Ja, du vet vad jag tycker.
Så genomvidrigt att jag inte ens kan sätta ord på det. 
Man måste ha en riktigt grav empatistörning för att kunna hålla på och gapa ramsor utanför sovrumsdörren när ens bebis ligger därinne och skriker och gråter.
Du (Penida) som ändå har lite koll på det där forumet och tongångarna där, har du någon uppfattning om ifall det ökar eller minskar i popularitet och aktivitet? Man ber ju en stilla bön om att det ska dö ut.
Heja finskatjejen! Min syster gjorde också en variant av sova-hela-natten och det fanns ingen barnmisshandel whatsoever inblandat. Hela familjen, inklusive barnet, mådde bättre sen. Jag skulle kunna gå in på detaljer men det är ingen mening, det är bara arga kvinnor som redan bestämt sig som går in på en sådan här rubrik. De har antagligen inte ens läst boken. Sen att författaren verkar ha otaliga personliga problem, det är ju en annan sak... Live and let live people!
Anna Wahlgren är faktiskt väldigt mycket EMOT 5- minutersmetoden då barnet bara försummas helt då. I Annas metod låter man INTE barnet skrika ensam. Det finns skillnader i gråt och gråt, om barnet på riktigt har panik (och är inte bara frustrerad för han/hon inte får sömn) är det ju klart man går till barnet! Sömnkuren som vi genomförde tycker jag att var mer kommunikation med barnet Och man går alltid in i rummet då det behövs. Man lurar heller aldrig barnet genom att smyga ut ur rummet, utan barnet lär sig att det är tryggt att somna även utan föräldrarna.
Hej TS ville bara säga att din länk inte syns. Kollade själv på forumet och hittade denna länk (hoppas den fungerar).
www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php&t=51096
Som handlar om ett litet barn som sömnkurats i 1,5 mån. De använder något som heter "skratt till godnatt" i metoden. Så när barnet vet att det är läggdags och blir sur, så börjar pappa och mamma skratta stoja osv för att låtsas att allt är en lek.
Om jag skrek och grät otröstlig som liten bebbe så hade jag blivit än mer förbannad!
Kanske missuppfattat något, men jag ogillar AW:s netoder starkt.
Alltid när AW.s små nissar kommer in för att förklara att metoderna inte alls är kränkande kommer jag osökt att tänka på ordet "hjärntvätt". För så indoktrinerade känns försvararna. De verkar precis lika kurade som de stackars små barnen.
Alla "metoder" fungerar inte för alla barn, och inte i alla åldrar. Vi var helt utmattade pga extrem sömnbrist och körde buffning och ramsa när sonen var tre månader. Han fick aldrig gråta. Nu, ett år senare, har han sovit hela natten, alla nätter utom två (sjukdom) i ett år. Inga uppvak, trots tänder, resor, dagisstart etc. Hade jag fått göra om idag hade jag gjort exakt likadant. Vi är så glada att han fått den sömn han behöver.
Jag är ingen perfekt mamma och vi har säkert haft hur mycket tur som helst (så nu är det sagt)
Min pojke på 5½ månad sover hela natten sedan han var 3 dygn. Dom första 5-6 veckorna blev det en bajsblöja mitt i natten som vi bytte, annars sov han.
Men han sover på sida, med bröstet i munnen med sin kropp längs med min och ibland sin lilla hand hållande i ett av mina fingrar.
På dagarna sover han i sjalen hos sin pappa eller i selen hos mig. Han har aldrig sovit en minut ensam, jag vet inte om han kan det för vi har aldrig försökt.
En av dom absolut häftigaste upplevelserna i vårt föräldraskap är att se hur han sakta men säkert bryter sig loss ifrån oss.
För tre månader sedan så kunde han ligga i babygymmet en liten stund medan någon av oss satt hos honom. Men sedan visade han tydligt att han ville upp i sjalen igen.
Nu så visar han tydligt med blick och kropp och ljud att han vill ner på mattan och leka med sina leksaker en stund och han kan sitta där länge. Stunderna blir längre och längre och fler och fler.
När han sedan ledsnar och vill ha närhet så gör han ett ljud och sträcker armarna så att man kan plocka upp honom.
Samma sak på nätterna, det blir fler och fler nätter och längre och längre stunder på nätterna då han puttar sig bort en bit och sover på rygg med bara en hand utsträckt för att röra vid mig.
Igår natt var en sådan natt då han låg på rygg 20 cm ifrån mig nästan hela natten. Men natten till idag så var han som en liten igel som låg i fosterställning med sina fötter på min mage och handen nästan krampaktigt om ett av mina fingrar.
Igår var en stor dag med mycket nytt som hände (han fick smaka en massa nya smaker och konsistenser i sin plockmat, han lärde sig sitta själv på lekmattan och det blåste storm när vi tittade på trädgården)
Jag tolkar det helt enkelt som att han behövde mer närhet efter en sådan stor dag.
Tänk om jag hade lagt honom i sin spjälsäng och ramsat argt istället för att hålla om honom medan han försökte smälta allt det stora som hänt?
