kommer över en igen, hoppet och rädslan. Den här gången vet jag inte hur mycket jag orkar, vi har ju syskon så vi ska vara glada över det, men så rationella är ju inte känslorna. Jag brukar tänka, för mig är oddsen ca 22% p.g.a. min ålder, 39 år, så då bör 1 av 5 försök funka. Så jag ställer in mig på 5 försök, men jag kommer givetvis bli lika besviken varje gång ändå. Vet heller inte om jag kommer orka så länge.

Jo vill man ha fler barn så måste man väl orka på något sätt. Har svårt att förlika mig med tanken att inte få fler. Är bara svårt att acceptera att det inte gått lika lätt den här gången. Och förra gången kändes det som jag verkligen gick under totalt för ett tag. Någon drog verkligen undan fötterna för mig och jag föll långt långt ner. Jag kände själv när vår son väl kom att jag oxå troligtvis blivit väldigt deprimerad. Hade dessutom en hemskt jobbig graviditet och var sjukskriven från v9. Mådde mycket bättre efteråt men blev då väldigt rädd för att förlora min son och trodde ofta att han skulle det. Det sitter lite i än.

Jag trodde inte att det skulle vara lika jobbigt nu när man skulle försöka med syskon, men det är precis lika jobbigt nu. Är såklart tacksam för att vi fick honom och för dottern som jag har sen tidigare förhållande, men det är ändå tung. Och man känner sig rätt ensam.

Pratade med kliniken idag och det lät ändå som de räknar med att vi ska kunna höra göra ET även den här gången så jag hoppas på det. Skulle kännas alldeles för jobbigt att få vänta till maj.

Jag hoppas verkligen att ni också ska få ert tredje barn. Skönt att höra att man inte är ensam om att känna så här. Tack för ditt svar.

Nej, har man bestämt sig så har man och då är det inte så lätt att bara vara tacksam för det man har, även om man så klart är det. Försök att inte stressa över tiden det tar, det gjorde jag, fick mer och mer panik hur stor åldersskillnaden skulle bli, den blev 4 år på pappret istället för max 2-3 som jag tänkte innan och idag kan jag säga att det verkligen inte spelar någon roll, hoppas att du inte tänker i de banorna för det är ännu mer stressande, det var det för mig helt i onödan. Och lyssna inte på dem som säger att ni ska vara glada för att ni fått ett barn, de vet inte vad ni går igenom eller vad det handlar om. Hoppas att det lyckas för er snart!