Oktoberbebisar 2015

Det lät ju lite trist, men ni verkar ju ha bra odds om ni ska ha syskonverkstad.

Ja, avslaget var ju en udda historia här. Det höll på i 8 dagar, tror jag det var, sedan tog det paus i några dagar och kom igång igen för att sedan bli minimalt så jag undrade om det var över eller om jag läckte annat. Nu är det väl en halv vecka sedan jag slutade med trosskydd. Lilleman är 6 veckor på torsdag. Sist hade vi nog sex efter 4 veckor när lillasyster kom.

Brösten trodde jag också hade lagt sig. I början rann det ju så fort jag tog bort trycket från amningsinläggen och då kände jag mig inte särskilt fräsch. Sedan har det varit lugnt, men sedan åt han tätt igår och genast blev det mer igen. Idag släppte han tutten när jag skulle gå och hämta telefonen. Det tog en stund innan jag fattade varför han såg nyduschad ut i ansiktet och det fortfarande kom i en tunn stråle. Så jag känner mig inte minsta sexig. Jag tänkte tanken att ge ett paket med kondomer till fars dag, men orkade inte. Sedan vet man heller aldrig här när sömnen väl infinner sig för lilleman och han sover sina 1-2 timmar eller 3 minuter. Börjar han skrika gör han det oftast med besked. Så kombinationen med sömnbrist, eftersom jag har svårt att lägga mig vid 8-9 och inte får sova till 9 med tanke på äldsta som studsar upp vid 7, så finns ingen lust här alls. Tyvärr blir det ju inte bättre med preventivmedel heller.

Ska ni andra satsa på syskon eller ska ni fixa preventivmedel på återbesöket. Jag var inne på p-stav då vi väl gjort vårt, men bm menade på att jag skulle få lika mycket blödningar som med Cerazetten, så det tyckte hon inte var att rekommendera. Hon var inne på spiral, men jag tycker man mest hör om de som får problem med det, så det känns inte så lockande, så blir nog minipiller igen, tror jag. De fungerade ju utan mens första 6 månaderna i alla fall.

Ja, här finns också en kräkis. Varje dag går minst en body, haklapp och pyjamas åt. Handdukarna hinner väl ibland torka till mellan varven och återanvänds. De små från IKEA fungerar inte den här gången utan det krävs tjockare och större då han matar ut så det väller ut. Oftast klarar jag mig hyfsat i alla fall, även om han ger samma signaler för att han är hungrig som innan han kräks, så han har spytt mot bröstet ett antal gånger. Så här gäller att ha en handduk hängd i bh-kanten för att inte bli blöt av både tur och returen. Idag lyckades han också bajsa ner mig i bärselen, då det läckte både uppåt och på sidan.

Apropå föräldraledighet, så blir det väl jag som tar det mesta. Jag jobbar i skolan och sambon är enda heltidsanställda med full kompetens i företaget, och handleder de andra 2, så det hade väl fungerat att han vore ledig 1-2 dagar per vecka beroende av väderlek, men det är ju inte så lätt att genomföra i praktiken med flexibla dagar som kan bestämmas dagen innan. Med förra barnet var han föräldraledig/hade semester när jag sommarjobbade och tänkte ta en del dagar under vinterhalvåret, men det blev aldrig av. Å andra sidan var han sjukskriven för sin Crohns/Ulcerös colit första halvåret innan han opererades.

Nu är väl frågan om jag ska börja arbeta i oktober efter höstlovet någon dag i veckan för att lättare kunna få plats på förskolan eller vänta till januari. Risken finns ju oavsett att barnen hamnar på två olika förskolor och äldsta på skolan, i värsta fall i 3 olika stadsdelar. Nu i början har jag tagit 5 dagar, innan jag vad föräldralönen hamnar på och hur väl jag håller budgeten.

Nä, här borde det väl inte bli fler barn, då vi ändå har 4 tillsammans från 11 år och neråt, så vi borde ju skydda oss, men att sterilisera sig känns inte aktuellt. Samtidigt känns det just nu snopet att inte få vara gravid med all förväntan eller få uppleva en förlossning igen. Inte är det direkt aktuellt med en sladdis heller då vi ändå är 40.

Ni som steriliserat er har ni så att säga känt er färdiga med barn känslomässigt eller är det ett logiskt beslut om vad som är bäst? Det knäppa för min del är ju att jag hyst samma tankar efter varje gång, men man kan ju inte skaffa barn på barn, man ska ju ändå orka ta hand om dem och helst lyckas uppfostra dem också. Det sistnämnda känns extra tufft just nu med min äldsta dotter som i princip skiter i vad jag säger och flinar. Samtidigt är det så mysigt att se hur mycket de uppskattar sin lillebror andra stunder, så man smälter.

Ja, tack och lov slapp jag väl foglossning, så jag kunde sitta skräddare även i slutet av graviditeten, annars hade jag ju inte haft plats att sitta med magen.

Vad skönt att du fick gehör för ditt mående!

Jag minns inte längre om det pratades om det på föräldrautbildningen, det var ju 5 år sedan jag gick.
Bvc-sköterskan nämnde det på hembesöket och gav någon form av broschyr. Sedan brukar det väl kollas av muntligen vid varje besök om man väljer att svara ärligt på frågan hur det går. Bm höll väl lite koll på mig under graviditeten då andra barnet blev en chock att det tog sig så fort och jag var väldigt tröttkörd av dotterns många uppvaknanden på natten. Denna graviditeten mådde jag ju bättre, men var ju ändå väldigt trött och grinig.

På eftermiddagarna återkommer tröttheten trots att jag haft två bättre nätter nu. Det svåra är ju att komma i säng i tid i förhållande till lillemans tider.

Jag tror knipövningar är enda knepet. Vi har ju inte testat än ...

Min första dotter var en lättviktare på 2890 g och vägde 2710 g som lägst. Sedan vägde hon 2874 g vid 1 vecka, 2942 g vid 2 veckor, 3210 g vid 3 veckor och 3612 g vid 5 veckor. Vi hade en extravägning vid 2,5 veckor. Som jag minns det följde hon sin kurva.

Lilleman går upp betydligt mer per vecka, men äter ju mycket, men inte lika ofta. Storasyster ovan åt väldigt ofta, men somnade vid bröstet.

Så följer de kurvan så är det okej. Skulle BVC-sköterskan hysa oro får du en extra vägning. Sedan finns det ju alltid barn som går upp mer tänker jag.

Jag kan förstå det där med att hålla fasaden, för det är ju det som är kutym att svara på frågan, men å andra sidan är det ju bättre att gråten får komma ut och att man får mer hjälp om man behöver. Risken är ju att man faller djupare om man lyckas hålla fasaden uppe, tänker jag. Så se det inte som ett nederlag, utan att du var stark nog att prata om det!

Nä, man kan inte och ska inte klara allt här i livet. Jag är evigt tacksam att jag har haft hjälp av vänner och även professionell hjälp också i perioder då jag råkat ut för ganska många bakslag eller andra händelser i livet. Så det är skönt att det finns.

Vad bra att du har en så förstående sambo också, det är guld värt.

Ja, det är väl lätt att fastna i tron att allt ska vara så gulligt och skimrande när man får barn. Det är det ju också, men vi reagerar ju olika på sömnbristen, täta amningar och en närhetstörstande bebis. Sedan är ju en del bebisar mer nöjda och smidiga och ligger själva utan bekymmer.

Jag tror jag överlag mår bättre nu än under graviditeten då jag hade svårt att orka med mina barn när de krånglade. Visst det tar på energin nu med, främst framåt 4 på eftermiddagen har jag en dip. Tack och lov är vissa nätter bättre, men det är ju det som är det svåra att aldrig veta hur lite eller mycket man kan sova. Att sova ikapp är också lite svårt med 3 barn. I natt åt han innan 11 och sedan 2.45 och 6 då han var vaken i ca 30 minuter varje gång. Jag var i säng innan midnatt så det blev mer än vanligt. Nu återstår det att se när han vaknar igen, då han sovit sedan 5 någon gång.

Det måste jag också ta tag i när jag orkat möblera om, så han inte ramlar i golvet. Å andra sidan är väl risken istället att ligga i kräks, då det kommer ganska mycket många gånger.