Hejsan!
Jag har ett litet dilemma.
Då jag ska börja träffa en kille som har barn sedan tidigare, så undrar jag lite här inne om det finns plastföräldrar som kanske kan ge lite råd, hur man agerar, hur man ska bete sig till "orginalmamman" osv osv.
Hjälp mig!
Vill verkligen att detta ska funka!
Var dig själv, acceptera och respektera barnet.
Ta små steg. Tycker det är fint att detta är en tanke hos dig. Att du funderar på hur du agerar med mamman, och att du lägger in henne i dina funderingar. All heder till dig!
Mitt första tips se dig inte som mamma. Se dig som en vän till barnens pappa. Se till att du och barnen får en egen relation. Respektera barnens mamma och att hon är tillsammans med barnens pappa föräldrar
Hur gammalt är barnet?
var ALLTID trevlig mot bio-mamman. Och om du hanterar barnet så tänk "vad skulle hon säga" eller "hur skulle detta återberättas för henne".
Är själv bonusförälder sedan fem år tillbaka. :) Vi är som katt och hund. Hon har börjat anstränga sig. Men efter fem år av plågande från hennes sida och fyra "vi lägger det förflutna bakom oss" är jag långt ifrån beredd att släppa mitt försvar.
Men nu är vi själva gravida och hon vet väl att jag inte går någonstans. :)
Men ska åter igen poängtera att man ALLTID tjänar på att vara "the good one". :)
och, kalla dig ALDRIG mamma. När jag ringer fritids säger jag alltid barnets namn och att jag tillhör barnet. Sen är det upp till barnet att ge dig en titel. :)
Jag dejtade/var ihop med min man i 3 månader innan jag väl träffade hans då 2-åriga son.Vi började mjukt med att vi åkte på utflykt till en backe,han sa att en vän till han skulle följa(dvs jag) sen så var jag avvaktande medans dom lekte i backen,sonen fick bjuda in mig till lek.Fungerade jättebra!Sen kom dom o hälsade på i min lägenhet.minns att jag var avvaktande och lät sonen ta kontakt där i början.Var inte förrän vi flyttade ihop som jag började bestämma mer,naturligt eftersom det ju även var mitt hem så där skulle jag också bestämma.Har aldrig lagt mig i mannens o exets diskussioner,det enda är väl att jag är trevlig mot henne och ger info om det behövs.Det enda som var lite negativt var att när jag blev gravid så orkade jag inte engagera mig lika mykcet i bonusen(Mådde inte så bra i min graviditet nämligen) så vi tappade lite av den dära fina kontakten vi brukade ha.
Bete dig som dig själv, tänk på att det är din partner/ blivande partner som är din huvud relation och rådfråga med partnern innan du bestämmer något. Var snäll mot mamman och visa för barnet att det är du som är vuxen och att det är du som bestämmer tillsammans med din kille/man. Är barnet 2 år så skulle jag av egen erfarenhet råda dig att bete dig naturligt och låta barnet tillsammans med pappan styra inledningen till eran relation.
Hej allesammans! 
Vill tacka för alla tips och alla som svarat. Ska verkligen ta era tankar och tips till mig. Kommer naturligtvis, ta en dag i taget, vara mig själv och inte se mig själv som mamma. NU, dock visar det sig att barnet själv har sagt " Min Malin" till sin far när han visat bilder på mig. (Jag heter Malin.)
Så det börjar kännas som en bra start. Och jag kommer avvakta situationen och se hur alla agerar och sedan efter det, får hon avgöra själv vad jag har för roll i hennes liv.
Hon är 3 år.
Har någon något mer tips, var inte rädd för att dra fram det i så fall.
Kram och kärlek, till alla. 
Hej allesammans!
Vill tacka för alla tips och alla som svarat. Ska verkligen ta era tankar och tips till mig. Kommer naturligtvis, ta en dag i taget, vara mig själv och inte se mig själv som mamma. NU, dock visar det sig att barnet själv har sagt " Min Malin" till sin far när han visat bilder på mig. (Jag heter Malin.)
Så det börjar kännas som en bra start. Och jag kommer avvakta situationen och se hur alla agerar och sedan efter det, får hon avgöra själv vad jag har för roll i hennes liv.
Hon är 3 år.
Har någon något mer tips, var inte rädd för att dra fram det i så fall.
Kram och kärlek, till alla.
Vad långt de blev. Kanske inte så många råd men de va min historia iaf :)
Kan skriva av mig hur allt gått för mig!
Var snart ett år sedan jag började träffa en kille, han var då gift med barnens mamma men dom hade börjat prata om skilsmässa.
En dag så hör han av sig och säger att hon har försökt tagit livet av sig, när hon var själv hemma med barnen för han jobbade natt.
Hon hamnade ju på sjukan och nu var de klart att de skulle skiljas.
För barnens skull så kom jag och hälsade på i början när dom hade gått å lagt sig sedan började jag komma och hälsa på nån timme på dagen och fikade å så.
De kändes väldigt jobbigt ett tag att man inte kunde träffa han så ofta man ville men vi måste ju tänka på barnen i första hand.
Men de blev allt mer oftare och barnen frågade till slut om jag ville sova över och att jag fick sova i soffan eller hos pappa i sängen.
I börjar kom dom in och la sig i "våran" säng då och jag blev så paff att dom la sig bredvid mig.
Efter några månader berättade vi att vi tyckte om varandra och de gick väldigt bra,, dom frågade till och med om dom fick kalla mig mamma men jag tyckte att de kändes lite för mycket så låtsas mamma har jag fått som titel.
Tjejerna är 6 och minsta blir 5 nu.
Dom är hos sin mamma varannan helg en natt och hon ställer bara till besvär,, jag blir bara arg när jag ser henne för de hon har gjort. Men säger ju inget dumt om henne till tjejerna.
Så de som har blivit jobbigt i vårat förhållande är ju hon. Önskade att tjejerna hade en vettig mamma som inte är psykiskt sjuk som man kunde prata med men de går inte. :/ så varje gång dom ska dit så känner man ju att man skulle vilja vara hemma å kunna slappna av och ha tid för varandra men man är på helspänn så fort telefonen låter.
En natt fick min sambo åka å hämta minstingen för hon hade öronvärk. Mamman kunde tydligen inte trösta henne och få henne att somna om. När dom kom hem så fick hon en alvedon och somnade om nästan direkt.