Som rubriken lyder. Vad är du mest rädd för? Stort eller litet.
Och bonusfrågan; kan en persons värsta rädsla vara värre än en annan persons värsta rädsla? Alltså, om jag är livrädd för att föda barn och du är livrädd för björnar i skogen. Är då mitt värre än ditt? Jag tycker inte det.
(Nu menar jag själva känslan av att vara rädd, inte konsekvenserna som kan komma ut av situationen)
Att mina barn ska skadas eller dö. Att jag eller min man ska dö innan barnen är vuxna.
På bonusfrågan passar jag.
Den rädslan känns igen. Usch för tanken.
Ska tilläggas att min största rädsla inte är att föda barn, det var bara ett exempel.
Min största rädsla, utöver att något händer mitt barn, är tandläkaren.
Min största rädsla är att något skall hända mina barn, att de inte kommer få bli vuxna. Det tog emot bara att skriva det. Högt kan jag inte ens säga det. Jag är också rädd att dö innan jag hunnit ge dem minnen som de kommer komma ihåg (har en 1åring och en 2åring). Ang bonusfrågan så tycker jag att det är skillnad, i just det exemplet så kan ju den ena hålla sig borta från platser där björnar finns men om den andra vill ha barn så blir hon ju tvungen att gå igenom en förlossning.
Att förlora min älskade karl.. Blir panisk livrädd av bara tanken..
Man kan inte jämföra rädslor, precis som att man inte kan jämföra sorg och lycka..
Att tvingas begrava ett till barn. Jag har gjort det en gång och det är det värsta vi någonsin har gjort.
Jag har nog inte någon mer värsta grej!
För många gånger önskar jag att vår dotter hade överlevt. Hellre ett paket än döden. Det är hemskt för jag vet att hade hon blivit ett paket hade det inte varit ett värdigt liv och det skulle vara rent egoistiskt av mig men den smärtan jag och min man lever med idag kan man inte förstå förrän man står där själv.
Anledningen till frågan är att jag och en vän diskuterat just detta med värsta rädslan. Jag tycker inte att min största rädsla är värre än någon annans och tvärt om. Hon menar att vissa saker är värre än andra.
Men det som är värst för mig är ju alltid värst. För mig alltså. Hur kan någon annans värsta vara värre? Känslan nu alltså, inte situationen eller konsekvenser av situationen.
Den som är livrädd för björnar kanske älskar skogen? ;p
Exemplet va kasst. Ville bara ha en jämförelse som va helt skilda från varandra. Som inte går att jämföra egentligen.
Det vi började prata om var tandläkare och att föda barn. Hon är gravid och jag har en tandläkartid imorgon och är livrädd. Hon har förlossningsrädsla. Jag har fött barn, och hon har inga problem med tandläkaren. Vi förstår varandra men hon skrattar ändå lite åt att jag är rädd för att gå till tandläkaren eftersom jag tagit mig igenom det som är hennes största rädsla - att föda barn.
Vi hade alltså ingen arg diskussion, utan bara pratade om det. Och då väcktes frågan om hur andra tänker.
Att tvingas begrava ett till barn. Jag har gjort det en gång och det är det värsta vi någonsin har gjort.
Jag har nog inte någon mer värsta grej!
För många gånger önskar jag att vår dotter hade överlevt. Hellre ett paket än döden. Det är hemskt för jag vet att hade hon blivit ett paket hade det inte varit ett värdigt liv och det skulle vara rent egoistiskt av mig men den smärtan jag och min man lever med idag kan man inte förstå förrän man står där själv.
Anledningen till frågan är att jag och en vän diskuterat just detta med värsta rädslan. Jag tycker inte att min största rädsla är värre än någon annans och tvärt om. Hon menar att vissa saker är värre än andra.
Men det som är värst för mig är ju alltid värst. För mig alltså. Hur kan någon annans värsta vara värre? Känslan nu alltså, inte situationen eller konsekvenser av situationen.
Den som är livrädd för björnar kanske älskar skogen? ;p
Exemplet va kasst. Ville bara ha en jämförelse som va helt skilda från varandra. Som inte går att jämföra egentligen.
Det vi började prata om var tandläkare och att föda barn. Hon är gravid och jag har en tandläkartid imorgon och är livrädd. Hon har förlossningsrädsla. Jag har fött barn, och hon har inga problem med tandläkaren. Vi förstår varandra men hon skrattar ändå lite åt att jag är rädd för att gå till tandläkaren eftersom jag tagit mig igenom det som är hennes största rädsla - att föda barn.
Vi hade alltså ingen arg diskussion, utan bara pratade om det. Och då väcktes frågan om hur andra tänker.
Min allra allra största rädsla är att som många andra skrivit att något ska hända med mina barn. På andraplats kommer dock att aldrig få leva ett normalt liv så som andra verkar göra (har drabbats av depression två gånger). Att kanske aldrig bli en välmående, välfungerande individ med jobb, hus, man och fler barn. Den tanken är jättehemsk för mig :(
Rädsla är ju helt subjektivt. Jag är exempelvis livrädd för att få en hjärtattack. Men när jag var liten var det för att sova ensam.
Rädslor finns ju inte på riktigt, de är inga sanningar. Men känslan däremot, den är riktig och bör respekteras för vad den är.