Anonym (Carol) skrev 2015-02-23 12:25:10 följande:
Visst finns det kvar, det jag föll för och det är vad som får mig vilja kämpa. Men allt har blivit en maktkamp i dagsläget, jag har ändrats och jag tror vi egentligen var fel för varandra från början. Han är en väldigt dominant person med bestämda åsikter, jag ger ofta vika. Men senaste tiden har jag lessnat på att vika vid varje argument. Det har även förekommit våld vid tillfällen, han klarar inte av att jag säger emot och har knuffat och slagit mig, detta är något som uppstått när konflikter eskalerat.
Jag vet inte hur jag ska börja kommunicera med honom, hur jag ska ta upp det med honom.
Han blir extremt defensiv om jag tar upp något om vårt levnadsätt.
Han har fastnat i en klichéroll, att han är försörjaren, han är ägaren, han är överhuvudet och beslutsfattare.
Jag vet inte hur jag ska få honom förstå att vi kan samarbeta och skapa gemensamma mål och jag är själv så frustrerad att jag bara fräser tillslut.
Det känns ibland som jag är tillbaks till tonåring igen och slår mig fri från en förälder.
Jag har känslan att vårt förhållande är lite så, att hans ser sig som en beskyddare och lärare till mig, för jag är yngre än honom.
Jag gör inte allt rätt själv, men jag känner att allt jag gör är världelöst enligt honom, det är aldrig tillräckligt och det tar död på oss, vårt förhållande.
Då kanske det är dags att gå skilda vägar ändå tror jag.
