Han vill att det är slut och vi har två små barn!!! Hjälp, snälla!

Hej på dig.
I småbarnsåren är det inte lätt att hålla igång ett förhållande. Man glömmer gärna vi, utan går så totalt i i barnen och allt var det innebär. Alla har bra och dåliga tider. I ett förhållande måste man arbeta hela tiden för att få förhållandet att bestå. Trots barn som tar upp all tid, så är det så viktigt att ta hand om varandra, se varandra, ge upmuntrande ord, hitta på saker ensamma. Har man kommit i den negativa spiralen och inte kan ta sig ur den själva så finns det hjälp att få. Sök hjälp i form av familjeterapi.
I mitt fall gjorde vi allt detta, men det fungerade i alla fall inte så vi bestämde oss att gå skiljda vägar med tre barn som var tänkt att vi skulle ha delad vårdnad om. I mitt fall hade vi tur. Vi skiljdes som vänner och ville inte att barnen skulle fara illa. Det gjorde att dom första 1,5 åren så bodde barnen kvar i den befintliga lägenheten och vi vuxna flyttade ut. Vi satte upp regler hur lägenheten skulle se ut och vad som skulle finnas i kylen vi överlämnadet. I början hade vi varnanna vecka men det blev så mycket flyttande så det passade oss bättre med 2 v åt gången. Trodde verkligen jag inte skulleklara av att vara utan barnen så länge, men när man väl vande sig så var det faktiskt lite skönt att bara ha sin egen tid.
Jag hoppas att ni kan reda ut det i  slutändan, jag tror på tvåsamhet och allra bäst om mamma och pappa är tillsammans. Bråkas det dock hela tiden så lovar jag att barnen har det bättre med var och en. Ni vuxna är också värda att träffa någon som håller av er och som ni lever i harmoni i. 

Lycka till

Tack snälla för ditt svar! <3

Vi har gått i parterapi i två omgångar. Det hjälpte för stunden men nu vill han inte mer.

Vi bor i hus och ingen av oss kommer ha råd att bo kvar själv. Det är nära på omöjligt att få hyreslägenhet här utan det blir bostadsrätt. Jag har inte ekonomi själv att köpa så... herregud jag vet inte vart jag ska ta vägen! Vi bor ni i en villaförort, det finns inga lägenheter här. Så blir det flytt blir det dagisbyte. Hjälp, hur ska en sån liten som vår stora fixa det. Hela hans värld kommer kastas upp och ned.

Hade det bara varit jag som bestämde hade jag utan tvekan levt vidare som kärnfamilj. Jag vet att förhållanden är mycket jobb och att kärlek är tillfällig, tror det är få förunnat att ha livslång nyförälskelse men jag hade nöjt mig med att vara vänner. 

Fy vilken sits du har hamnat i. Om ni/han nu bestämmer er att gå skiljda vägar. Försök få honom att se till barnens bästa. Sälj huset. . Det kommer kanske innebära att ni måst flytta till ett nytt område, men försök då flytta till samma område. Blir så mycket lättare med överlämnande och hämtning och lämning på dagis.
Du kan inte flytta hem till dina föräldrar ett litet tag eller någon vän som har över något rum. Då får ni lite distans och tänka över hur ni skall göra.
Även att ni har två barn. Det går att att börja med att bo i en 1:a. Det gäller bara att planera sitt boende. Se det som bara en början och det går att byta upp när ekonomin blir bättre. Det är klart att barnen kommer bli ledsna, men jag lovar, dom ser när mamma och pappa inte mår bra
Det kommer bli tufft. Men efter regn kommer solksken och jag vet att du kan klara det.

Fy vilken sits du har hamnat i. Om ni/han nu bestämmer er att gå skiljda vägar. Försök få honom att se till barnens bästa. Sälj huset. . Det kommer kanske innebära att ni måst flytta till ett nytt område, men försök då flytta till samma område. Blir så mycket lättare med överlämnande och hämtning och lämning på dagis.
Du kan inte flytta hem till dina föräldrar ett litet tag eller någon vän som har över något rum. Då får ni lite distans och tänka över hur ni skall göra.
Även att ni har två barn. Det går att att börja med att bo i en 1:a. Det gäller bara att planera sitt boende. Se det som bara en början och det går att byta upp när ekonomin blir bättre. Det är klart att barnen kommer bli ledsna, men jag lovar, dom ser när mamma och pappa inte mår bra
Det kommer bli tufft. Men efter regn kommer solksken och jag vet att du kan klara det.

Är själv lite i samma sits.Med det svåraste är det här praktiska,,barnen och boende för mig.Och att man har småbarn tillsammans gör skilsmässan så svår känns det som,,Men tänk på dig själv och barnen nu!Du kanske kan ha barnen mera hos dig?Allt ordnar sig,men tyvärr kan det ta tid

I´m There eller Been there.

Mamma till våran barn 3 och 5 ville ingen mera, jätte hårt dom första 5 månader, men nu er det mycket bättre, kanske det inte det man vill, men vi människor är bra på att lära att gilla läget.

Du får ge det något tid, sen till slut, kommer du mår bra, ja f*n tänker jag att man inte fick till det som familj, men om den man har barn med inte vill mera då bliver det inte bra att försätta, det bliver bara skit till slut ändå.

Så börja med att mår dåligt, gör inget bara låta dina känslor spelar sitt spel (dock för man ju ta hand om sin barn) 
Då kommer du långsamt men säkert att komma tillbaka till livet, jag vet då det har varit mitt liv i 6 månader nu, jovisst mår jag dåligt av det, men hrmpff va kan man göra.

Om det till slut bli ni igen kan bara tiden vissa, men du får aldrig ge upp ( kan berätta, att jag har haft så mycket skit i mitt dom sista 6 månader att jag skulle ha varit död nu, om jag inte valt att säger,,,,, tama fan inte om du/ni får mig ner, jag för fan vissa att jag kan detta)

Lev för dina barn, en dag i taget, kom ihåg bara du har ändas ett liv, vill du mår dålig resten av det?? eller vill du drag i dörren och törs kolla va som hittas på andra sidan?????

Jag valt dörren, och nu framstår bara att titta runt, hitta mitt nya liv, lär att leva med det, och bara vara glad för att jag och mina två barn er frisk och mår bra

Upp med Hagen den här klara du, om jag kan kan du...... Stand up and fight  

Fina ni!! Tårarna rinner när jag läser era svar, så märkligt att totalt okända människor kan ge så mycket! Tack! Det är skönt både att läsa att jag inte är ensam och att det kommer bli bra!

Önskar er också lycka! 

Jag är i samma sits som du i detta nu! Min man gjorde ett snedsteg för mycket och jag känner att det måste vara nog nu, annars kommer jag inte ha någon självrespekt kvar. Vi har inte bråkat mycket alls och haft det rätt bra egentligen men vi passar helt enkelt inte ihop. Två barn på 7 och 5 år.

Tog beslutet för en månad sedan och bor ffe ihop och ska göra i en månad till. Den här månaden har varit den värsta i mitt liv. Oro för barnen, ekonomin, min och min exmans relation, krav och press på att skiljas "rätt" för alla inblandade (jag har säkert googlat över 100 timmar på växelvis boende, ensamstående och jobba heltid, hur tar barn skilsmässa, vad tänka på vid skilsmässa osv).

Har ett tips till dig. Sedan dag 1 i den här karusellen började jag skriva dagbok, och har gjort det varje dag. Skriver en sida om hur jag känner och vilka tankar jag har. Det hjälper oerhört mycket och redan nu är det skönt att se tillbaka på vad jag skrev de första dagarna, för jag kan se att den värsta paniken redan har släppt. Och en sak till, prata med dina nära och kära, älta och älta med dem. Man blir galen på sina egna tankar. Jo! och en sak till! Den här bloggen hjälper mig något enormt, vilka visdomsord! separation.se/

Oj, det blev många tips nu :) Men jag vet hur det känns (SKIT) men jag hoppas att vi som är i den här sitsen ska komma ur det här på ett värdigt och rakryggat sätt. Jag finns här om du vill skriva mer, tycker det är skönt att ventilera även på familjeliv...

Kram!

Jobbig sits men försök att tänka praktiskt nu.

Boendet är viktigast i nuläget. Vad kan ni få för huset? Ofta är det gratis att få en värdering gjord av mäklare. Eller av banken, kanske har ni amorterat av en del och kan lägga om lånen också, då kanske någon av er har råd att bo kvar?

Vad kostar bostadsrätter där ni bor? Får ni tillräckligt över från villa förs för att kunna köpa varsin lgh om än kanske inte varsin fyra? Kan ni flytta till en närliggande ort men ändå ha ok avstånd till era resp jobb?

Ställ er i bostadskö genast, ett gott råd för alla även om det är för sent för er är att alltid stå i bostadskö även om man är gift. Titta också på kommunens hemsida efter privata värdar, de har inte alltid kö utan först till kvarn frå lgh. Runt den 20:e varje månad och fram till den 2:a  är bra intervall att ringa och kolla om det finns lediga lgh, det är omkring då de flesta kommer in.

Ring även alla värdarna och förklara situationen. Ibland har vissa förtur för de som ska separera när det är barn inblandat och de privata som kan välja mer fritt kan ibland känna att det är viktigt att den som separerar fort får boende och ge lgh till en för det.

Hur ska ni göra med barnen? Hur delar ni upp tiden, byte var tredje dag brukar många tycka är bra när barnen är små. Ni får känna efter vad ni tror att era barn klarar. Var ska de vara skrivna? Om en av er hyr så förslagsvis hos denne.
Vem ska ta vad ang möblerna? Eller ska en av er ta alla möbler och den andra få värdet i pengar.

Mycket att tänka på men boendet är a och o, då kan man få lite ro i kroppen om man vet att man har tak över huvudet.

Jag är i samma sits. Efter tre månaders försökande så sa min man igår att han inte orkar mer. Det känns fruktansvärt och det känns som att mitt hjärta snart brister. Har sån ångest på kvällarna och mornarna. Det som är värst är att detta innebär att jag får träffa min dotter på 1.5 år mindre, vet inte hur jag ska klara det. Hoppas att det vänder men just nu är allt mörkt.

Tycker folk generellt skiljer sig i Sverige alldeles för snabbt. Som par så får man ge med sig ibland och försöka att inte bråka trotts att man inte alltid håller med varandra. Men en del ska vara så jävla bångstyriga så de nästa hellre skiljer sig trotts att man har barn. Normalt ska mannen styra och kvinnan ska hjälpa, städa laga mat mm och mannen ska jobba, fixa huset mm och ha lugn och ro hemma utan att ha en fru som kommer med onödiga bråk. 

Vad vill du med detta inlägg? Hjälper det TS tycker du?  Det är inte TS som vill skiljas i den här tråden, det är mannen! 
Du är tydligen enbart ute efter att så split mellan könen, på kvinnors bekostnad. 

Nej, jag svarar på ett problem, Hon verkar vara en konfrontativ kvinna som bråkar om småsaker som många tjejer gör. Ingen killer orkar med sådana kvinnor i längden. Det är tillräckligt med jobb med barn och arbete. 

Tyvärr har feminismen lärt kvinnor fel vilket vi ser resultatet av nu.

Åh, här har vi veckans mansgrisuttalande! Vilken gosig liten gubbe du är.

Tråden är snart 8 år gammal.

Jag förstår din känsla, du är i chock nu, det är en helt naturlig reaktion.

Mina barn var små när vi skiljdes, jag hade också panik, ångest, hur skulle det gå, mina älskade barn som jag inte skulle klara var utan. Det var tufft att vara ifrån dem, jag var vilsen och kände mig ensam, grät mycket. Men så går tiden. Man vänjer sig, lägger upp livet efter hur man har barnen, anpassar sig och till slut kanske till och med tycker det är skönt att få vara själv. 

Barnen då? Jo nu är de stora, nästan vuxna. De minns inte att jag levt med deras pappa överhuvudtaget, och när jag frågar om de skulle vilja att jag och deras pappa fortsatt tillsammans så rynkar de näsan och säger näää. De trivs som det är nu, de vet inget annat. De ser bara fördelar med skiljda föräldrar. Hade vi varit gifta fortfarande hade de sannolikt sagt samma sak. Grejen är att de anpassar sig till den verklighet de lever i.

Nyckeln till det tror jag är att är att ni vuxna kan ha en civiliserad och vänskaplig relation till varandra, att ni klarar att samarbeta och umgås åtminstone kring de stora händelserna i livet, för de kommer vara många. Födelsedagar, student, andra familjehögtider. Ni är den stabila tryggheten och ni behöver ta ert ansvar där som vuxna och föräldrar. 

Men det kommer sen, nu är nu och du är som sagt i chock nu. Lita på processen, tänk inte på det som kanske kommer sen, det kan lika gärna blir precis åt ett annat håll, kanske till och med bättre.