Anonym (en till) skrev 2015-03-14 10:15:33 följande:
Min sambo dog helt plötsligt för drygt 2 år sedan. Jag har en grav att gå till, men vet att det inte är där han finns utan i mitt hjärta. Saknaden efter honom är stor och kärleken som fanns mellan oss kan aldrig ersättas. I dagsläget kan jag inte ens tänka mig en ny partner. Precis som du skriver så går jag också och väntar...... förmodligen på att få träffa honom när mitt liv är slut.
Jag försöker tänka att jag fått vara riktigt lycklig i så, så många år och att många andra aldrig fått uppleva riktig kärlek. Samtidigt kan jag liksom inte acceptera att denna olycka drabbat mig och frågan -Varför? dyker ständigt upp, och jag känner mig liten och hjälplös.
Man försöker nog alltid hålla kvar en bra känsla, samtidigt som den känslan kan göra att man missar chansen att åter vara riktigt lycklig. Hur man ska göra för att bli hel igen vet jag inte, men jag försöker jobba på min självkänsla och mitt självförtroende.
Jag hoppas att det ska gå bra för både dig och mig
Jag beklagar din förlust <3 Du har så rätt. Han finns i hjärtat och det är det allra viktigaste.
Denna sorg som man lärt sig leva med- för det går att leva med den. Den finns där bredvid, varje dag, år efter år. Men saknaden och den intensiva kärleken blir inte mindre fastän många år har gått.
Jag brukar också tänka på- varför drabbade detta oss? Så mycket kärlek som vi upplevde. Varför hände detta? Man blir tyvärr svarslös. Det finns inga svar.
En ny partner kanske du kommer få upplevde igen och jag hoppas du får uppleva kärleken på nytt. Men den kärleken man upplevde med sin partner där och då kommer aldrig mer åter. Det gäller tydligen att lära sig att acceptera detta. Det är så svårt bara......
