Som rubriken lyder. Vad är du mest rädd för? Stort eller litet.
Och bonusfrågan; kan en persons värsta rädsla vara värre än en annan persons värsta rädsla? Alltså, om jag är livrädd för att föda barn och du är livrädd för björnar i skogen. Är då mitt värre än ditt? Jag tycker inte det.
(Nu menar jag själva känslan av att vara rädd, inte konsekvenserna som kan komma ut av situationen)
Den rädslan känns igen. Usch för tanken.
Ska tilläggas att min största rädsla inte är att föda barn, det var bara ett exempel.
Min största rädsla, utöver att något händer mitt barn, är tandläkaren.
Anledningen till frågan är att jag och en vän diskuterat just detta med värsta rädslan. Jag tycker inte att min största rädsla är värre än någon annans och tvärt om. Hon menar att vissa saker är värre än andra.
Men det som är värst för mig är ju alltid värst. För mig alltså. Hur kan någon annans värsta vara värre? Känslan nu alltså, inte situationen eller konsekvenser av situationen.
Den som är livrädd för björnar kanske älskar skogen? ;p
Exemplet va kasst. Ville bara ha en jämförelse som va helt skilda från varandra. Som inte går att jämföra egentligen.
Det vi började prata om var tandläkare och att föda barn. Hon är gravid och jag har en tandläkartid imorgon och är livrädd. Hon har förlossningsrädsla. Jag har fött barn, och hon har inga problem med tandläkaren. Vi förstår varandra men hon skrattar ändå lite åt att jag är rädd för att gå till tandläkaren eftersom jag tagit mig igenom det som är hennes största rädsla - att föda barn.
Vi hade alltså ingen arg diskussion, utan bara pratade om det. Och då väcktes frågan om hur andra tänker.
Att tvingas begrava ett till barn. Jag har gjort det en gång och det är det värsta vi någonsin har gjort.
Jag har nog inte någon mer värsta grej!
För många gånger önskar jag att vår dotter hade överlevt. Hellre ett paket än döden. Det är hemskt för jag vet att hade hon blivit ett paket hade det inte varit ett värdigt liv och det skulle vara rent egoistiskt av mig men den smärtan jag och min man lever med idag kan man inte förstå förrän man står där själv.