Reaktioner på Anna Wahlgrens sömnmetod

Det låter kanske tokigt när jag säger det men se det som något positivt, du har hjärtat på rätt ställe och låter dina instinkter tala för sig. Instinkter som alla har men vissa väljer att lägga band på eller är för sjuka för att känna av. Det ska kännas om man läser något liknade.
Jag kom i kontakt med dessa metoder när mitt barn var spädbarn och jag reagerade ungefär som du då, nu, långt senare kan man väl säga att jag har studerat det och ja, det är på riktigt och långt värre än jag trodde då.
Tack för att du skrev, jag vet att det finns flera som håller med mig och som vet precis vad det handlar om men du är nybliven förälder och kommer säkert i kontakt med andra som är.
Grattis till din son, mys på:) Ett barn kan aldrig få för mycket närhet och kärlek.

Min uppfattning är att det minskar för att sedan öka beroende på hur debatten ser ut utanför forumet. Är det tyst ökar anhängarna i antal osv.
Jag ber samma bön. Hoppas ovetande får upp ögonen och säger sin sak.

Ja, tyvärr..

Skulle inte kalla det SHN heller? Enligt metoden ska man ej gå in annat än vid KRIS (då du säger dig vara påläst vet du säkert hur lite som faktiskt räknas dit) utan du ska, beroende på situation, utanför rummet, ramsa i ett tonläge du anser passar beroende på vad du tycker barnet visar genom sitt skrikande (argt barn, sur ramsa osv), göra husljud eller spela musik som överröstar skriket, inte göra någon "insats"..
Har du läst boken?

Jag har läst det redan men länken fungerade inte här, jag har också haft problem med att kopiera in länkar?
Jag kan försöka igen.
http://detkänsligabarnet.se/2013/det-kom-ett-brev-om-somnmetoder/
Jag tycker också detta är ett väldigt talande exempel, det är starkt av henne att våga (många gör ej det, inte helt lätt att säga att man hade fel eller gjorde fel) och jag önskar att fler vågade för det kommer få någon annan att tänka ett steg längre.
Äh, jag klistrar in texten istället.

"Hej Daniel!

Jag har följt din blogg sedan årsskiftet. Jag har även läst äldre inlägg och hajade till när Anna Wahlgrens sova-hela-natten-metod (?SHN?) berördes. För vår del har den varit alldeles underbar. Lilltjejen ?kurades? vid 8 månader och det gick plättlätt. Efter två nätter sov hon 11 timmar i sträck och ifall hon vaknade till så ramsade vi mjukt från vår säng så att hon hörde det in bakom skynket två meter bort och somnade om så gott, så gott. Om läggningen någon gång strulade så ramsade vi hurtigt från diskbänken lite då och då så att vi fick sista ordet. Så sov hon. Wonderful. Storasystrarna som då var X år och Y år behövde ju också lite tid innan läggdags så det var ju bra om minstingen somnade vid sjusnåret. Detta fortgick i ett och ett halvt år och så kom lillebrorsan till världen och läggningarna började strula. Gap och skrik bakom skynket och arga protester. En så kallad fnurra på tråden som det kallas på Annas forum.

Fnurra på tråden? Snarare en listigt kamouflerad misshandel utförd av oss vuxna gentemot vårt barn som på alla möjliga sätt försökte nå oss genom våra högljudda ramsor, tillrättalägganden och korta natti natti sagda under promenaden ut ur rummet, bortvända från henne som lämnades ensam i totalmörkret bakom mörkläggningsgardinerna.

Du skriver att det saknas forskning om de långsiktiga effekterna av bland annat denna sömnmetod och det är synd. Själv har jag kämpat i ett halvår för att lappa och laga de gigantiskt trasiga sår vårt handlande orsakat vår dotter. Anknytningen har fått börja om och huruvida den kommer att bli fullständig återstår att se men det går framåt. Hon fyller tre år om en månad och somnar numera alltid med mamma eller pappa vid sin säng. Hon väljer också själv att hålla mig i handen vilket har tagit lång tid för henne att kunna ta emot.

Man kan väl säga att jag vaknade upp till sist och undrade vad fan vi höll på med. Hur skulle jag själv känna mig ifall min sambo totalt ignorerade mina kommunikationsförsök med ett goddagyxskaftsvar repeterat fyra gånger, ibland sex ifrån andra änden av huset? Jag skäms verkligen över detta.

Det är möjligt att andra SHN-utövare lyckats bättre än vad vi gjorde. Att deras barn gladeligen hoppar i säng för att sova så gott som de blivit lärda och fortsätter med det år ut och år in. Kanske följde vi inte alla delmoment i metoden utan ville bara ha russinen ur kakan med lång sammanhängande sömn och minimal insats när barnet ibland vaknade på natten? Med andra ord kan jag inte säga att metoden som sådan är skadlig men jag VET att den förenklar och reducerar barnet till något som knappt är mänskligt. På natten sover man. Punkt. Somnar man inte snabbt och lätt så har mamma eller pappa inte varit tillräckligt tydlig i sitt ?besked?. Vilket trams.

Detta har alltså jag, en mogen människa över 40 år med ytterst välordnade förhållanden i arbetslivet, plånboken och tillvaron i stort gjort mot mitt barn. Hjärtat blöder.

Jag tror inte att det hade satt sådana spår ifall vi bara låtit bli att försöka rätta till den där fnurran som uppstod vid tvåårsstrecket. Innan dess så sov hon ju verkligen gott direkt en minut efter gonattet. Grät aldrig på natten utan gnydde till och fick höra en mjuk röst med de välbekanta orden. Skadan uppstod nog när läggningarna INTE fungerade så och vi valde att utöva SHN-metodens olika verktyg för att dottern skulle somna av sig själv. 30-40 minuters duell var inte ovanligt. Där gick det sannerligen fel.

En kväll i somras bad jag om förlåtelse till henne. Vi hade läst saga tillsammans och hon blev som vanligt arg och aggressiv mot mig. Trött och ilsken. Kudden flyger iväg mot mig otaliga gånger och händerna slår mig. Igen. Ingen kontakt. Så hade det varit hela sommaren. Hon kändes inte närvarande utan gled ofta in i ett konstigt ansiktsuttryck med underbett och stel blick och så dessa klösande små händer som slet bort mina händer när jag skulle hålla om ryggen för att lugna. Detta oavsett hur mjukt jag rörde henne.

Förlåtet ja. Jag kände mig ofta tom och ledsen inombords i dessa situationer. Vad skulle jag göra? Hur skulle vi kunna rätta till det vi antog gått snett? Hon ville inte ta emot närhet annat än i bussituationer och framför allt inte vid läggdags. Just denna kväll så började jag bara prata. Prata om hur ledsen jag var att hon fått vara alldeles ensam i sin säng och att jag förstod hur ensam hon måste ha känt sig. Att hon nog varit väldigt rädd i mörkret och att mamma och pappa gjort fel som inte kommit och tröstat då. På alla möjliga vis så beskrev jag vad jag trodde hon upplevt och strök henne över kinden under tiden. Det som händer under dessa minuter är för evigt fastborrat i mitt minne och mitt hjärta. Lilla Elin börjar gråta, inte på ett barns sätt utan på ett mycket plågat och återhållsamt sätt. Som om hon kämpade med att kontrollera sig. Hon ligger på rygg i sin säng och jag sitter på golvet bredvid. Hennes blick stirrar upp i taket och underläppen darrar. Hennes bröstkorg nästan krampar av andningen som blivit alldeles ur fas. Hon försöker säga något men det bara gurglar och hon kräks rakt upp i luften. Jag hinner inte röra mig innan hon fullkomligen kastar sig om min hals och håller armarna hårt knutna runt mig. Hon kan inte riktigt prata utan kräks mera och vi torkar bort det med täcket. Jag fortsätter att prata, stackars lilla Elin som varit så rädd och ensam. Så rädd och ensam och mamma kom inte. Förlåt Elin, förlåt. Jag ska aldrig aldrig göra så igen. Det var fel. Förlåt. Och så vidare tills hon slutar att gråta. Då börjar hon prata. Säger att jag var skrämsig då. Att hon var jätterädd. Om och om igen.

Nästa dag har vi en helt annan tjej hemma. Hon sitter nära. Jag får krama lite försiktigt. Vid kvällssagan avbryter hon mig och ber att få höra om när hon var ensam och rädd. Jag berättar och ber om förlåtelse. Hon somnar gott. Efter detta har det bara blivit bättre och bättre men det är ändå inte fullständigt. Svårt att förklara men påtagligt för mig som mamma.

Oj. Det blev långt ändå. Jag ville bara berätta vår historia som ger en inblick i vad just denna metod råkat ställa till med i vår familj. Lillebror som är tio månader kommer lyckligtvis aldrig att uppleva samma sak. Om du eventuellt har någon fråga så svarar jag gärna.

MVH Elins mamma"

Det man bör lägga vikt vid där, i brevet, är barnets reaktion vid sin mammas "förlåt" då det faktiskt visar på hur ett barn mest troligt upplever det. Skrämsigt säger flickan som inte är så liten längre och kan sätta ord på sina känslor, ett spädbarn har självklart inte ord för att förmedla sina behov och känslor men nog är det förbannat skrämsigt för att använda flickans ord att vara helt beroende av någon annan och med det hjälplös, inte ha utvecklade försvarsmekanismer eller tidsperspektiv att tala om. I en perfekt värld hade barn haft föräldrar som hade uppmärksammat barnet oavsett vad klockan visade på och tillfredställt barnets behov då det gör att barnet utvecklar en inre trygghet men här, istället, bemöts det med en ramsa som säger aboslut INGENTING av värde.
Jag vänder mig inte mot att barn sover i egen säng eller att föräldrarna önskar att det ska göra det, jag vänder mig inte mot att barn somnar på egen hand utan närvarande förälder eller att föräldrarna önskar att barnet ska göra det. Jag vänder mig mot att man, enligt denna metod, inte ska se barnets verkliga behov utan bemöta det på ett sätt som jag finner omänsligt. Mycket av det hon frespråkar kan vi hitta i tidigt 1900-tals råd kring barnuppfostran, sen länge vet vi bättre och borde agera därefter.

Anna Wahlgrens sajt blev som sagt anmäld till barnombudsmannen för några år sedan av svenska barnläkarföreningen.
Lite citat ur den tråd som fick dem att göra detta går att läsa nedan.

"Dock har han gråtit så mycket så han fått små prickar i huden...känns lite jobbigt i föräldrahjärtana...men annars är vi nöjda med första natten."
"När vi gick in i morse har han blåmärken i pannan, sängen har flyttats säkert en halvmeter ut från väggen av hans dunkande. Han sov djupt och när han vaknade var han inte riktigt så glad som han brukar. Tyst och det tog säkert en kvart innan han kändes som vanligt."
"I morse hade han genom att dunka huvudet i spjälsängen flyttat den 70 cm från väggen. Jag provar tanken hur det vore att med en tolvkilosvikt i sängen dunka mitt huvud i den tills den flyttat sig 70 cm. Vilka känslor skulle få mig att göra så? Idag har vi lekt med de jämnåriga barnen i kvarteret trots blåmärkena i pannan. Det är tur att vi känner grannföräldrarna bra, annars hade de säkert trott att vi misshandlat honom. Nu bjöd de oss på starkt kaffe istället. Grannar är bra"
"Mitt under påminnelserramsandet frågar han efter bröstmjölk. Han är avgjort hungrig, men det är inget jag tar hänsyn till eller låtsas ta någon notis om."
"Han har börjat gråta när vi börjar busa, det hände redan igår. Och han blir ledsen när vi går upp på övervåningen där hans rum är. Det känns jättetrist, svårt att hitta på bus och skratta när han "genomskådar oss". Vad kan vi göra åt det??"
"Till och från dunkar han in huvudet så jag tror både det, sängen och mitt hjärta ska brista."
"Vid insomnandet gjorde vi alla fel man kan tänkas göra.Han har genomskådat skrattet vid godnattet. Alla lekar är redan sönderlekta. Allt är en väntan på att stängas in i ett mörkt rum".
"Någongång under skrattet lyfter min fru upp honom för att busa, han börjar störttjuta, tror att nu är det roliga slut. Vi leker vidare, men han vet att tiden är utmätt och får det aldrig ur sinnet. Förtvivlan är total när han får en avslutande godnattpuss av min fru, en judaskyss i hans tycke. Så bär jag upp honom för trappan, solfjädrar med två händer. Han vill desperat slita sig."
"Jo, vi närmar oss målgång, men det känns himla jobbigt att inte ta hand om sitt sjuka barn. Bara låta honom ligga där ensam och hosta."
www.familjeliv.se/leave%3A%2F%2Fwww.angelfire.com%2Fart%2Fladydahmer%2Fcrap%2Fanna.htm

www.angelfire.com/art/ladydahmer/crap/anna.html

I den tråd jag då läste för ett par dagar sen som Anna Wahlgren svarar i och står bakom heter det (om barnet skulle skrika tills det kräks)
"Men kräks han så skulle jag faktiskt se till att ha ett enormt extra örngott eller så i sängen eller extra lakan, när han somnat och sovit EXAKT 10 min, går man in och tar bort det som det är kräks på medans han sover. Det är ganska ofta som många barn "lär sig" att hamna i affekt och att det har en viss "belöning" om du är med? Min son är lite samma sort som din. Det gäller att ha viss is i magen då"
www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php&t=51114

Kan ju fortsätta med lite citat då det är nytt för vissa vad metoden (eller AW då allt är hennes ord nedan) står bakom.
" Vargtimmen kan spöka i flera veckor. Barnet vaknar en eller flera gånger mellan 4 och 6 eller somnar inte om alls, i början. Ha tålamod! Gå inte in, annat än möjligen en enda gång vid totalkris. Mota Olle (vargen) i grind redan när lilla ungen vaknar, glad, med en ramsa x4 i ljus och vänlig och betryggande ton, som säger att dagen inte har börjat än (för barnet). Undvik senare i det absolut längsta att göra något. Gör andra ljud i huset, eller låt det vara tyst. Om och när du känner att du verkligen inte orkar höra mer - en utgångspunkt som är psykologiskt nyttig därför att den avhåller dig från att tycka synd om barnet, som det inte synd om ett dugg (det är bara att lägga sig ner och sova, och det kommer den lilla älsklingen snart på också, om inte annat så av rena tristessen), kan du ge en mycket bestämd, hög, småarg ramsa, som talar om att du och resten av världen fått nog. Vid komplett desperation, lägg tillrätta, men i så fall bara en enda gång under morgonen och under tystnad. Ut genast. Ramsa, sätt punkt och gå."
www.annawahlgren.com/index.php/view/svenska/shn-tips-pa-vagen

Ur SHN- boken:
"Första gången är det inte roligt att "solfjädra" en mer eller mindre chockad, motspänstig unge som ser en enda stor varg i dig-du såg Felix pappas rapport här ovan;han ägnade exakt 45 minuter åt att solfjädra sin son innan budskapett hade landat på ett för båda pater betryggande sätt."
"Solfjädern som krisverktyg får ta den tid det tar. Den måste då vara så pass kraftfull att lilla barnet inte kommer åt att vända och vrida på vare sig huvudet eller kroppen. Och det är, som du förstår inte populärt första gången-ingen människa varken stor eller liten, tycker om att hållas fast."
"Känner du dig våldsam och otrevlig som håller barnet på plats och bjuder ett så orubbligt motstånd mot barnets frenetiska utbrytningsförsök betänk två saker:
*Så lång tid som första gången för solfjädern som krisvertyg att förmedla sitt betryggande budskap tar det aldrig mer.(Förutsatt att du inte avbryter den innan du nått ditt sömntunga mål!)
*Kraften du använder, "våldet" du brukar är inte värre en det våld du skulle vara tvungen att ta till om och när ditt lilla barn vägrade låta sig spännas fast i bilbarnstolen, exempelvis. Visa saker kan helt enkelt inte diskuteras. De måste genomföras, punkt slut"

"Brutala solfjädern: Lägg tillrätta. Armarna upp, benen ut, huvudet bort från dig + omedelbar solfjäder, statisk och bestämd: DU ÄR TYST. DU LIGGER NER. Inte huvudet och inte lilla kroppen ska ha en chans att slingra fram några frågetecken på det beskedet. Håll kvar så, enligt skruvstädsmodellen, tills hans utbrytningsförsök ebbar ut och han börjar slappna av, tyst. Stå kvar. Du kan släppa av lite på det mycket pressande greppet när du känner att han har mjuknat i kroppen och är stilla, men minsta förnyad anspänning i sänghalmen föranleder ett nytt obevekligt skruvstäd. Stå kvar. Pröva på att släppa efter en anings aning enligt ovan - men återgå till skruvstädet så fort han börjar krångla det minsta igen. Osv. Ge dig inte, tänk på annat under tiden, ha mörkt i rummet och låtsas att du mediterar Rolling Eyes Lyssna till andhämtningen: när den är alldeles lugn kanske han hinner somna eller rentav redan har somnat. Det gör ingenting, i denna kris-minikur Exclamation Stå hellre en liten aning för länge än för kort. Smit ut snabbt med ramsan modell bekräftelse, lugn och rätt låg, x 4."
www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php&postdays=0&postorder=asc&start=15

"Spring sedan inte och byt och härja på natten. Bädda med plastad frotté under lakanet så madrassen skyddas och låt honom hålla på bäst han vill, tills han tröttnar (för det gör han, om ingenting händer). Budskapet är PÅ NATTEN HÄNDER INGENTING. Ramsa honom till den informationen med en attityd av självklarhet. Vill kan kissa och bajsa i sängen - vilket han naturligtvis inte vill, egentligen - så får det vara upp till honom. Tråkigt, men ingenting du kan avhjälpa genom att ständigt bekräfta eländet, dvs springa där och försöka lösa "problemet" åt honom, vilket är, och blir, underhållning. Det får han ta hand om själv. För på natten händer ingenting, som sagt.
Då ska det räcka med att du byter lakan en gång om dagen
php5.web-3.crystone.se/annawahlgren.com/forum/viewtopic.php