Varför EN gud?

Det finns sannerligen mycket av "min gud är tusen gånger märkvärdigare än du kan säga" över en del religiös debatt.

Den före detta nunnan Karen Armstrong har skrivit en mycket intressant bok som heter Historien om gud. Där berättar hon att judendomen från början inte var en strikt monoteistisk religion. Judarna föreställde sig att det fanns andra gudar, men att israels folk hade slutit ett förbund med en av dem som förbjöd dem att tillbe några av de andra gudarna. Israels gud ansågs också bara behärska ett geografiskt begränsat område och guden hade enligt de tidiga judarnas syn på saken, bokstavligt sin bostad i templet i Jerusalem, efter att det hade byggts. Tydligen var det inte ovanligt att judar tillbad andra gudar när de var på resa, eftersom dessa gudar ansågs härska där.

Pö om pö utvecklas dock judendomen till monoteism. Först genom att judarnas gud blir ett slags chefsgud och sedan genom att de andra gudarna helt försvinner. Detta hänger bland annat samman med den Babyloniska fångenskapen. Men det tog Karen Armstrong en hel bok - eller i alla fall stora delar av den - att förklara alla turer, så jag ska inte ens försöka i en internetkommentar.

Intressant!
Det där med makt och religion är ofta intimt sammanflätat. De europeiska kungarna ansågs ju härska på guds nåde och Japans kejsare var officiellt gudomlig till Andra världskrigets slut.

I Maja Hagermans bok Spåren av kungens män, förklaras kristendomens införande i Norden av maktpolitik. Genom att bli kristna blev stormännen allierade med världens då mest betydelsefulla supermakt; den katolska kyrkan.

Jämför inlägg #33 där en muslimsk debattör Muhammed Ali, som jag även diskuterat med i andra trådar, anmäler hela denna tråd för att den skulle vara "kränkande". 

Det är uppenbart något kring detta med många gudar som rör upp känslor.

Så du menar att frågan om vilken religion som är sann handlar om vilka gudar som får flest röster?

Borde inte kristendomen vinna då, med tanke på att den fortfarande, efter halvannat årtusende, leder över islam?

Men varför bara en gud?
Vad är skälet till att det skulle vara bättre med bara en gud?

Med det resonemanget så är det uppenbart att inga gudar över huvud taget är förbannade på Sverige.
Gudarna verkar däremot vara extremt förbannade på de länder där folk tror mest. Det finns  statistik som visar att i de länder där människor är mest religiösa, har människorna det mest eländigt och känner sig mest otrygga.

Ursäkta? .. vad är poängen med att klistra in långa citat som dessa?
Har de över huvud taget med ämnet att göra?

Håller (som vanligt) med Aniiee och vill tillägga att det också handlar om att väga in historiernas rimlighet i trovärdighetsbedömningen. Att Egypten har haft någon form av ledare är troligt. Att dessa ledare dyrkats som gudar är också trovärdigt (behöver jag påpeka att de naturligtvis inte var gudar på riktigt?).
Berättelserna kring Abraham och hans nittioåriga hustru Sara som får barn är helt enkelt inte trovärdiga. 

Därtill är hela berättelsen om Abraham, hans sexslavinna Hadar och deras gemensamma son, Ismael, och hur Abraham behandlar dem djupt omoralisk. För att inte tala om den vidriga historien om hur Abraham är beredd att offra sin andra son, Isak, för att han inbillar sig att det finns en gud som är så grym att guden kräver det. Men att gudarna är elaka och omoraliska är ju inte i sig ett argument för att de inte finns.

Varför slutar det alltid med att några religiösa gödslar alla religionstrådar med fullkomligt ovidkommande citat och nonsensargument av typen "för att det bara finns en gud"?

Det är en jättespännande fråga som egentligen förtjänar en egen tråd.

Inom de monoteistiska religionerna judendom, kristendom och islam har vi idag en allsmäktig gud, men ser man på de grekiska, romerska och nordiska gudarna så var ju de inte allsmäktiga utan hade sina respektive kompetenser och förmågor. Ibland framstår de mer som ett slags magiska superhjältar.

Sedan är ju både de monoteistiska och polyteistiska religionerna fyllda av andra övernaturliga väsen som inte är gudar t.ex. änglar, jinner, jättar, demoner och - som det heter i Bibeln - gudaväsen. För att inte tala om Djävulen.

En annan spännande fråga är varför man föreställer sig att en ensam gud måste vara allsmäktig. Det finns ju egentligen ingen logik i det.

Om det finns något slags liv efter döden så är det ju fullt möjligt att vi får veta hur det ligger till. Om det då visar sig att det som finns är en ormgud från Amazonas djungler, får vi verkligen hoppas att reptilen inte är lika snarstucken som kristendomens och islams gudar, och har ett visst överseende med att vi inte har ägnat den vår tillbedjan.

Jag ber om ursäkt för att jag  skriver så illa att du kan misstolka mig så grovt som du gör i detta inlägg.

Det är inte jag som anser att religioner är mer eller mindre fina beroende på antalet gudar. När jag skrev trådstarten hade jag just haft en diskussion med en kvinna som hävdade att asatro och hinduism inte ens var religioner eftersom det var "mångguderi", som hon uttryckte saken. Då drog jag mig till minnes min barndoms kristendomsundervisning, det hette så på den tiden, då polyteistiska religioner framställdes som mer primitiva just för att de hade fler gudar. Det är också vanligt att muslimer argumenterar mot kristendom just för att man (felaktigt) tolkar Jesus gudomlighet inom den kristna tron som att det handlar om flera gudar och att detta med flera gudar alltså skulle vara något fel i sig. På motsvarande sätt har man inom protestantisk kristendom beskyllt katolicismen för att de med sina helgon har något slags gudar.
Jag var intresserad av att höra svar från dem som så uppenbart ser det som bättre eller mer logiskt med bara en gud.
I mina ögon tycks du vara inne lite på samma linje när du skriver "gudstro + enhet = logik" . Det låter som du tycker att det är mer logiskt att tro på en gud än på flera. Varför?

I mina ögon är alla religioner lika stolliga. Skulle jag klassa någon religion som "ofin" skulle det inte vara antalet gudar som avgjorde, utan om religionen får människor att ta till vapen eller får dem att genomföra terrordåd, om religionen underblåser förtryck mot kvinnor och sexuella minoriteter eller cementerar könsroller, eller om religionens förespråkare talar sig varma för religiöst grundade inskränkningar i yttrandefriheten, för att ta några exempel.

Återigen ber jag om ursäkt för att jag tydligen skriver så illa att du knappt förstår ett ord av vad jag säger, men hoppas att du nu kanske förstår bakgrunden till min inledande fråga.

Nu blandar du ihop saker och ting alldeles galet.
Yttrandefrihet har ingenting med detta att göra. Jag ställer frågor och jag argumenterar med människor som tycker och tror annorlunda än jag. Båda parter får säga vad de vill och varje part får säga emot den andra. Att påpeka att någon är ologisk, omoralisk eller helt fel ute är inte detsamma som att vilja inskränka yttrandefriheten. Hur kan man ens för ett ögonblick tolka min text som du gör? Yttrandefriheten innebär ju just att alla ska få uttala sig, även om någon annan stör sig på det.
Motargument ÄR en del av yttrandefriheten, inte ett försök att begränsa den.

Ditt inlägg ligger för övrigt återigen så långt från det jag avsåg att skriva att jag uppenbarligen skriver så illa att du inte förstår ett jota. Jag begriper verkligen inte hur du kan tolka det jag skriver såsom du gör, men tydligen klarar jag inte av att skriva begripligt.

Att citera Bibeln kan absolut vara propaganda.

Att komma med långa citat ur Bibeln som handlar om något helt annat än det som diskuteras är bara korkat och visar att personen som kommer med citaten fullkomligt saknar respekt.

Det kan absolut ligga något i det.
Med en gud så är det den guden som bestämmer vad som gäller.
De polyteistiska system jag känner bäst till (asatro, samt grekisk och romersk) omfattar ju gudar som sinsemellan är oeniga. Svårare för människorna att klart veta vad som gäller då.

Det slår mig nu att tron inte bara verkar ha gått från polyteism till monoteism, utan att det också handlar om på vilket sätt man tillfredsställer guden eller gudarna.

I äldre tider verkar det ha varit mutor som gällde. Tanken att gudarna kunde vinnas med offer verkar ha varit stark i de hedniska religionerna. Även Gamla testamentet är fullt av exempel på offer till guden och kristendomen inleds ju med ett fullkomligt bisarrt människooffer. De monoteistiska religionerna idag verkar dock inte rekommendera att deras gudar ska blidkas med mutor, utan nu handlar det om uppförande. Undrar hur denna utveckling har uppstått.

Det kan absolut ligga något i att tanken att gudarna behövde blidkas med offer avtog när människor fick det bättre. Till detta hör säkert också kunskapsutvecklingen som gjort det möjligt för människor att själva styra över sitt öde istället för att behöva förlita sig på gudar. Om man förstår hur man själv kan påverka skörden eller bota sjukdomar blir det inte lika nödvändigt att be högre makter om hjälp.

Det finns anledning att anta att ateismens spridning har liknande orsaker. Statistik visar att ateism och "lam" religiositet är vanligast i länder där människor är mest välmående och trygga, medan människor som lever i otrygga miljöer är mer gravt religiösa.