Reaktioner på Anna Wahlgrens sömnmetod

Jag sitter faktiskt här vid min dator och gråter. Är helt chockad över mig själv. Jag gråter aldrig, inte till sorgliga filmer, inte när jag får höra om döende barn i afrika, inte ens på min mammas begravning.
Men nu sitter jag och gråter efter att ha läst ett par trådar på forumet.
Visst, jag ammar så jag är väl känslig men gud vad ont det gör i mig.
Tanken på att en liten bebis, lika gammal som min fina, oskyldiga son (5½ månad) ligger och skriker efter sin mamma och pappa och ingen kommer och tröstar...ajajaj...

Vad är det här för människa? Är hon på riktigt eller är det ett dumt aprilskämt ett par månader för tidigt?
Jag har kanske bott under en sten men jag har faktiskt aldrig hört talas om det här...

Jag vet inte om jag ska googla det här eller om det är bäst att låta bli. Nu ska jag i alla fall gå och hålla om min son.

häxjakt

Äldre 5 Feb 22:08

#7

Penida skrev 2015-02-05 21:43:59 följande:

Det låter kanske tokigt när jag säger det men se det som något positivt, du har hjärtat på rätt ställe och låter dina instinkter tala för sig. Instinkter som alla har men vissa väljer att lägga band på eller är för sjuka för att känna av. Det ska kännas om man läser något liknade.
Jag kom i kontakt med dessa metoder när mitt barn var spädbarn och jag reagerade ungefär som du då, nu, långt senare kan man väl säga att jag har studerat det och ja, det är på riktigt och långt värre än jag trodde då.
Tack för att du skrev, jag vet att det finns flera som håller med mig och som vet precis vad det handlar om men du är nybliven förälder och kommer säkert i kontakt med andra som är.
Grattis till din son, mys på:) Ett barn kan aldrig få för mycket närhet och kärlek.

Tack, jag blev alldeles skakig. Och nu har jag googlat, mot bättre vetande. Jag borde ha låtit bli.

Usch vad hemskt och inget aprilskämt är det heller...

Folk behöver komma ut i världen och se. Öppna ögonen och se. Jag och min man har för några år sedan volontärarbetat på barnhem/kriscenter i Israel till exempel. Jag har varit i Etiopien och i Liberia och träffat på misär och elände bland både barn och vuxna.
Varför i hela friden försöker man återskapa den otryggheten i trygga Sverige? Här där barn kan få växa upp trygga och omhuldade?

Man kan aldrig få vissa trauman ogjorda. Man kan fungera som en vettig vuxen efter att ha genomgått elände i barndomen såklart, men man kan aldrig programmera bort allt. Förstår inte folk det? Hur viktigt det är att få lära sig att världen är en god plats och att det alltid finns någon som räddar en?

Nej, fy (valfri svordom) vad arg, ledsen och besviken jag blir.

häxjakt

Äldre 7 Feb 13:43

#41

finskatjejen skrev 2015-02-07 13:02:16 följande:

Barnet skulle väl fortsätta gråta och få panik om det var rädd och inte somna om? Trygghet är ju att veta att mamma och pappa är utanför och vaktar :)

Nej, barnet lär sig att det är ingen idé att skrika för att ingen räddar det. Att barnet somnar om behöver inte betyda att barnet är tryggt och harmoniskt.

Jag har sett många barn på barnhem runt om i världen. Olika sorters barn och olika sorters barnhem och kriscenter. Både i mer utvecklade delar av världen (typ Israel) och i rena lerhyddor på den afrikanska kontinenten. De barnen har alla något gemensamt, de ropar väldigt sällan på hjälp och de gråter inte.
Det betyder inte att de är trygga och harmoniska. Tvärtom. Det är en slags apati. En sorts brist på essentiell överlevnadsvilja (dom är såklart inte suicidala men det är något väldigt fel när ett barn frångår sina instinkter).

Om du lärde ditt barn att varje gång det ber om vatten en varm dag så kommer det en ramsa i monoton röst från dig och inget vatten, hur snabbt tror du att ditt barn skulle sluta be om vatten?

Närhet är ett lika essentiellt behov som vatten. Faktiskt. Det kan låta underligt men så är det. Närhet och mänsklig kontakt är precis lika nödvändigt för överlevnad som mat och vatten. Den kunskapen kan vi tacka en hel del forskare som bland annat studerade språk för. Om du vill ha extrema exempel så kan du googla "Pit of despair" av Harry Harlow till exempel. Eller "Forbidden experiments". Det är såklart extrema exempel och ingenting som kommer att hända för att man inte ger tillräckligt med närhet under några timmar per dag, men det är intressant (och obehagligt) att läsa om vilka mekanismer i hjärnan som är involverade och hur mycket skada som faktiskt går att åstadkomma levande varelser bara genom att ignorera dom...

häxjakt

Äldre 7 Feb 14:52

#59

finskatjejen skrev 2015-02-07 14:02:30 följande:

Om man bara lämnar barnet och gråta ensam så då kan det säkert bli så. Men om man alltid reagerar på barnets skrik vet ju barnet att mamma vaktar utanför. Man lugnar barnet i sängen. Genom att ta upp ungen "räddar" du ju barnet från sängen och sedan vågar ju inte barnet sova i sängen mera.

Och tro mig eller ej så kan man faktiskt ge mycket närhet till sina barn på dagen också :) På natten sover man. Mina barn vaknar alltid glada som solstrålar när dom sover så bra och då vill man ju bara krama dom :)

Jag förstår vad du menar och hur du tänker (tror jag) men tyvärr är resonemanget för enkelt.

Barn blir inte rädda för sängar för att man lyfter upp dom när dom gråter. Precis lika lite som att barn blir rädda för golv om man lyfter upp dom därifrån.

Och nej, man behöver inte lämna barnet i en skrubb att gråta timmar i sträck för att uppnå en effekt av det jag beskriver. Effekten blir bara tydligare om man gör det.

Kanske din egen typ av sömnmetod (vill minnas att du skrev att du inte använde AW:s metoder rakt av) är humanare. Men att läsa på forumet ger inte samma bild av hennes metoder som du ger. Jag spenderade kvällen med att läsa där och se på hennes instruktionsfilmer.
Att applicera de där metoderna på barn (och förmodligen också på vuxna) framkallar samma typ av apati jag sett hos barnhemsbarn och som jag läst om i studier. Inte lika kraftigt som hos Harlows apor eller som hos ett emotionellt söndertrasat barn från Gaza men samma sorts apati. Samma delar i hjärnan är involverade och samma typ av beteende uppstår. Men i olika proportioner såklart (eftersom de flesta av dessa AW barn i alla fall får närhet och trygghet på dagtid tack och lov).

Mitt barn vaknar också glad som en solstråle när han sovit ut ordentligt. Det gör jag också. Skiner som solstrålar gör de flesta barnen på kriscentret på västbanken där jag spenderade en månad för nåt år sedan. De leker och skrattar och sover hela nätterna. Men trygga och harmoniska är dom inte som sagt.

häxjakt

Äldre 7 Feb 22:21

#96

Penida skrev 2015-02-07 21:59:15 följande:

Anna Wahlgrens sajt blev som sagt anmäld till barnombudsmannen för några år sedan av svenska barnläkarföreningen.
Lite citat ur den tråd som fick dem att göra detta går att läsa nedan.

"Dock har han gråtit så mycket så han fått små prickar i huden...känns lite jobbigt i föräldrahjärtana...men annars är vi nöjda med första natten."
"När vi gick in i morse har han blåmärken i pannan, sängen har flyttats säkert en halvmeter ut från väggen av hans dunkande. Han sov djupt och när han vaknade var han inte riktigt så glad som han brukar. Tyst och det tog säkert en kvart innan han kändes som vanligt."
"I morse hade han genom att dunka huvudet i spjälsängen flyttat den 70 cm från väggen. Jag provar tanken hur det vore att med en tolvkilosvikt i sängen dunka mitt huvud i den tills den flyttat sig 70 cm. Vilka känslor skulle få mig att göra så? Idag har vi lekt med de jämnåriga barnen i kvarteret trots blåmärkena i pannan. Det är tur att vi känner grannföräldrarna bra, annars hade de säkert trott att vi misshandlat honom. Nu bjöd de oss på starkt kaffe istället. Grannar är bra"
"Mitt under påminnelserramsandet frågar han efter bröstmjölk. Han är avgjort hungrig, men det är inget jag tar hänsyn till eller låtsas ta någon notis om."
"Han har börjat gråta när vi börjar busa, det hände redan igår. Och han blir ledsen när vi går upp på övervåningen där hans rum är. Det känns jättetrist, svårt att hitta på bus och skratta när han "genomskådar oss". Vad kan vi göra åt det??"
"Till och från dunkar han in huvudet så jag tror både det, sängen och mitt hjärta ska brista."
"Vid insomnandet gjorde vi alla fel man kan tänkas göra.Han har genomskådat skrattet vid godnattet. Alla lekar är redan sönderlekta. Allt är en väntan på att stängas in i ett mörkt rum".
"Någongång under skrattet lyfter min fru upp honom för att busa, han börjar störttjuta, tror att nu är det roliga slut. Vi leker vidare, men han vet att tiden är utmätt och får det aldrig ur sinnet. Förtvivlan är total när han får en avslutande godnattpuss av min fru, en judaskyss i hans tycke. Så bär jag upp honom för trappan, solfjädrar med två händer. Han vill desperat slita sig."
"Jo, vi närmar oss målgång, men det känns himla jobbigt att inte ta hand om sitt sjuka barn. Bara låta honom ligga där ensam och hosta."
www.familjeliv.se/leave%3A%2F%2Fwww.angelfire.com%2Fart%2Fladydahmer%2Fcrap%2Fanna.htm

Jag är ordlös, mållös och så oerhört sorgsen i hjärtat. Har försökt i 20 minuter att få ihop ett vettigt inlägg av mina känslor men nu ger jag upp.

häxjakt

Äldre 8 Feb 10:06

#115

Jag är ingen perfekt mamma och vi har säkert haft hur mycket tur som helst (så nu är det sagt)

Min pojke på 5½ månad sover hela natten sedan han var 3 dygn. Dom första 5-6 veckorna blev det en bajsblöja mitt i natten som vi bytte, annars sov han.

Men han sover på sida, med bröstet i munnen med sin kropp längs med min och ibland sin lilla hand hållande i ett av mina fingrar.
På dagarna sover han i sjalen hos sin pappa eller i selen hos mig. Han har aldrig sovit en minut ensam, jag vet inte om han kan det för vi har aldrig försökt.

En av dom absolut häftigaste upplevelserna i vårt föräldraskap är att se hur han sakta men säkert bryter sig loss ifrån oss.
För tre månader sedan så kunde han ligga i babygymmet en liten stund medan någon av oss satt hos honom. Men sedan visade han tydligt att han ville upp i sjalen igen.
Nu så visar han tydligt med blick och kropp och ljud att han vill ner på mattan och leka med sina leksaker en stund och han kan sitta där länge. Stunderna blir längre och längre och fler och fler.
När han sedan ledsnar och vill ha närhet så gör han ett ljud och sträcker armarna så att man kan plocka upp honom.

Samma sak på nätterna, det blir fler och fler nätter och längre och längre stunder på nätterna då han puttar sig bort en bit och sover på rygg med bara en hand utsträckt för att röra vid mig.
Igår natt var en sådan natt då han låg på rygg 20 cm ifrån mig nästan hela natten. Men natten till idag så var han som en liten igel som låg i fosterställning med sina fötter på min mage och handen nästan krampaktigt om ett av mina fingrar.
Igår var en stor dag med mycket nytt som hände (han fick smaka en massa nya smaker och konsistenser i sin plockmat, han lärde sig sitta själv på lekmattan och det blåste storm när vi tittade på trädgården)
Jag tolkar det helt enkelt som att han behövde mer närhet efter en sådan stor dag.

Tänk om jag hade lagt honom i sin spjälsäng och ramsat argt istället för att hålla om honom medan han försökte smälta allt det stora som hänt?

häxjakt

Äldre 8 Feb 13:49

#120

Batmamba skrev 2015-02-08 13:27:06 följande:

Jätteintressant. Undrar vad som händer med bebisar som skriker mycket men som samtidigt får närhet av föräldrarna (typ mitt barn... :-/ ).

Det finns studier som visar att såkallat "attachment" inte blir påverkat av exempelvis kolik så länge som föräldrarna svarar på barnets andra signaler (hunger, ensamhet osv).
Har inga länkar just nu men jag kan försöka gräva fram de som jag läste för några månader sedan om du är intresserad.

Men sunt förnuft säger att det nog går jämnt ut. Som pgw skrev här ovanför så är det ju hemskare att vara ensam och ha ont än att ha ont med sällskap.

Ett tyst barn behöver inte betyda ett nöjt barn nödvändigtvis.

häxjakt

Äldre 8 Feb 22:05

#128

Donum skrev 2015-02-08 21:46:02 följande:

Jag har turen att ha ganska okonventionella föräldrar. När min mamma väntade min storebror (60-talet) fick hon veta att pappa inte skulle få närvara under förlossningen för att han då skulle vara en sanitär olägenhet. Då letade de rätt på ett sjukhus där pappa fick vara med och födde där istället. Då var det ju väldigt hårt reglerat var man födde barn och valfriheten var kraftigt begränsad (jämför t ex med taxibilarna som inte fick rulla om inte facket hade godkänt det med konsekvensen att det var taxibrist). Mamma fick också till sig att barnen inte skulle sova hos henne samt bara ammas var fjärde timme. Det fick hon till sig när hon födde mig på 70-talet. Som tur är, är hon vrång, i synnerhet när det inte känns rätt, så hon struntade i det. Hon gick och hämtade mig från sovsalen och ammade och sov med mig. Mina föräldrar har också så länge jag kan minnas haft en extrasäng i sitt sovrum för att vi barn skulle kunna komma in och lägga oss där ifall vi vaknade på natten. Vi var fem syskon så alla fick inte plats i deras säng. Det har på intet sätt gjort oss otrygga eller osjälvständiga. Tvärtom. Vi har alla blivit charmigt obstinata. ;) Vi har alla släppts iväg ut i världen själva men med en grundmurad trygghet och visshet om att vad som än händer, om jag så befinner mig på andra sidan jordklotet, så kommer mamma och pappa till undsättning om jag behöver det. Faktiskt, så har vi haft den känslan oss syskon emellan också.

Jag tål inte att höra något av mina barn gråta. Det spelar ingen roll om jag vet att mitt barn är hos en kompetent människa - gråter mitt barn så ska h*n vara hos mig eller sin pappa. Senast idag så föreslog barnens farmor att hon skulle ta minstingen (2 månader) så att jag skulle hinna äta. Inga problem, så länge hon är nöjd, men så fort hon gråter så måste jag ta henne till mig. Jag kan inte äta och lyssna på hur hon hetsar upp sig mer och mer. Det har jag inte kunnat med något av barnen. Det känns rent fysiskt att jag måste ta hand om mina barn och det är den känslan jag inte förstår hur man kan ignorera. Man skadar rimligen inte bara sitt barn utan sig själv också.

Ja, det blev en roman här också. :)

${#emotions_dlg.flower}$ Precis så känner jag också. Det är ju instinkt att ta hand om sitt barn, hur kan man inte bara ignorera sitt barn utan också sig själv och sina egna mest grundläggande instinkter? Gör det inte fruktansvärt ont i kropp och själ att göra det? Jag får ont i magen av blotta tanken.

Roligt att läsa om din beskrivning av din egen uppväxt och känslan du har av trygghet. Det är likadant för mig.
Mina föräldrar släppte mig lös i skog och mark och jag har aldrig någonsin varit rädd eller "tittat mig över axeln" - jag vet ju att jag är trygg och att någon räddar mig om det behövs.

Reaktioner på Anna Wahlgrens sömnmetod

INNEHÅLL