någon mer som nyligen fått missfall/MA och vill följas åt till ny graviditet?

Hittade denna gruppen och följer gärna med er i detta :)

Förra veckan 27/1 började jag blöda mörkbrunrött koagulerat blod, var då vecka 6+4, var helt förkrossad och livrädd eftersom jag var på affärsresa i Tyskland och skulle inte komma hem förrän tre dagar senare. Visste ju inte ifall det var missfall eller en blödning bara. Det avtog efter bara en dag och verkade ta slut. Två dagar senare skulle jag flyga hem och upptäcker på flygplatsen att det börjar igen, denna gång rött blod som är tunnare, kommer ut som klumpar också när jag är på toaletten. Var så rädd att det skulle vara utomkveds och att de skulle behöva nödlanda planet ifall jag skulle få akut ont! Kom som tur var hem ordentligt, har nu kommit blod och klumpar i toan i åtta dagar, igår verkade det avta. Har aldrig haft det minsta ont. Fick komma in och göra VUL den 31/1 och mäta hcg och jämföra med mätning i måndags (2/2). Allt ser bra ut och doktorn säger att vi kan försöka när vi vill igen. Ska tillägga att detta har varit så hemskt och ledsamt, känner igen mig så när jag läser om andra som upplever den där tomheten. Det är ändå en tröst att läsa om andra som är med om samma sak. Var ju helt ofattbart att detta skulle hända mig. Har en dotter på 13 månader som jag hade en helt prickfri graviditet med, blev också gravid på första försöket båda gångerna. Nu går jag och hoppas på det där med att man ska ha lättare att bli gravid efter missfall, jag vill verkligen bli gravid igen så fort det går! Låter kanske hetsigt, men vi vill verkligen ha ett barn till och inte ha så långt mellan barnen. Blir rädd när jag läser om detta med missade ägglossningar och hormonobalans i månader efteråt! Sen vet jag inte hur man kommer reagera när man får ett plus igen. Kommer nog vara orolig länge in i den graviditeten!

Det vart en uppsats här med, men jag är spänd på att följa er och era framsteg och önskar alla all lycka! När fick/får ni tillbaka ägglossning och mens?

Så ledsamt att höra din historia Småland :(

Men jag hoppas att vi alla ska bli gravida snart igen. Jag fick lite hopp idag, det verkar som att blödningen slutat, detta efter ca 9 dagar och jag fick ju missfall i vecka 6+4. Är det lagom länge att blöda? Är rädd att det är ett bakslag och kommer mer senare för att allt inte kommit ut? Hur vet man det? Ni som sen testat med graviditet och fått negativt, hur länge efter MF blev det så?

Och för att svara Nelle så kör vi också på direkt igen! Jag är inte rädd för decemberbarn, har ju ett redan också, om man vill undvika tråkig födelsedag så kan man ju skippa hela perioden november-januari egentligen.

Småland: har inte räknat åt dig, men tänkte tipsa om den här: www.familjeliv.se/pregnancy/calculator , familjelivs graviditetsuträknare. Som många andra tänker jag också mest på att bli gravid igen. Det är det som känns bäst för mig att tänka på, men så är jag ju orolig att det ska ta lång tid och så.

Nelle och Ella: hade ni några gravsymptom som ni nu är av med? Jag hade inga ändå så känner ingen skillnad.

Det där med blödandet är säkert väldigt individuellt och beroende på hur länge man varit gravid. Läste nånstans att man blöder när livmodern drar ihop sig igen, om den var mycket uttöjd så tar det kanske längre tid med blödandet, men så kan man säkert ha livmoder som drar ihop sig olika fort...:/ ?! Jaja. Vi får väl se.

Undrar om du får plus på ÄL-Stickan snart Nelle! För du tänkte väl testa med det med?

Spännande Nelle! Jag är också glad över att ha hittat denna grupp, känner ingen som varit med om missfall heller, så ingen förstår som sagt. När jag blev gravid sist så använde jag den lite småäckliga känna-på-flytningar-metoden. Märktes verkligen vilka dagar det var ÄL och gravid blev jag ju! Nu när blödningen är borta ska jag börja med det igen.

Men Nelle förresten? Kände du av din ägglossning nu? Hyr långt efter MF kom den?

Testade neg 11 dagar efter MF (MF 27/1, neg test 6/2) och har tyckt att jag kanske haft ÄL i helgen som var. Vid mina förra två graviditeter hade jag inga tydliga grav.tecken utom blålila underliv, men nu hänger den där blålila färgen kvar fortfarande så jag vet inte jag. Känner mig så förvirrad i detta! Vill ha styr på mens och ÄL igen. Håller på att försöka flytta jobbresor så att man inte är borta på ÄL-dagarna (galet!) men det är ju svårt när man bara gissar sig fram :( någon annan som har upplevt blålila-underliv-fenomenet och som har haft det kvar tre veckor eller mer efter MF?

Går och väntar på mens, vi har legat i vi med, men det är svårt att hålla uppe ångan och motivationen när man inte vet om man har ÄL eller inte tycker vi. Nu har det gått exakt fyra veckor sen MF, har ju hört historier där det tagit längre än så för att få tillbaka mens. Kommer nog testa i helgen om inget händer innan dess. Suck! Jag tycker detta är så himla segt! Men är förvånad över att livet tuffat på så bra som det ändå gjort i fyra veckor. Men visst gör det lite ont fortfarande att tänka på att man skulle ha varit i vecka 11 nu.

Ja vi får se! Hoppas att det blir som vanligt men hoppas såklart ännu mer på att det tagit sig igen, men det tror jag nog inte. Denna väntan innan mens är de värsta dagarna! Dagarna kring ÄL är ju roliga för då kan man ligga i och dagarna med mens är liksom inget man kan göra så mycket åt heller, men detta nu alltså gör mig lite småtokig! Har aldrig känt några vidare symptom för varken graviditet, ÄL eller mens, så det är bara att fortsätta att räkna dagar här! :/

Har också tänkt på det du säger, att det man läser i olika trådar på internet ger en skev bild av verkligheten. Ett tag var jag så orolig för utomkveds, googlade det och tänkte att oj! Är det så vanligt? Men alla normala graviditeter osv tas ju inte upp för att de människorna inte har något behov att skriva oftast. Gäller det mesta tror jag!

Heja! Håller tummarna! Och hoppas att väntan inte blir för seg :)

Ingen mens här än, 33 dagar sedan MF och 31 dagar sedan det började blöda ordentligt. Testade därför i morse. Negativt, inte en skugga av plus. Antar att mensen kommer vilken minut som helst typ. Känns så himla tråkigt att det inte blev något, även om det såklart är svårt med ÄL efter MF osv, men att mensen nu också drar ut på tiden är än mer frustrerande! Usch, så himla tråkigt just nu :(

Nu har det gått 35 dagar sedan MF och 33 dagar sedan den rikliga blödningen. Har känts som de längsta dagarna i hela mitt liv tror jag. Börjar hoppas lite på att jag kanske kanske är gravid men vill och vågar inte tänka så egentligen. Jag vet ju att det kan gå 6-8 veckor innan man får mens också. Känns som att kroppen är "on hold", känner absolut inga gravid eller PMS-symptom, så kanske har kroppen inte kommit igång sedan MF. Å andra sidan kände jag inget när jag var gravid sist heller. Så jobbigt detta! Tänkte hålla ut till helgen och testa då igen ifall det inte kommit mens innan dess. Hur långt hade ni andra mellan MF och mens?

Höll på att bli galen i onsdags, 36 dagar sedan MF och väntade på mens. Har knappt kunnat koncentrera mig på jobbet utan har suttit jättemycket och tittat på almanackan och tänkt "om jag får mens då så är det ÄL då, eller om jag är gravid blir det BF då och då" har varit ganska besatt av att bli gravid igen ASAP, ville ju ha ganska tätt mellan barnen (ca2 år) Hade ju testat negativt på söndagen. Så jag tog ett test på onsdag kväll igen - negativt. Min reaktion hade jag inte räknat med, blev jätteledsen. Sen pratade jag med min man om att vi kanske borde sexa på lite mer nu när det inte kommer nån mens, vem vet, kanske hade jag ÄL nu? Var ganska inställd på att det kanske skulle ta de där 6-8 veckorna innan jag fick mens igen efter MF. Men han var inte alls motiverad till det, han ville vänta på nästa mens. Då blev jag ännu mer ledsen och arg och förklarade att vi skulle ju haft barn i september, nu blir det kanske inte förrän februari 2016 eller nåt om vi ska hålla på att vänta! Jag fick ta och lugna ner mig och landa lite. Sen kände jag att detta med barn, de kommer när det är meningen att de ska komna. Blev genast lite mer lättad och slutade titta på almanackan på jobbet och ändrade inställning till att försöka leva lite och planera andra saker än barn i livet, typ en resa. Vi tänkte köra igång igen på söndag efter att jag skulle testa en gång till, för att få ett avslut, om jag inte var gravid då så skulle det inte vara någon idé att testa på ett tag eftersom vi knappt haft sex de senaste två veckorna eftersom jag väntat på mens. Så jag testade och det var positivt!!! Kan inte fatta det! Blev först jätteglad men sen orolig. Det var ett väldigt svagt plus, så var det sist med MF med, känner inga direkta symptom alls. Första gången jag var gravid var plusset så tidigt och hade ömmande bröst och sånt. Å andra sidan har jag hört att det kan kännas mindre med graviditeter efter man fött barn. Kan ändå inte hjälpa att jag tänker att något kanske kan vara fel eller att det kan bli MF när som helst. Denna första tid är ju jättekänslig. Men försöker behålla inställningen från i onsdags då jag kände att blir det inte så blir det förr eller senare. Några månader hit eller dit spelar ingen roll i långa loppet. Kommer nog inte våga hoppas på detta förrän v 12 är passerad. Kanske har fel inställning här. Men det känns väldigt konstigt nu. Imorgon ska jag utomlands på tjänsteresa också. Förra gången fick jag MF när jag var på en sådan resa. Känns nästan lite ödesmättat, hur ska det gå denna gång liksom? Ojoj, ska försöka att bara leva som vanligt ett tag nu trots detta. Har iaf skrivit av mig lite nu, känns bra. Jag håller tumnarna för er andra! Ni andra som plussat, hur tänker ni?

Vi är antagligen i samma vecka PaLo! Fick också plus utan mens emellan MF som jag hade 27/1

Jag vet inte hur det går, tror det framåt iaf. Men jag vågar inte hoppas för mycket. Sist kom MF i vecka 6+2, det känns som en magisk gräns om jag passerar det denna gång (när det nu är?!) , men sen är det ju massa veckor kvar till vecka 12 och vågar man vara lugn då denna gång? Jag känner mig lite rädd varje gång jag går på toa, minns kallduschen som kom över mig sist när det kom blod.

Jag försöker att inte tänka på att jag är gravid utan försöker hålla kvar vid att "det blir barn när det är meningen att det ska bli barn" ifall det skulle gå illa denna gång med. Men visst seglar jag iväg i tankarna och tänker på att i november blir det kanske tillökning

Har tänkt på det där med väldigt tidiga UL, egentligen ger det inte så mycket när man gör det tidigt, om man inte hittar att fostret skulle vara dött så klart. Men annars ger det ju bara en ögonblicksbild över att allt verkar som det ska, men fem minuter senare kan ju ett MF börja rent teoretiskt. Jag tänker att jag gör mitt första UL denna gång när vi eventuellt gör KUB-testet, tills dess är det bara att försöka tänka på nåt annat i en månad till (!)

Tänkte ta ett sånt där test från clear blue som visar vilken vecka man är i, tänkte det skulle vara käckt nu när man inte vet vilken vecka det är. Någon som har erfarenhet av de testen? Är de att lita på?

Cilla: jag visste inte, hade inget ÄL test. så jag är lost gällande vilken vecka jag är i. Men funderar på ifall det där CB-testet kan ange vilken vecka det är, borde ju baseras på vilken mängd hcg man ska ha för den veckan. Någon som provat?

Tog ett sånt där CB-test med veckoindikator i morse. Men det visade bara upp till "+3" veckor sedan befruktning = vecka 5 eller mer. Så jag blev ju inte nåt klokare :(

Hur tänker ni andra gällande när man ska berätta om graviditeten denna gång? Vi funderar på att berätta för våra föräldrar som vet att det gick fel sist. Men jag känner att ju fler man berättar för desto fler blir det att berätta för ifall det skulle gå dåligt denna gång med. Jag kan inte släppa på tanken att det kan bli ett MF precis vilken sekund som helst. Minsta lilla ont i magen tänker jag är ett begynnande MF. Tror inte jag kommer slappna av förrän barnet är ute, det gjorde jag egentligen inte när jag väntade min dotter heller. Tänk om man bara kunde slappna av! Blir antagligen inte bättre av att nojja sig igenom 40 veckor :(

Håller mina tummar för er andra som försöker också!