Hjälp! Orkar inte mer snart ..

Du skriver inte hur gammal han är? Men i största allmänhet skulle jag nog säga att han i alla fall inte mår bra av att bli hotat hela tiden, och självklart reagerar han också på att du inte mår bra.

BUP! Ni behöver hjälp snabbt! Och att du är labil och oförutsägbar i ditt handlande mot pojken gör att han testar dig och dina gränser för att se vilken sida står mamma på idag?

Det är ju självklart bara en teori..., men våga be om hjälp!

Hur gammal är pojken?

Han är 4,5 år snart och har dessutom en lillasyster på 2 år, tror jag måste blivit deprimerad i samband med henne födelse för det var ungefär där jag började må dåligt då lillasyster är ett väldigt krävande barn så har inte kunnat ägna så mycket tid åt sonen som jag velat men när jag väl försöker göra det så hjälper det inte! :( Känns så skit just nu och jag kan inte vara glad fast jag älskar mina barn mest av allt på hela jorden! Skulle gå under om någon tog dom ifrån mig men just nu är mitt tålamod på 0 :( känner mig psykiskt utmattad bara och har ibland lust att ge upp allt .. Därför jag inte vågat be om hjälp men nu inser jag att jag behöver det .. Är så rädd bara för jag själv blivit omhändertagen som ung och blir rädd för mig själv att jag känner mig som Hulken ibland typ .. Men tänkte ringa till BVC och be om att få en tid där och prata :/ tänkte mer om någon vart i samma situation kanske och hur man tar sig ur det .. Mådde bättre i somras och märkte då att min son mådde bättre och lyssnade mer på honom men nu har jag fått en svacka igen och jag hatar det :(

Menar att sonen mådde bättre i somras och lyssnade mer på MIG*

Du begär alldeles för mycket av honom! Han är 4 år gammal och verkar bete sig rätt normalt för sin ålder. 4-åringar lyssnar på mamma bara när de känner för det, och det är väldigt vanligt att de springer i väg rätt vad det är. Att han drar fram leksaker låter också helt normalt.
Tyvärr är det dina reaktioner på honom som inte är normala, och det är ju inte heller konstigt när du varit deprimerad så pass länge och dessutom har tvångstankar. Du måste söka hjälp - för hela familjens skull!

Ja, det där med leksaker kan jag förstå och ta, men att han springer iväg nästan nära gatan och skrattar när jag blir arg är ganska frustrerande, det känns som han enbart gör det för att testa min gräns då liksom men vad ska man göra när INGET hjälper?! och jag har många vänner med barn i samma ålder eller lite yngre som inte gör så, eller när vi är på kalas bland andra barn så är han den som springer runt mest och gör massa saker som smäller i dörrar o.s.v .. Jag har sökt hjälp för mina tvångstankar och står på kö för KBT behandling överväger om jag ska börja med medicinering men vill helst inte det .. Har dock en vän som är "värre" mot sina barn, alltså hon ryter till mer och sådär och hon säger oftast att min son kanske beter sig så för att jag är för snäll, vilket jag har varit innan, han har varit/är min gosprins så han har väl blivit lite bortskämd genom åren och fått göra lite som han vill innan och så men ogillar skarpt när han beter sig så som jag skrev ovan att smälla i dörrar och sånt och där vet jag inte hur jag ska få honom att lyssna på mig i såna situationer ..

Är nog därför jag mår så dåligt och får dåligt samvete när jag blir arg så ofta nu förtiden för det är verkligen inte jag och blir ledsen och går ännu djupare i depressionen, som sagt, en ond cirkel :(

Vär är pappan? Lyssnar pojken på honom?

Barn blir inte ouppfostrade för att man är för snäll, barn blir "ouppfostrade" för att man kommer med tomma, helt orimliga hot samt säger nej i situationer där man inte orkar ta kampen och se till att nej betyder nej, och inte blir ja när barnet tjatat tillräckligt mycket. 

Först och främst skulle jag se till att trötta ut barnet ordentligt, rent fysiskt. Barn blir sjövilda när de inte fått utlopp för sin energi. Ut i skogen eller till någon lekplats, spring och busa och engagera dig i leken. 

Förbered honom på vad ni än ska göra. Berätta exakt vad ni ska göra och vad man behöver tänka på, tex vi ska gå och handla och då behöver du ju hålla mamma i handen/i barnvagnen när vi är vid stora vägen. Så får du hjälpa mamma och plocka alla matvaror och lägga i vagnen. Låt inte arg eller förmanande. Upprepa massa gånger.

Sänk kraven och välj dina strider, säg bara nej om du verkligen menar det och vet att du kommer "vinna". Tex om han vill sitta framför tvn och äta så skulle jag sagt ok, men det hade varit väldigt trevligt om du ville sitta här med mig vid bordet och sen inte gjort någon grej av det. Om han skriker och gapar så säg att du behöver inte skrika så jag hör dig ändå, ignorera att han skriker och "beter sig illa" utan låtsas som ingenting och prata med honom i normal samtalston.

Försök att undvika situationer då det brukar gå över styr eller där han stör andra, det får dig bara att må sämre när du inte kan hantera dem. 

Vissa saker, som tex att springa ifrån dig vid stora vägar är ju farligt, så där måste du hindra honom, fysiskt om han inte lyssnar. 

Kärleksbomba! Säg att du älskar honom och hur roligt du tycker det är att umgås med honom. När min 3-åring fått ett utbrott vill han alltid ha en kram efteråt, han blir ju ledsen också när det blir tokigt. Ha mysstunder! Min 3-åring har ett litet täcke och varje morgon och kväll myser vi med täcket i soffan och äter frukost och kvällsmat där. Mys istället för bråk om att han inte sitter still och äter.

Sök hjälp om du känner att situationen är för svår!