Stödgrupp att leva med sambo med ADHD

Egoism är vanligt vid adhd.

Det handlar inte om att de är ego i grunden. Det handlar om att de är så upptagna med sig själva att de inte alltid hinner se eller ens tänka på andras behov. Märks tydligt vid medicinering i vissa fall då tankarna slutar snurra och de klarar se även de runt om kring dem.

Jag har en autismspektrumstörning och vi är inte mer egoistiska än någon annan heller. De flesta med ATS blir förkrossade om vi har sårat någon eller sagt något olämpligt. Vuxna med ATS har inte fler utbrott än någon annan heller.

Jag menar fortfarande att de saker som beskrivs här i tråden där personerna verkar empatiska, tjuriga och bortskämda inte har att göra med adhd utan en möjlig feldiagnosticering.

Fast nu säger du lite samma som mig. De är inte ego i ordets rätta bemärkelse men uppfattas ofta som det. Just av de skäl du själv nämner.

Jag lever med en man med grav adhd (var dessutom med under hela hans utredning), jag har en dotter med adhd och ev något inom autism och hennes "egoism" är en smula annorlunda. Själv ska jag utredas för add (vilket jag är 99% säker på att jag har)

Jag har mycket svårt att tro att jag uppfattas som egoistisk av någon, framfusig och robus, men inte egoistisk. Jag har inga problem med empati heller. Det gäller så klart inte bara mig utan de flesta med ATS.

Jag förstår att du menade det som stod i tråden och min erfarenhet är inte att de med ATS blir argare än en neurotypisk person. Så som jag uppfattar det då jag läser tråden så tar de flesta alla sin partners negativa egenskaper och kopplar det till en diagnos och försöker förklara det på så vis istället för att bara konstatera att partnern är ett svin.

Att vara självcentrerad och ego är enligt mig en av de mest negativa egenskaperna man kan ha. Det har inget med någon diagnos att göra heller utan är just otrevliga egenskaper bara. Det har absolut ingenting att göra med AST. Absolut ingenting!

Att vara burdus och egoistisk är inte samma sak överhuvudtaget. Visst finns det folk som har rätt att de har rätt att såra folk till höger och vänster, men det är precis lika vanligt hos neurotypiska.

Att du försöker få det till att jag (och anda med NPF) ör känsliga istället för att inse att det är du om är okänslig säger en hel del om dig. Att vi är på internet nu är till din fördel. Hade du sagt samma sak på en arbetsplats hade jag pratat med chefen direkt, hade du sagt det här IRL hade du fått en utskällning sedan hade jag troligtvis inte velat prata med dig igen.

Du har väldigt mycket fördomar, se till att göra något åt det!

.. men är det inte ombedd såvida jag inte är berörd.

Gud,vilken vidrig människa du är. Kastar du folks diagnoser i ansiktet på dem i verkliga livet också? Vad lider du av då som anser att du är så förträfflig och aldrig har fel? Lite narcissistiska drag är det allt! Att du är mer benägen att såra och irritera människor får stå för dig. Du är säkert sådan, men skyll inte på din ADHD. Det är helt och håller din personlighet.

Kul att du tycker det är okej att använda skällsord och sedan inte säga att det var så du menade. Kallar du utvecklingsstörda för idioter också? För jag menar idiot kan ju också referera till en persons intligens så då är det ju okej?!

Varför detta stora behov att förklara att dom som har diagnos minsann inte har några fel och brister? Vi är många i tråden med partner som har väl utredd diagnos och som på grund av detta har problem med en massa saker som i sin tur leder till egoistiskt och eller argt beteende! Ofta pga att dom blir arga på sigsjälv då dom inte klarat av att hantera olika situationer eller,som någon skrev, har fullt upp med allt snöat att dom missar en massa. Har man denna diagnos har man lätt för att snöa in på saker, att intressera sig för sitt för det är kul och glömma annat då det inte är kul, alltså fallet det bort och blir egoism.

Det äe underbart för dig att du klarat att bemästra allt detta!!! Hur länge har du haft diagnos? Medicinera du? Har du gått i terapi? Hur har det påverkat ditt liv? Vad har du för råd? Det skulle hjälpa. Att Klanka ner på oss alla som kämpar, det hjälper inte alls.

Sist men inte minst, alla är olika och inte alla är som du, oavsett diagnos.

Inga svar på mina frågor...? Det drar jag mina slutsatser av.

Adhd innehåller visst detta men kanske inte för dig.

I min sambos fall handlar mycket om en stor sorg och förvirring i att ha fått diagnosen i vuxen ålder. Han hade strategier som funkar när vi levde själva utan barn. Han pluggade fram tills att jag blev gravid och kunde på så sätt leva sitt adhdliv med lite ansvar och mycket vila och inga direkta tider att passa. När han sedan började jobba och vi fick barn kraschade allt. Och sedan dess har det varit svårt. Han fick sin diagnos för 4 år sedan. Jag fattar att det är svårt att känna att man inte klarar allt, att inte kunna kontrollera sitt humör osv. Jag fattar allt. Men det gör det likt förbaskat riktigt svårt att leva med som sambo. Man kan förstå sig blodig, men det hjälper inte i ett pressat småbarnsliv. 

Jag vill inte diskutera mer. Önskar att vi anhöriga ska få ha denna tråden till att söka varandra, för det finns tyvärr hjälp att få någon annanstans. Med all respekt för alla med diagnosen. Det är inte lätt att vara anhörig.