Sira skrev 2016-02-19 21:54:45 följande:
Skönt att det inte var magsjuka!
Nu har vi tillfrisknat här men fortfarande lite hosta, attans envis. Suck...
Provsvaren får jag vänta på två månader till ungefär. Känns väldigt länge. För tillfället mår jag lite bättre. Försöker att inte tänka för mycket på det. Jag hade en riktigt dålig dag för nån vecka sedan när jag verkligen såg det värsta framför mig, att jag skulle behöva skriva avskedsbrev till mina små flickor, att de inte skulle minnas mig och att jag inte skulle få se dem växa upp. Kunde inte hålla tårarna borta utan fick gå undan flera gånger. Så dumt egentligen, där är jag ju absolut inte än och med stor sannolikhet kommer jag inte hamna där heller (baserat på informationen jag har än så länge, jag har hittills bara fått besked om att jag har lätta cellförändringar) men min erfarenhet av cancer är att det inte bara drabbar andra utan kan drabba mig likaväl som vem som helst annan. När jag hade sansat mig lite läste jag på Cancerfondens hemsida och blev lite lugnare. Min kompis fru som fick livmoderhalscancer har opererats och allt gick bra så det lugnade ju också. Och jag har faktiskt lyckats hålla mig ifrån skräckhistorier hittills... Men hjärnan och känslorna lever helt olika liv ibland.
Du behöver inte svara om det känns för privat men var det så det började för dig? Har jag fattat det rätt att du haft livmoderhalscancer? Igen, ber om ursäkt om frågorna är för privata, tar absolut inte illa upp om du inte vill svara.
Hej,
Det är helt lugnt, jag svarar gärna. Jag förstår verkligen att två månader känns alldeles för länge, lite som att livet är på paus tills du vet. Själv hade jag inte livmoderhalscancer, men Non Hodgkins lymfom, som är en blodcancer. För mig började det med att jag hade en rethosta som inte gav sig, och såg väldigt trött ut. Eftersom det var i november tänkte jag bara att det var en virus som var långdraget, men till slut gick jag till läkaren. Den första påstod att jag hade blivit allergisk mot min hund (som då var tre år gammal!), och tog mig inte alls på allvar. Gick till en annan, som följde mig tre veckor och trodde att det kanske var lugninflammation, men tyckte ändå att det var märkligt då jag hade ingen feber... Till slut sista gången vi sågs hade min sänka gått upp igen och hon bad mig att åka till akuten på KS. Väl där tog de två datatomografier, och jag blev inlagd på infektionsavdelningen. Det jag fick veta då var att jag hade en odefinierbar massa mellan mina lungor som tryckte på den ena och det var därför jag hostade. Blev inlagd en tisdag, på onsdag gjorde jag en bronkoskopi som tyvärr inte gav utslag, och efter det började läkaren nämna att nästa steg var en biopsi. Då förstod jag att detta var riktigt allvarligt. Biopsin gjordes på fredag, och jag fick åka hem unde helgen. På måndag morgon fick jag min dom, dvs lymfom, som ändå var positivt då läkaren var oroliga att det kunde vara lugncancer! Direkt fick jag gå upp en våning till hematologiavdelningen där jag blev oerhört väl omhändertagen. Samma dag gjordes ryggmärgsprov samt benmärgsprov och det visade sig att cancern inte fanns där än. Läkaren berättade om möjligheten att frysa ägg men sa att han avrådde mig att vänta med cellgiftsbehandlingen. Jag valde att avstå möjligheten (vad hade jag för nytta av frysta ägg om jag var död tänkte jag) och dagen efter fick jag första cellgiftskuren. Redan efter den försvann hostan. Det följde 5 till, med två veckor emellan och månat turer till dagvården. Efter första kuren fick jag en infektion i min CVK (centralvenkateter) och blev inlagd med dropp och antibiotika under en vecka. Följden blev att de fick sticka mig för varje kur, men värre än så var det inte.
Allt som hade med själva behandlingen att göra klarade jag mycket bättre än jag hade trott, men den mentala biten var det jobbiga. Efter kur 3 gör de en datatomografi för att se om behandlingen fungerar och de tre veckors väntan för att få veta var de värsta i mitt liv. Så fort jag hade ont någonstans trodde jag att det var cancern och att behandlingen inte fungerade, trots att jag hade väldigt bra odds (80 % chans att bli helt återställd). Den rationella sidan av hjärnan tänker rätt men den irrationella tar tyvärr oftast över.
Jag var verkligen ingen hypokondriker från början, men de första två åren efter behandlingen oroade mig för allt möjligt, förmodligen pga att min cancer "symptom" kan börja var som helst i kroppen.
Det är bra att du läste på cancerfonden hemsida, som har bra information om de olika typer av cancer, och du ska absolut inte känns dig dum på något vis då dessa känslor är helt normala! Man brukar prata om fyra faser: chock, reaktion, bearbetning, acceptans. ordet cancer är fortfarande så otroligt laddat, och tyvärr tänker de flesta fortfarande död när de hör cancer, trots att fler överlever än dör idag. men det är något som ställer hela livet upp och ner, som ändrar våra prioriteringar och det är en riktig livskris att drabbas. Därför är det inte alls konstigt att reagera starkt när man hör "cellförändringar". Någon sa till mig att "Patienten stänger av och hör inget efter ordet cancer", och det stämmer. Det betyder att du inte hör oddsen och allt det positiva som läkaren kan nämna.
Vad jag vill säga med detta är att var inte hård mot dig själv, låt dessa känslor komma upp till ytan, prata om dem, skriv brev om det hjälper dig att bearbeta rädslan. Det finns inget fel i det.
Kram!
Hjälp! Alvedontime!! 
. Hoppas att salvan hjälper!
