någon mer som nyligen fått missfall/MA och vill följas åt till ny graviditet?

Hej på er, hoppas in här i gruppen eftersom jag just fått veta att jag inte är i v11 utan har fått ett MA. Gick privat till en barnmorska för att få se att allt stod rätt till. Jag såg direkt på hennes ansiktsuttryck att någon inte stod rätt till, hon sa ingenting på flera minuter och det kändes som de längsta minuterna i mitt liv. Hon frågade när jag hade testat positivt och jag sa den 13/3. Då sa hon att fostret var för litet och att det troligtvis hade dött för två veckor sedan. Hon såg inte heller något hjärta eller rörelser.

Det känns väldigt hopplöst då vi har ett missfall bakom oss och dessutom har försökt i några år med att få barn. Har inga barn sedan tidigare så det här skulle ha blivit vårt första...

I kväll fick jag en första blodig flytning. Kanske missfallet som startar? Jag har någonstans hoppats att det hela ska vara ett misstag och att fostret visst lever, även om jag vet att det är väldigt liten chans.

Åh, vad trist! Efter vecka 12 så tror man ju att man ska svara "säker" på något sätt. Beklagar verkligen!

Nu har jag pratat med Kvinnokliniken och jag får komma dit redan i morgon för en ny undersökning. Skönt att slippa vänta.

I morse var jag och sambon på kvinnokliniken. Fick bekräftat av två olika läkare att det är ett MA. Skulle ha varit i v 11 men graviditeten har stannat av i v 6. Har bara haft en liten blödning och livmoderstappen var slutet, så jag fick en tablett som avslutar graviditeten + 4 cytotec att ta om två dagar. Känns så trist allt och jag vill bara att allt ska vara över... Är rädd för att det ska göra ont att ta tabletterna. Sist när jag fick en spontan abort hade jag otroligt ont.

Det gjorde väldigt ont när jag fick mitt tidigar mf, men så har jag också väldigt smärtsamma menstruationer pga endometrios. Vet inte om det spelar in..? Fick bara med Ipren och Alvedon hem och det känns som ett skämt. Har en värmedyna och den brukar hjälpa mig när jag har mensvärk.

Jag har svårt att släppa ut sorgen. Väntar nästan på att jag ska bryta ihop men det händer inte. Går istället runt som om inget har hänt, även om jag innerst inne vet att jag bara skjuter upp den, för jag orkar inte känna efter. Tror att när allt är över och jag har blött ut så kommer sorgen också.

Fick just ett sms från en av mina vänner med en ultraljudsbild. De väntar sitt första barn. I morgon tar jag tabletterna som ska stöta ut min graviditet. Började gråta eftersom vi hade tänkt berätta snart, eftersom nästa vecka skulle ha varit v 12.

Jag brukar inte vara så lättpåverkad av andras bebisar och sånt, men det där vara bara för mycket just nu. Sist jag såg en ultraljudsbild var det min egen, och det var ju ingen munter syn.

Nu ligger jag här och har just tagit fyra cytotec. Är livrädd för vad som väntar, efter allt jag läst och hur jobbigt mitt första missfall var.

Tack för omtanken! Nu mår jag helt ok. Det psykiska är värre än det fysiska. Har ont, som mensvärk, men det kan jag hantera. Vilar framför tv:n och blir uppassad av min fina sambo. Blöder dock väldigt mycket och det är väldigt otäckt att gå på toa, ser ut som ett blodbad.

Mitt första missfall fick jag förra året i v 6. Det började med kramper och svåra magsmärtor. Bland det värsta jag varit med om. Kräktes av smärtan. Har därför haft sån ångest över att ta Cytotec, men fick inte lika ont nu.

Ja, jag hoppas att det bara har varit otur och slumpen... Samtidigt är det lätt att misstänka att något är fel eftersom vi också har svårt att bli gravida. Jag tror missfall är hemskt oavsett om man har barn sen innan, men för egen del tror jag det hade varit lite lättare om jag hade ett barn. Nu vet man ju aldrig om det kommer att gå vägen för oss.

Tog ca 2 år till första plus (mf v 6) och ytterligare 14 månader till nästa graviditet (MA v11)... Så totalt har vi försökt i över 3 år. Kanske blir IVF om jag inte bli spontant gravid snabbare. Är less på att vänta nu...

Hur länge har ni försökt?