Min pappa är sjuk, orkar inte

Jag förstår dina känslor och det du går igenom. Kände likadant när min pappa insjuknade i cancer. Han var ju 'superman' i mina ögon när jag var barn. Min trygghet. Så fick jag se honom svag och lida av smärta innan han gick bort. Det är tufft när någon man älskar insjuknar i nåt allvarligt. Jag skulle råda dig att vara stark och hitta stöd i din familj så ni kan bearbeta era känslor. Kanske med en kurator? Och ta tillvara varje ögonblick du får med din pappa så du inte ångrar något senare

Själv har jag haft Ucerös Kolit i 30 år. Han kan vara glad att han fick det nu o inte när han var 18.

Själv går jag på Remicade som funkar mkt bra.

Kanske inte funkar med dålig levef men då finns stomipåse.

Trots allt är han 50 år gammal o de flesta får sjukdommen som unga.

Sedan förstår jag inte vad som är så jobbigt. Låter som din pappa är en riktig dramaqueen.

Min pappa kan skylla sig själv på många punkter - att han fick detta så sent tyder på att det var hans leverne som starta igång det. Men min pappa har ingen lätt ulcerös kolit. Han hade gärna tagit remicade men det kommer inte gå då hans lever kanske kommer klappa ihop. Den är som sagt kass.

Ja min pappa är bitter och vägrar ändra kost/motionera, kontakta andra med UC, skriva i forum, be om remiss till dietist. Men det är ändå min pappa. Hans tarm börjar gå åt helsike och jag oroar mig för värre saker. Som tarmcancer. Han ligger onekligen i riskzonen, med eller utan UC. Jag har problem med att ta åt mig mycket av andras känslor och därför är jag så ledsen nu, jag lider bokstavligen med honom. Lite onödigt men så är det.

Men remicade funkar uppenbarligen för dig? Det är ju roligt men tråkigt att du har UC. UC verkar vara ren skit.

UC får man inte av osunt leverne. Däremot är den ärftlig. Jag själv fick den av min far som i år fyller 80. I hans fall är det Crohns. Likaså uppvisar min dotter tecken. Själv fick jad diagnosen efter att barnen fötts.

Därför bör du själv vara vaksam.

Men som med alla sjukdomar så har det med inställning att göra.

Skulle tro att en psykolog o stomi skulle göra susen.

dom "svåraste" patienterna att sköta är MÄN i 45-55års åldern, just pga att dom är så envisa, ska inte ändra sitt sätt o leva o vara o punkt, slut. Insikten måste komma inifrån o ni kan inte sköta den delen. hälsn inom vården-jobbare.

Lider med dig. Känner så väl igen mig.

När jag var 22 år fick min pappa först gikt och diabetes. Kort därpå en hjärtattack och innan året var slut; lungcancer. Följande 5 år var ett levande helvete och from påsk förra året tom oktober när hab slutligen dog var den absolut värsta tiden i mitt liv. Han tynade bort bokstavligt talat. Tappade 40 kg och låg inne på sjukhuset mer än vad han var hemma. Han var ett vårdpaket efter 8 blodproppar, 2 strokes, lunginflammation och blodförgiftning. Han hade aldrig någon fighting spirit utan sa knappt ett ord om någonting under alla år, han bara tyst accepterade läget medan man själv stod bredvid, tyst och vårdade. Jag gick i 1000 bitar dagligen under de 5 åren. När han slutligen somnade in var jag otröstlig de första veckorna men idag är jag lättad. Både för att han äntligen slipper lida men även för att jag äntligen har återfått mitt eget liv. Det är något man inte gärna erkänner och det låter fruktansvärt när man säger det högt för dig själv men det är så jag känner. Äntligen slipper jag oroa mig till döds varje dag. Jag var rent ut sagt livrädd konstant. Så fort något hände höll man andan. Det kändes verkligen som att drunkna jämt. Konstant.

På frågan hur man hittar energikällor och lycka i en sådan tillvaro: omge dig av människor du känner dig trygg med. Prata med dem om vad som händer, sjukhusbesök etc så de är i loopen. Människor har svårt att förstå hur det är ifall de inte har genomgått liknande själva. De vet inte alltid vad du behöver om du inte berättar eller visar det. Ge dig själv tillåtelse att prioritera dig själv också, hitta på saker du tycker är roligt. Du måste fylla på energidepåerna för att orka med allt det jobbiga. Att prata med utomstående, någon som du inte står så nära (eller inte bära alls, typ psykolog eller liknande) kan också vara skönt. Då kan du vräka ur dig allt det där som du inte vågar eller kan göra till de som står dig nära. Tankar man har som man annars inte vågar säga högt.

Och slutligen; det är okej att vara arg, ledsen och besviken. Det är okej att klandra. Men inte till den sjuka - utan i andra forum. Som här tex.

Ta hand om dig och all lycka till till dig och familjen. Jag hoppas innerligt att det ordnar sig!

Lider med dig. Känner så väl igen mig.

När jag var 22 år fick min pappa först gikt och diabetes. Kort därpå en hjärtattack och innan året var slut; lungcancer. Följande 5 år var ett levande helvete och from påsk förra året tom oktober när hab slutligen dog var den absolut värsta tiden i mitt liv. Han tynade bort bokstavligt talat. Tappade 40 kg och låg inne på sjukhuset mer än vad han var hemma. Han var ett vårdpaket efter 8 blodproppar, 2 strokes, lunginflammation och blodförgiftning. Han hade aldrig någon fighting spirit utan sa knappt ett ord om någonting under alla år, han bara tyst accepterade läget medan man själv stod bredvid, tyst och vårdade. Jag gick i 1000 bitar dagligen under de 5 åren. När han slutligen somnade in var jag otröstlig de första veckorna men idag är jag lättad. Både för att han äntligen slipper lida men även för att jag äntligen har återfått mitt eget liv. Det är något man inte gärna erkänner och det låter fruktansvärt när man säger det högt för dig själv men det är så jag känner. Äntligen slipper jag oroa mig till döds varje dag. Jag var rent ut sagt livrädd konstant. Så fort något hände höll man andan. Det kändes verkligen som att drunkna jämt. Konstant.

På frågan hur man hittar energikällor och lycka i en sådan tillvaro: omge dig av människor du känner dig trygg med. Prata med dem om vad som händer, sjukhusbesök etc så de är i loopen. Människor har svårt att förstå hur det är ifall de inte har genomgått liknande själva. De vet inte alltid vad du behöver om du inte berättar eller visar det. Ge dig själv tillåtelse att prioritera dig själv också, hitta på saker du tycker är roligt. Du måste fylla på energidepåerna för att orka med allt det jobbiga. Att prata med utomstående, någon som du inte står så nära (eller inte bära alls, typ psykolog eller liknande) kan också vara skönt. Då kan du vräka ur dig allt det där som du inte vågar eller kan göra till de som står dig nära. Tankar man har som man annars inte vågar säga högt.

Och slutligen; det är okej att vara arg, ledsen och besviken. Det är okej att klandra. Men inte till den sjuka - utan i andra forum. Som här tex.

Ta hand om dig och all lycka till till dig och familjen. Jag hoppas innerligt att det ordnar sig!

Enligt läkaren var inte leversjukdomen ärftlig och den är kopplad till hans UC. Jag tror visst leverne påverkar annat är bullshit... Kanske inte om man är 14 och drabbas av Chron's eller UC men definitivt om man kanske har ett visst anlag men det krävs en trigger för att utlösa sjukdomen. Om pappa varit hälsosam så tror jag antingen 1) han sluppit skiten eller 2) inte varit så dålig nu. Han hade nog haft en mildare variant. Det är vad jag TROR inte VET men jag forskar inom medicin och håller mig uppdaterad.

Min pappa blev sjuk när jag var runt tio år, hjärtproblem som man i dag skulle kunna bota.
Jag visste att han var sjuk men inte hur allvarligt det var, min pappa var ju såklart också odödlig.
Det sista året slutade han nästan att äta, efter hans bortgång fick vi veta att han också hade cancer. Det valde han att hemlighålla... fast min mamma har sagt många gånger att hon misstänkte det.
Varför han inget sa antar jag var för att skona oss andra.

Min pappa gick bort i en hjärtinfarkt några veckor innan jag skulle fylla 13, det var en sådan obeskrivlig chock. Det fanns inte i min värld.

Det hade varit bättre att låta mig få veta hur allvarligt hans hjärtproblem var... det hade också varit bättre om vi fått veta om sjukdomen i hans mage. Men jag klandrar honom inte, han gjorde det han trodde var det rätta för oss.

Min pappa var överviktig största delen av sitt liv, han älskade mat och gärna lite godis då och då trots sin diabetes. Han var storrökare och borde slutat när hjärtat protesterade med inte då... han hade också en lindrig form av diabetes.
Han blev 57 år.

Tiden efter hans bortgång levde jag i förnekelse, det tog många år innan jag tog tag i saken och idag minns jag honom med glädje. Men ibland kommer sorgen tillbaka trots alla år som gått.

Min pappa var och förblir min hjälte, han hade ett hjärta av guld och guldhjärtan håller inte så länge... tyvärr.

Vi släpper anledningen till hur sjukdommen uppkom. Vi kan vara överens att vara oöverens där.

Men det är tre saker du ska ta fasta på som anhörig.

Det första är ärftligheten o tecken att spana efter. Med UC får man ofta dålig hy. Den syns långt innan blödningarna o som i mitt fall har jag haft problem med acne redan i tidig ålder.

Sedan har vi din pappas psyke. Antagligen är det inget fel på honom medan resten av världen är sjuk i huvudet. Han måste sluta tycka synd om sig själv. För det gör han.

När det bröt ut på mig så erbjöds jag psykologhjälp. Något jag nekade o det var dumt.

I dag har jag gått KBT av annan anledning och det har hjälpt mig. Min sambo har även hon UC ( Nej, vi träffades inte genom det). Jag kör mkt KBT mot henne och det hjälper.

Det sista är att du ska ignorera hans sjukdom. När han gnäller o ska "prata" om sjukdomen så sluta lyssna. Bytt demonstrativt ämne.

Anledningen till det är just KBTn.

Jag ska erkänna några saker nu. Min UC är i dag lugn i tarmen. Däremot så har jag problem med fistlar samt leder. Vissa dagar är ett helvete att ens ta sig upp ur sängen. Likaså så gick jag min KBT under övervakning på ofrivilligt boende när jag blev oskyldigt dömd till ett långt fängelsestraff.

De inom myndigheter som varit i kontakt med mig efter frigivning har alla tappat hakan över mig o min positiva syn. Killen på frivården trodde på min oskuld samt att vi hade kontakt under ett av mina värsta skov där jag till o med fick blodtransfussion.

För honom var det obegripligt att jag fortsatte kämpa med mitt liv.

Alla mina anhöriga vet att vi inte pratar om min sjukdom. Bortsätt min far som du gav mig den. En dag med honom är en plåga eftersom han hela tiden ska gå och tycka synd om mig medan jag fräser mot honom. Hans ömkan får mig att må dåligt medan resten av de anhöriga får mig att må bättre.