någon mer som nyligen fått missfall/MA och vill följas åt till ny graviditet?

Det var så många frågor så jag gör såhär:

Hur lång tid tog det för er att bli gravida första gången? Vi blev gravida på första försöket.

När fick ni missfallet? När jag var i v.9 (januari i år)

Hur fick ni veta om det? Jag började blöda och åkte in. Allt såg bra ut och bebishjärtat slog. Tre dagar senare blev det mörkare och mer blod och jag fick ont i magen. Åkte in igen, då var det dött på vul.

Hur kom det ut? Det kom ut av sig själv den kvällen.

Har ni blivit gravida igen efter det? Vi plussade 1 maj!

Hur gamla är ni? Vi är båda 34 år.

Direkt när själva fostret kommit ut slutade det göra ont. Blödde i tio dagar.

Jag visste att det var fostret på grund av att vi såg det. Det var nästan lika långt som toppen på mitt lillfinger och låg i sin "säck" och kom ut tillsammans med blod. Men jag tycker också att om du har så ont bör du åka in.

Jag har inte riktigt vågat tro på att jag är gravid än. Men känner att jag måste försöka ha en inställning att det kommer att funka den här gången. Därför lämnar jag tråden nu och hoppas att jag inte kommer tillbaka hit igen.

Tack för allt stöd fram till mitt nya plus och lycka till alla! 2016 är vårt år!

Tyvärr är jag tillbaka här igen.

I januari fick jag mf i v.10, och kom med i tråden här efter det. I maj plussade jag igen. Lyckan var total! Igår åkte jag in (utan att min man följde med) på kub då jag skulle varit i v.13 (12+0). Men fick chockbeskeded att det blivit ma i v.10. Igen. Fast denna gången hade inte kroppen stött ut det. Bröt ihop totalt. Blev inlagd och efter ett flertal komplikationer under natten kom det äntligen ut.

Har varit otroligt nedstämd och deprimerad länge, och fick förra veckan diagnosen hypotyreos och började medicinering. Men det var för sent. Troligtvis beror missfallet på hypotyreosen. Så om jag hade kollat upp min sköldkörtel tidigare... känns otroligt psykiskt knäckande.

Så nu ska jag sluta blöda, få ner mina värden vilket nog tar några månader och sen försöka en sista gång. Men behöver återhämta mig både fysiskt och psykiskt. Förstår inte hur folk klarar missfall efter missfall. Detta var vårt andra och jag är helt förstörd. Var det redan efter första.

Tack alla. Jag vet ju att om det finns någon på fl som förstår, så är det ni. Har en kuratortid bokad idag men egentligen vet jag inte vad det kan göra. Vill bara veta exakt vad det är för fel men de börjar ingen undersökning förrän efter tre missfall, även fast de ser ett mönster.

Så måste göra om alltihop en gång till. Och vet inte om jag klarar det psykiskt, samtidigt som jag bara vill få ner mina tsh-värden och köra igen. Men det kan ta flera månader. Så det är väl beslutet möjligtvis som kuratorn kan hjälpa med.

Hade missfall 30 januari och nu 30 juni. Obehagligt att det är samma datum. Blev gravid direkt när vi försökte igen, men tyvärr slutade de som sagt på samma sätt. Jag har hört precis tvärtom- att det är lättare att bli gravid direkt efter ett missfall för att kroppen är inställd på graviditet?

Ingen aning faktiskt. Tycker att det borde komma igång när som helst när du fått negativt på test. Då är ju kroppen inställd på att inte vara gravid. Men frågan är ju hur långt gången du är? Vet i en av gravid-grupperna jag var med i innan missfallet, så var det en tjej där som fortsatte testa för hon behövde se varje dag att hon var gravid. Men så började testerna visa svagare och svagare. Andra i gruppen berättade då att när värdena blir FÖR höga, slår det över och blir svagare för att sedan till och med kunna visa negativt. Om man späder ut urinen med lite vatten, blev det starkare positivt igen. Men som sagt, vet inte hur långt gången hon var. Tror att det var i v.6-7 nånting. Hon testade detta i alla fall, och då blev det genast starkare resultat igen.

Jag har två missfall nu på raken. Båda i v.10. Känns jäkligt jobbigt och många tankar snurrar nu eftersom de inte startar utredning förrän efter tre missfall. Orkar man igen liksom? Båda gångerna har det kommit ut en liten bebis i miniatyr. Skitjobbigt... Så jag förstår hur ni tänker.

Jag har en nioårig dotter sedan tidigare, men det är min mans första och enda, var tanken. Men så verkar det inte bli.

Vad sa de på gyn?