Elesif skrev 2015-09-04 18:40:16 följande:
Jag har också BF 17/10 :) Med ditt inlägg så antar jag att allt står rätt till med dig och din bebis också och att det är normalt att det skiljer sig lite från dag till dag?
Jag ringde iaf Förlossningen och de sa att det lät som det var okej eftersom han inte haft uppehåll mer än någon timme och idag har det varit full rulle enda sedan halv tio då jag klev upp, då har jag ju i och för sig suttit still mest hela dagen :) Så jag blev iaf lättad efter samtalet så jag hoppas och tror att det är okej. Men nojig är jag mest hela tiden, allt är så nytt när det är första barnet.
Tack för svar!
Det var så lite så, och att bli orolig är ju inte så konstigt, varken med första barnet eller senare. När det ändrade sig sist tänkte jag att jag väntar till nästa dag och ser och då var det mer aktivitet. Det var ju aldrig helt lugnt, men mindre aktivt. Det är ju alltid skönt att få lugnande besked och det är ju en del av förlossningens uppgifter.
Idag har jag också varit i kontakt med förlossningen. Jag har haft mer sammandragningar de senaste två dagarna och ännu mer på kvällarna när jag suttit vid datorn och tagit det lugnt. Idag var vi lite sena iväg, så visst var jag väl lite stressad. På vägen till förskolan med syskonvagnen tyckte jag sammandragningarna kom lite väl tätt och kändes mer än tidigare och även neråt ryggslutet. Då det gick snabbt sist (1,5 timme från 2-3:e värk) så är jag mer nojig den här gången.
Så på väg till jobbet 10 minuter bort började jag kolla tiden på mobilen och insåg att jag hade sammandragningar varannan, var tredje minut och dessutom ganska långa, men det kom jag aldrig ihåg att säga när jag ringde. Så tårarna kom och jag ringde sambon som skulle åka iväg idag tills sent ikväll. Så när jag kom fram till jobbet fick jag be en tjej på expeditionen fixa numret till förlossningen.
På fl sa de åt mig att sjukskriva mig och bara ligga och vila. Skulle jag ha sammandragningar oftare än 1 gång i kvarten eller bli smärtsamma så skulle de dra öronen åt sig och jag skulle ringa igen. Om det fortsatte, men inte så kraftigt är det läge att ringa bm på måndag och få träffa läkare med ev två veckors sjukskrivning. Mest nojig är jag för att öppnas i förtid eller behöva ligga på neo, då jag är ensam med äldsta tösen. Visst sambon tar ju henne med, men relationen till henne och tålamodet är ju inte riktigt detsamma som med vår gemensamma dotter.
Dock hade jag pedagogisk handledning med upplägg av kommande veckas lektioner som jag hoppas kunna genomföra så det ville jag helst inte missa, så jag stannade kvar och väntade, men struntade i lektionerna då jag inte var sinnesnärvarande nog. Jag har undervisning i smågrupper med elever som behöver extra hjälp i matte då de inte når upp till målen, så vi försöker åtgärda delar av taluppfattningen som brister och jag hade bett vår handledare om råd. Under tiden jag väntade satt jag och läste en bok och sammandragningarna lugnade sig lite i alla fall. När jag gick för att fika ökade de igen. Sedan gick jag hem efter mötet och fick färre sammandragningar, men lite kraftigare på vägen. Jag passade på att äta lunch och gick sedan att vila och hade en del kvar. Sambon fick åka iväg, då jag ändå har grannen som back-up idag om något skulle hända.
Hon fick senare köra när jag skulle hämta barnen på förskola då sambon tog min bil och jag vägrar köra en bil med handväxel vid ratten, om jag redan är uppstressad. Dock lyckades vi öppna bakdörren på fel sida, så den gled ur läge igen, vilket jag kanske borde kunnat komma ihåg, men då jag aldrig använt den själv hade jag inte en tanke på det och sambon hade inte sagt något till grannen heller ... men hon tyckte nog det var ganska skönt att få köra egen bil. Dock fick vi ta av hjulen på syskonvagnen för att få in den i hennes Toyota och lite meck är det ju alltid att montera en bakåtvänd bilstol..
Ikväll har jag varit jättetrött och legat i soffan, medan barnen gladeligen fick se på Barnkanalen. Sammandragningarna lugnade sig i soffan, men ökar igen så fort jag är på benen. Barnen var dock vidriga vid matdags och ingen skulle äta köttgryta grinade respektive skrek de, så det var en pärs att få dem i säng. Den äldsta somnade nog på två röda när hon väl bråkat färdigt vid matbordet och frivilligt borstade tänderna och skuttade i säng. Den yngsta stökar mer vid tandborstning då hon är två år och ska göra allt själv, oavsett om hon kan eller inte. Gud nåde den som hjälper henne, då får man ett illvrål som svar och tårarna sprutar.
Nu vid datorn känner jag några sammandragningar igen, men jag hoppas få sova i natt. Natten som var hade jag ändå några sd då och då. Det vore ju skönt att få en lugn helg, så jag kan jobba igen på måndag.
På ett sätt vore det skönt att få träffa läkare om beskedet är att tappen inte påverkats och att jag kan jobba om jag orkar trots mer sammandragningar. Att vara tvungen att gå hemma och vila och inte kunna vara så delaktig i något känns hemskt, men visst det får jag ju acceptera hellre än att jag föder för tidigt förstås. Det är ju ändå 6 veckor kvar ... och vi har varken tvättat klädseln till babyskyddet (eller letat upp spädbarnsinlägget) eller tvättat bebiskläder. Ja, föder jag för tidigt har vi ju inte rätt storlek ändå ... Dock känns det väl läge att börja packa bb-väskan, amningskläderna är ändå tvättade. Sedan ska sovrummet möbleras om så jag får spjälsängen intill sängen och yngsta dottern ska flytta in hos storasyster. Liggdelen behöver vädras och tvättas, så det finns ju en del som borde göras ... Jag får väl skicka sambon att springa till tvättstugan på söndagen för den trappan har ju redan innan varit pustig.
Är ni andra reda för bebis?
Men så är det väl med tredje barnet, man hänger inte riktigt med. Jag märker dock att bebisen reagerar på plötsliga ljud från barnen.