Det mest irriterande någon sagt när de fick reda på att du har svårt att få barn?

Sagt till min syster som inte orkar med ivf längre (själv gjort 9)

"Men nu när de skaffat hund så kommer det nog lösa sig, då har de annat att fokusera på..."

Har precis fått missfall vecka 7, barn 3 försök 2 (tot 9), jag får så mycket råd som ovan, att tänka på de barn man har... Det funkar inte så... alls.

Dessutom nästan anklagas man för att " tänk på barnen, det ska inte gå ut över barnen" "nöja sig med dem man har"

Jag har ett hål i själen, jag ser min familj som en trebarnsfamilj, innan dess känns det som något saknas mig, jag kan inte få barn naturligt, eller inte vi i all fall, manlig faktor, så jag har inget val, jag kan inte ge upp, jag kan inte lämna det åt slumpen för vi har ingen slump. Oavsett, så finns en sorg och den försvinner inte genom att tänka på barnen, man håller ihop så gott man kan inför dem, sedan berättar jag när en bebis "fallit ut", och det går bra, den äldsta tycker det är jättespännande och är mer trygg i att veta varför jag gråter än att inte förstå, för ledsen blir man. Det är inte farligt, men läker inte av "peppande kommentarer".

Idioter är man trött på... Jag måste kontra med något positivt. Min ivf-läkare är precis tvärt om, hon säger när jag nojat över att jag kanske är för stressad, har gjort så många försök, att det är ingenting jag kan påverka. Det är rent medicinskt och rätt embry måste fästa och när det är rätt så fäster det och blir barn. Om bara fler kunde förstå det skulle det vara lättare för oss med hinder på vägen.

Jag vet inte om jag läst det här, men man skulle ju aldrig säga till en blind människa att om du bara öppnar ögonen så ska du se att du snart kan se igen... Det är samma med infertilitet. Det är väl kanske för att det inte syns utanpå en om man är infertil eller var felet ligger. Det behövs ca 15 milj spermier/ml för att bryta ner ytan på ägget så att en kan befrukta det, min man har 200 000, det är alltså en hel del som saknas så ICSI är den enda metoden som funkar. Men det fattar inte "vanliga" människor.

En sådan människa måste man bara ignorera. Synd att det är din chef, men visst har det fått dig att tappa respekten för honom/henne. Personen i fråga borde verkligen skämmas. Det enda jag kan säga är att det var synd att du berättade, jag skulle nog ha rått att inte berätta på arbetsplatsen alls. Man behöver inte säga någonting förrän 2 månader innan man går på föräldraledighet, men det brukar ju lösa sig naturligt eftersom det som bekant syns tidigare. Det är så lätt att man blir förbisedd på arbetsmarknaden att det oftast är bäst att hålla tyst om barnaskapande över huvud taget. Man hoppas ju på att bli gravid fort, men det kan ju ta år också (för oss gick det på en gång med första och 2,5 år med andra) och då kan det dels vara jobbigt om folk frågar och dels kanske du diskrimineras för att du "ända ska vara föräldraledig snart" och om inte snart är snart kan det blir det ju bli väldigt tråkigt. För sin egen skull får man nog vara selektiv, speciellt med arbetsmarknaden. För samhället är det ju tragiskt att det är så. Men nu är det gjort och som sagt, nu behöver du ju inte känna någon större respekt för den personen. Vilken i.iot...

...förresten (blev så upprörd över den där chefen) i det läget hade man ju velat vara hans/hennes chef och gett personen sparken och sagt att "Gud har bestämt att du inte ska jobba här mer."