någon mer som nyligen fått missfall/MA och vill följas åt till ny graviditet?

Var gravid i vecka 12 när jag fick åka in akut för smärtor i nedre magen. Hade haft en lätt blödning kvällen innan och på morgonen när jag vaknade med ont i magen fick jag nästan panik. Kände på mig att allt inte stod rätt till men hoppades ändå att det inte skulle vara nåt fel. För en vecka sedan, idag måndag, fick jag reda på att fostret inte hade någon hjärtaktivitet och att det antagligen dött i vecka 7 eller 8. Blev henskickaf med smärtstillande och en ny tid för kontroll om två veckor. Har nog aldrig känt mig så tom och ledsen i hela mitt liv. Som jag hade längtat efter att den lilla skulle växa och nu kände jag mig nästan dum och lurad som gått runt och trott att allt var som det skulle. Missfalllet kom redan kvällen efter och bestod av mängder med blod, kramper och sammandragningar i livmodern. Känner mig fortfarande helt mör och slut i hela kroppen. Hoppas nu på att kunna bli gravid så snart det bara går och så fort kroppen orkar.. Men.. Samtidigt känner jag mig livrädd. Tänk om det händer igen.. Det känns som att jag under många månader inte kommer kunna njuta, planera eller ens hoppas för att kanske kommer det ännu en gång ha dött i magen utan att jag vet om det. Önskan att vilja ha en liten är nog egentligen mycket starkare än rädslan, men samtidigt vet jag inte om jag vill utsätta mig för flera månaders oro och rädsla att nåt ska vara fel. Hur 17 handskas man med sådana här känslor?

Ja vi får verkligen hoppas.. Försöker du bli gravid direkt efter skrapningen eller efter första mensen? Jag vill försöka direkt men har hört att det kan bli svårt att veta vilken vecka man är i och om man gör ett tidigt ultraljud och tror att man exempelvis är i vecka 10 så kanske man är i vecka 7 och det kan då se ut som att fostret har slutat växa fast det bara är yngre än vad man trodde. Eller tvärt om att fostret slutat växa och är äldre än man tror och att man därför tror att det är normalt att det exempelvis inte finns någon synlig hjärtaktivitet när man egentligen är i början av ett missfall.. Egentligen borde man ju inte stressa över det alls för det går ju inte att påverka.. Men jobbigt att inte veta.. Nu när jag var gravid så var jag inte orolig alls och missfall kändes så otänkbart.. Men nu känns allt så mycket osäkrare och så riskfyllt på nåt sätt