Stödgrupp att leva med sambo med ADHD

Att alltid vara på vakt.

Att alltid vara den starka.

Funkar inte för mig länge.

Fasen vad det sliter.

Önskar dig ett gott nytt år!

Måste bara skriva av mig lite, för vissa dagar är så frustrerande?

 

Jag lever med en odiagnostiserad person. Jag tror själv att han har både ADHD och Asperger. En sådan person som kallades DAMP-unge i skolan och som hans mamma slog för att ?få ordning på?. Vilka skador har det gett när han nu är närmare 40?

Synbart har han klarat sig bra ändå. Han har mig, ett hus, 2 barn och ett välbetalt jobb. Men det är kaos-vi lever i ett kaos där jag försöker skapa ordning och stabilitet. Och jag känner inte att han är en dag äldre än 15 år? När han var 15 år dog hans pappa, jag undrar om hela hans mentala utveckling ?frös? då- det är så det känns.

 

Han tar inte hand om sig själv. Glömmer att borsta tänder. Glömmer att äta. Eller dricker coca-cola till frukost. Kan inte få ihop en tågtidtabell och hur många minuter han behöver ha på sig för att hinna passa en tågtid. Har ingen tidsuppfattning alls. Vet inte om det gått 3 timmar eller 7 timmar. Därför måste saker ständigt göras i panik. Därför blir jag ständigt arg. Han kan inte ta till sig att jag försöker hjälpa med hans tillkortakommanden utan jag ?tjatar? då. Men jag vill ju bara att han ska hinna i tid till dagis? Eller komma ihåg att han ska dit?

Städning existerar inte. När han flyttar saker kommer de ALDRIG tillbaka där de var från början. Godispapper kan slängas i handfatet i badrummet. Läskburkar står kvar framför datorn.
Datorn-hans allt. Där kan han sitta trots att massor av saker behöver göras i hemmet. Trots att barnen (och jag) behöver uppmärksamhet. Vid datorn är det alltid något han ?ska bara? eller ?måste fixa?.
Fixa mat vill han bara göra när han är sugen och känner sig inspirerad, ca 1 dag i månaden. Jag tror inte han vet hur man ordnar en frukost för familjen, för det är för många moment. Han hjälper inte ens till. Sitter och surfar istället. Eller ligger i sängen. ?säg till när det är klart? säger han. Som om jag vore hans morsa eller hemmafru?

Jag har försökt styra upp det också. Ta ?hänsyn? till en funktionsnedsättning som han vägrar utreda om den finns. Jag säger att jag fixar frukost och han fixar disk. Han har sagt ja. Men säger ändå ?jag fixar det senare? när 9 av 10 frukostar är avklarade. ?Senare? ska allt tråkigt fixas. Om jag påminner om ?senare? är jag tjatig, igen?  Han säger att han älskar mig. Ofta. Men han kan inte visa det. Eller i alla fall bara sällan. Jag måste ofta säga hans namn 2-3 gånger för att få hans uppmärksamhet, och detsamma gäller för barnen. Så skriker han till slut?VAD ÄR DET?????. Allt man vill är att ställa en fråga eller föra en vanlig konversation. Men nästan alltid stör man i något han håller på med, tittar på, eller tänker på.

?Vad ska jag med den till?? säger han när jag bönar och ber att han ska göra en utredning? Ja, få verktyg, självkännedom, medicin? Rädda vår relation?

Han har en dotter (ej min) med ADHD-diagnos och de två funkar överhuvudtaget inte tillsammans. De har ingen relation och han är som en främling gentemot henne.

Om jag behöver hjälp med något ser han det aldrig. Jag kan stå med 10 matkassar och ett barn och han står med enbart bilnycklarna och jag måste skrika ?KAN DU HJÄLPA TILL????. Har hänt att främlingar på stan agerat snabbare innan han agerat. Han ser aldrig mina behov. Om jag ligger sjuk och orkeslös så kommer han ALDRIG säga ?vila älskling?. Detsamma med barnen. Han tycker att de kan fixa det mesta själva. Om de vill ha något så fixa det liksom. Är väl inget hinder att vara 2 år gammal?

 

Varje dag i hans liv är en ny dag. Det är som i en film. Han lär sig inget av gårdagens misstag och kommer inte planera framtiden utefter dem. Han agerar inte annorlunda för att jag blivit arg/ledsen över något 100 gånger, han gör det en gång till. Han reagerar inte heller över det som han fått positiv respons från mig (jag försöker ju vara super-positiv och BELÖNA beteenden som jag gillar men det verkar också glömmas?).

Han kan ligga en hel dag och säga att han behöver ?vila? och vill inte bli störd. Och han kan jobba maniskt med en sak från 7-24 och tycka att jag stör när jag vill att han ska ta kaffe-paus.

 

Det finns massa bra saker, de har jag samlat i ett annat inlägg. Detta är det tuffa. Jag vill inte vara morsa. Jag vill inte att han ska tynga ner min vardag, jag vill att han ska underlätta den. Jag vill att vi ska vara ett VI?

Håller på att gå under av karlns humör och egoism.. Finns ingen plats för mig, mina känslor eller ork. Det händer saker med han och hans barn hela tiden så mina behov kommer alltid i sista hand. Han har blivit helt förändrad sen han började med sin jävla medicin som han måste ha för att orka med.. Innan dess var vårt förhållande jättebra. Skyller på att allt vart så svårt med alla bitar när vi fick vårt gemensamma barn och att jag "tvingat" honom till det. Nu har jag föreslagit att vi ska bo på olika håll på barnveckorna när vi har våra separata barn och tillsammans när vi bara har den lilla.. Tror inte han förstår hur mycket jag roddar vårt hem och för alla barn hela tiden och jag är så grymt trött på det. Nu får han ta sina och jag kan vara en bra mamma för min stora kille och bebisen. Dras bara ner djupare av hans sätt. Jag är så känslig för andras energier (hsp om nån vet vad det är) så jag blir likadan som han. Jag orkar inte!!

Fast egoism har inget med ADHD att göra.

Att upplevas ego om man är väldigt impulsiv kan hända ja. Men då inser personen själv sitt misstag och känner ånger, till skillnad från de beskrivna personerna här i tråden. De ego partners som tråden är full av, med både utbrott och svårt med mentalisering, kontrollbehov och stress verkar snarare ha missats av en okunnig psykvård att få en autismspektrumdiagnos. Nej vi med adhd har inte egoism som något "vanligt" - särskilt inte som vuxna personer. Psykvården har fortfarande problem med sin egen okunskap och fördomar om ASD och sätter gärna add på personer som verkar otillgängliga och ointresserade fast underliggande autism, och adhd på autister med djävulska utbrott. Har sett flera korrigeringar av strösslandet med add/adhd-diagnosen.

Nej det stämmer inte, man har varken problem med kognitiv eller affektiv empati som exemplen i tråden. Det som upplevs som ego är impulsiva val eller att distraktionerna vi kämpar med t.ex gör att vi glömmer saker vi skulle göra för andra. En person med adhd har inte svårt med inkännande och går inte och surar eller lägger sig när någon påpekar ngt de tycker att vi "struntat i". Adhd-personer är inte alls så "upptagna med sig själva", vi har andra bekymmer, men inte detta. Det är andra diagnoser du beskriver som har problem med perspektiven utanför sig själva. Sluta sprida att vi med adhd är ego för det är inte sant utan andra diagnoser eller helt enkelt ett personlighetsdrag som har noll och inget med adhd att göra.

Med en känd diagnos finns ett flertal mediciner att tillgå. Jag vet att det inte hjälper alla, men det är värt att prova. Hoppas jag inte repeterar nåt nu, har inte läst alla inlägg.

Fy fasen vilken bra grupp!

Jag är här och har spionerar igenom alla inlägg.

Känner igen så himla mycket.

Har hela mitt liv klurat på hur jag mår och varför, hur jag ska göra för att må bättre och inte ställa till det för mig och min omgivning. Har uppfostrats av ensamstående mamma och lärt mig hur vidriga mansgrisar är och hur viktigt det är med jämställdhet. Jag har dessa värderingar och försöker leva efter dom. Tagit ut lång pappaledighet med båda barnen och vill vara den trygga ansvarsfulle pappan och sambon. Ändå har jag alltid varit så himla avundsjuk på andra papporna på dagis som alltid har full koll på att ha med rätt extrakläder till dagis, planerar saker långt i förväg, organiserar och kommer ihåg saker osv. Men det går ju bara åt helvete! Jag vill det ju mer än dom! De behöver ju knappt anstränga sig börjar jag inse.

Jag har också varit ett tredje barn i vår familj där min fru alltid organiserat allt. Jag har skämts fruktansvärt för det och försökt dölja det för alla.

Oj här började jag tappa spåret och började skriva av mig frustration istället för att komma till saken. (utredning i december).

Det jag ville komma till är nog att jag tror att den bästa lösningen är att man båda skaffar sig lite koll på adhd och pratar respektfullt med varandra om vilka problem som brukar uppstå och hur man kan hitta på lösningar som båda mår bra/minst dåligt av. Vi kom tex på att jag alltid börjar med den mest motiverande hushållssysslor som ska göras för att då få upp ångan för att sedan fixa på med de saker som kändes omöjligt först. Jag försöker göra saker innan jag blir tillsagd då jag vet att jag helt tappar sugen då. Jag skriver lappar med saker jag ska göra i hemmet. Skulle hon skriva lappen med samma saker på skulle jag få panik och vägra.

Man ser ju själv och kan skratta åt hur idiotiskt och barnsligt det är. Det är något som är min uppgift att jobba på att komma över.

Vi som är strulisarna i förhållandet måste fatta att det är vårt ansvar att hitta lösningar och få vardagen att rulla och bete oss som folk. Vi riskerar ju att bli utbytta mot någon stabil person hur mycket vi än gråter, tycker synd om oss själva och pekar på vår diagnos.

Den här texten var mycket bättre i mitt huvud.

När jag läser den själv ser det ut som den är skriven av en idiot som försöker vara duktig och häver ur sig massa klyschor ;)

Tips till era partners är att läsa den här tråden. Den ökar motivationen att jobba mer med sig själv. Jag kommer nog göra det regelbundet för att behålla motivationen.

Tar inte illa upp. Bra att ni får ur er skiten här. Bra för att få oss att vakna. Tar för givet att frugan skulle skriva lika om mig.

Gonatt.